Första gången jag läste Twilight var för två, kanske tre, år sedan. Jag minns att jag och blåmesen skojade om att det kanske var vår svensklärare som skrivit boken under pseudonym eftersom hans efternamn var väldigt lik Stephenie Meyers och att jag då hade blivit kär i en bok som den hatade läraren hade skrivit.
Givetvis var det inte så.
Jag var ung då, ung och naiv, och läste boken halvt om halvt och förstod knappt hälften av det engelska språket. Ändå föll jag för bronsfärgat hår och en hud som liknade marmor, ett varmt leende och hans kalla händer. Jag hade fällt så många tårar, fått hjärtat att stanna så många gånger och fallit så långt att jag i slutet av boken började gråta utan anledning. Jag grät då för att boken höll på att ta slut och att jag förr eller senare var tvungen att lämna tillbaka boken.
Andra gången jag läste Twilight var alldeles nyligen, för den här bokbloggen. Då var den givetvis inte lika bra. Jag kanske hade överdrivit mitt omdöme om boken eller så berodde det på att jag hade blivit äldre. Jag föll inte lika hårt för Edward för varje gång jag läste om Edward fick jag upp en annan bild av honom än den jag trodde jag hade fått förut. Bilden som jag fick upp nu var den som jag hade fått från trailern till filmatiseringen av boken, vilket var ett stort störmoment. Ju längre in i handlingen jag kom desto klarare blev mitt minne och små fragment ur handlingen längre fram kom helt plötsligt upp i mitt huvud. Det var irriterande. Och jag saknade känslan som jag fick från första gången som jag läste boken, känslan av att vara nykär. Jag grät inte den här gången men ändå var det något i boken som fick mig att fastna ännu en gång.
Jag vet inte om det var det lätta språket, den naiva Bella eller den otroligt vackre Edward men något var det. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något magiskt i Stephenie Meyers språk som är lätt och naivt som gör det ännu lättare att fastna. Man vill bara försvinna, vara där.
Handlingen är precis enligt idealet för tonårsromanser, om man bortser från att det är en relation mellan en vampyr och en människa. Flicka möter pojke, flicka och pojke blir kära, flicka och pojke stöter på hinder i sitt förhållande, osv. osv. Det är, som sagt, lätt att försvinna in i handlingen men om man ser mellan fingrarna med skeptiska ögon är boken skräp som är skriven för att sälja.
Själv gör jag inte det. Jag faller för Edward som vilken tonårstjej som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar