Humoreller - en syntes av orden humor + noveller, humor + karameller alternativt humor + eller? Jag föredrar det sistnämnda. Gun Ekroth har med hjälp av lyssnare till radions P1 samlat ihop 46 noveller av nästan lika många författare: Astrid Lindgren, Sonja Åkesson, Giovanni Boccaccio, Tage Danielsson m fl. Ekroth utlovar minst ett skratt för alla läsare - "urvalet är brett och bygger på mångas sinne för humor".
Men nej, tyvärr. Jag skrattar inte högt en enda gång. Det är visserligen ovanligt att jag gör det när jag läser, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar människan. Däremot erkänner jag villigt att jag drog på mun flera gånger. Med flera menar jag tre, kanske fyra gånger. Under 46 noveller! Visserligen har jag lite konstig humor, men jag hade ändå väntat mig åtminstone en novell som jag faktiskt tyckte var rolig. Den novell jag tycker bäst om är Tage Danielssons "Busschauffören som tänkte att va fan," den är om inte rolig så åtminstone fyndig, fnissig och fantastisk.
Många av novellerna är just så; de är skickligt skrivna, lättlästa etc, men de är inte roliga. Frågan är om jag ens begript vad temat för novellsamlingen var om boken haft ett anonymt omslag och hetat "Noveller". Kanske tillhör jag fel generation, P1:s lyssnarskara har nog en genomsnittsålder som ligger något över min.
Jag uppskattar inte dessa så kallade humoreller. Jag kan inte heller komma på någon i min bekantskapskrets som skulle kunna tänkas uppskatta den. Men jag ska inte knussla med berömmet: boken är ett gott sömnpiller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar