Smartare än din telefon

Mitt självhjälpsfria år är över, och hela bibliotekets tillgång på denna tveksamma vara står mig åter till buds. Så jag lånar en bok till, i förhoppningen att jag ska bli gladare, eller kanske mer effektiv, eller att jag lättare ska kunna hantera livet i största allmänhet: Siri Helles Smartare än din telefon.

Smartare än din telefon är en relativt teknikoptimistisk bok om hur vi förhåller oss till framförallt telefoner. Helle framhåller att all telefonanvändning verkligen inte behöver vara av ondo; att spendera ett par timmar dagligen med sin telefon behöver inte vara ett problem, om det tillför oss någonting meningsfullt eller åtminstone inte hindrar och hämmar oss.

För den som känner att tekniken ändå blivit något som just hindrar och hämmar ger hon en bunt konkreta tips i stil med att rensa hemskärmen, ta bort pushnotiser, avinstallera appar som man inte vill lägga sin tid på, komma överens inom familjen om hur man använder telefoner så att ingen behöver känna att den prioriteras lägre än den andres telefon, och en liten snutt om värderingar och att fundera över vad som är viktigt för en själv och hur man borde prioritera.

Helle är slagfärdig och kommer ofta med snudd på putslustiga uttalanden, som hon i de fall det behövs backar upp med relevant fakta och studier. Hon utgör också vad jag kan tänka mig är en bra motpol till typ Skärmhjärnan, som om jag förstått det hela rätt svartmålar telefoner, skärmar och sociala medier på relativt lösa vetenskapliga grunder (jaha, att använda telefonen förändrar hur vår hjärna utvecklas. Men, har inte exempelvis böcker haft samma påverkan tidigare? Måste annorlunda vara dåligt?).

Faktum kvarstår dock att hon inte verkar ha så himla mycket att säga, och att boken inleds roligt och fängslande men sedan tappar rätt mycket fart längs vägen. Vi får varken särskilt mycket bredd eller något särskilt djup. För någon är boken kanske ett hjälpmedel för att ifrågasätta och reflektera över sitt eget teknikanvändande. För andra säkerligen en ögonöppnare gällande att allt man gör på telefonen inte behöver vara skadligt eller dåligt. För mig: meh.

Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.

Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.

Malamander

Jag har inte kunnat sätta ord på en av mina sedan länge favoritgenrer, men det har på senare tid kristalliserats till detta (på ett ungefär): platsen är fiktiv och ganska ofta har den inslag av något overkligt, men den är omisskännlig brittisk. Tidpunkten är även den oklar, men tydligt innan betongen, skyskraporna och internet intog världen. Det handlar inte sällan om barn som ska utföra något äventyrligt, som till exempel att de ska hitta sina försvunna föräldrar eller fly från de onda. Språket är lekfullt, karaktärerna är lite udda och använder påhittade svärord, etc. etc.

Förstår ni vad jag menar? Som exempel på böcker som mer eller mindre lever upp till detta: Harry Potter, Roald Dahls alla böcker, Alice i Underlandet... Från de senaste åren kan jag även lägga till Morrigan Crows magiska förbannelse (och uppföljaren!) och så denna, som egentligen är detta inläggs huvudperson: Malamander.

Malamander utspelar sig i staden Eerie-on-Sea, vid Avgrundens havsbad, som ligger någonstans på den engelska kusten. Huvudpersonen är tolvårige Herbert Lemon, som jobbar med att ta hand om hittegodset på Hotell Pärlbåten. Han är starkt impopulär på hotellet av hotelldirektören herr Mollusk, som endast ser Herbie som en utgift som inte drar in några pengar, men det är något han är tvungen att bortse för att hotellets ägare, Lady Kraken, är av en annan åsikt.

En vinternatt ramlar Violet Parma bokstavligt och bildligt talat in i Herbies liv, genom ett av hans sovrumsfönster. Violet Parma glömdes kvar som spädbarn på hotellet och nu vill hon, med Herbies hjälp, hitta sina föräldrar. Men, som ni säkert har listat ut, är det inte helt lätt. Det enda som fanns kvar av hennes föräldrar var två par skor vid stranden och bredvid dessa spår i sanden efter något som liknade fenor. Men den där legenden som berättar om en .. fiskman? (det i folkmun kallade malamandermonstet eller rätt och slätt malamander) kan väl inte vara sann? Det blir inte heller lättare av att Violet jagas av en man med en båtshake istället för ena handen och som har en högst otydlig agenda. 

Detta sökande efter Violets försvunna föräldrar förvandlas ganska snart till ett klurigt och hisnande äventyr som är helt perfekt för att få långa tågresor att kännas kortare. Omslaget i gult och blått tilltalar mig något oerhört. Förutom det estetiska är det något med detaljer, vars innebörd endast blir tydliga först när man har läst den, som får mig att le hemlighetsfullt. Målgruppen är 9-12 år men passar även för sådana som är närmare trettio! Tips på liknande böcker mottages tacksamt. 

Väggen

En namnlös berättarinna befinner sig på besök i sin kusins och dennes makes jaktstuga. På kvällen går de båda ner till byn för att gå på restaurang, medan berättarinnan stannar hemma. När hon vaknar på morgonen har de ännu inte kommit hem, och när hon tillsammans med parets hund ska gå in till byn för att se vad som står på, stöter hon på en genomskinlig, hård vägg. Väggen har dykt upp helt plötsligt, kanske under gårdagens kväll, och på andra sidan verkar ingenting längre vara vid liv. På den levande sidan finns nu bara berättarinnan och hunden Lo.

Där börjar Väggen av Marlen Haushofer, en berättelse som på samma gång är lite av en modern och kvinnlig Robinson Crusoe, och en liten reflektion över det liv vi lever idag (boken gavs visserligen ut 1963, men jag upplever den som aktuell ändå). Berättarinnan har som av en lycklig slump spenderat flera somrar på landet som barn och kan trots att hon numera är stadsbo litegrann om lantbruk, jordskötsel och jakt. Dessutom är stugan välutrustad då kusinens make hade någon sorts prepperinstinkt. Kvinnan skrider raskt till verket och börjar arbeta hårt för att skapa sig en dräglig tillvaro, men hur ska hon förhålla sig till sitt nya liv? Till den oförklarliga väggen och till den fullständiga ensamheten?

Väggen är ingen spänningsroman precis, men det är mycket intressant att följa vad som händer, framförallt inne i berättarinnans huvud. Vem är hon, egentligen? Vem blir hon när inget mänskligt sällskap längre finns att tillgå? Hur ser hon på sin gamla tillvaro? Vad tror hon om väggen? Boken ger generellt fler frågor än svar, och med risk att avslöja för mycket får vi aldrig någon förklaring till vad väggen egentligen är för något. Inte heller har boken något egentligt slut.

Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av att läsa den här boken. Om man ska försöka hitta någon sorts sensmoral eller läxa så är den möjligen att vi ytterst sällan stannar upp och ifrågasätter vår tillvaro, frågar oss vad vi egentligen skulle vilja göra, om vi egentligen är lyckliga, utan bara tröskar på utifrån vad som förväntas av oss. Den lärdomen är ju dock inte helt lätt att förhålla sig till. Men så behöver man ju heller inte bli klok av att läsa, det kan räcka att man fick en stunds förströelse, och till det fungerar Väggen, trots sin allvarliga framtoning, utmärkt.

Liten kommentar till hur denna bok konsumerades: i form av ljudbok, via SR Play, i inläsning av  Anna Lyons. Jag har lite svårt att hålla fokus när jag lyssnar på böcker istället för att läsa dem; helt plötsligt kan jag inse att jag tänker på det jag har i händerna i stället för det i öronen. Till en början lyssnar jag uppmärksamt, och sessionerna är reserverade för promenader. Det dåliga med att lyssna på ljudbok via Sveriges Radio är dock att de generellt sett har ett bäst före-datum, och även denna gång får jag hetslyssna sista dagarna för att inte snöpligen berövas slutet.

Jag ser allt du gör

En av mina favoritartister (Annika Norlin, för vissa av oss mer känd som Säkert! eller Hello Saferide) släpper sin första skönlitterära bok, och jag är naturligtvis taggad till tänderna. Läs alltså nedan betraktelse med vetskap om att undertecknad kan vara lite partisk.

Jag ser allt du gör är Annika Norlins första skönlitterära bok, men det känns ändå inte som ett helt nytt forum. Dels har hon givit ut en bok med sina texter och några kommentarer till dessa, som har den lämpliga titeln Texter, är ljuvlig och som verkligen lämnade mig med en känsla av att vilja läsa mer. Dels är hennes låtar ofta små berättelser i sig. Hennes andra engelskspråkiga album heter till och med "More modern short stories from Hello Saferide". Och så har hon vunnit Sveriges Radios novellpris 2019 med novellen Mattan. Den får jag erkänna att jag ännu inte lyssnat på.

Det är också just en novellsamling vi får i Jag ser allt du gör. 9 fint paketerade små berättelser. Jag, som ju inte ens gillar noveller?, avnjuter dem varsamt, en i taget, lite som en fin pralinask. Försöker att inte ta mer än en om dagen, och vill inte att de ska ta slut.

Annika Norlin har en väldigt underfundig, lite mörk humor, och om det var något jag förväntade mig av den här boken var det att den skulle lysa igenom. Där blev jag heller inte besviken. Men det ska också erkännas att även om humorn finns där i alla noveller, så är även vissa av dem riktigt mörka (varning för den sista, till exempel. Jättefin! Men väldigt sorglig).

Språket och temat känns i brist på bättre beskrivning lite norrländskt. Det verkar som att novellerna undantagslöst utspelar sig i just norra Sverige, och många av karaktärerna är lite lakoniska eller talar med viss dialekt. I övrigt spretar det lite lagom, från mer eller mindre avspänt bandhäng med Siri och Mikael som trots sin dåliga självkänsla givit sitt band namnet Personligt Varumärke, till att följa hon i hemtjänsten som blir stalkad av sitt läskiga ex, eller den mystiska yrkespersonen bekräftaren.

Jag hade köpt den här novellsamlingen i stort sett oavsett vad jag hört eller trott, för att stötta ett konstnärskap som jag uppskattar. För att inte bli spoilad har jag noga undvikit recensioner och väntat med det avsnitt av Lundströms bokradio som gästas av just Norlin, men vad jag förstått av DN:s recensionsrubrik och placeringen på Adlibris topplista är jag inte den enda som gillar det här.

Tack Annika, det här var fint! Jag hoppas innerligt att det kommer mer längre fram, men vet faktiskt inte om jag hoppas på en roman eller om det faktiskt är så att noveller och Norlin är en oslagbar kombination.

Maresi: krönikor från Röda klostret

Det är mycket man inte får göra just nu. Som väl är är det fortfarande tillåtet att öppna en bok och för en stund försvinna från allt som har med Corona att göra. Tur det! Även blåmesens iRL-bokcirkel är liten nog för att fortfarande kunna sammanträda. Förra månaden tog vi oss an den finska ungdomsfantasyromanen Maresi: krönikor från Röda klostret av Maria Turtschaninoff.

Det första, och kanske största, problemet med Maresi: krönikor från Röda klostret, var att den ingår i

en serie om tre fristående böcker och att det var mycket svårt att identifiera vilken av dessa böcker som var den första. Googling gav tämligen motstridiga resultat, men vi kom till slut fram till att Maresi: krönikor från Röda klostret var den första i läsordningen, vilket också verkar stämma. Delar av bokcirkeln gick vidare med att plöja även del två, Naondel (kronologiskt utspelar sig den först, men i läsordningen är den alltså nummer två) och del tre, Breven från Maresi, vilket i vissa fall gjorde diskussionen om boken något förvirrad. Förtydligande för den som Googlat och kanske hamnat här:
1. Maresi: krönikor från Röda klostret
2. Naondel
3. Breven från Maresi

När nu detta är utrett kan vi fokusera på del ett i lugn och ro. Maresi: krönikor från Röda klostret handlar om en tjej i tidiga tonåren som bor i ett kloster på en ö befolkad endast av kvinnor. Livet i klostret följer tydliga rutiner både dag för dag och säsong för säsong. Mycket möda läggs på utbildning för de flickor som bor där, och det ges även i någon mån utrymme att själv välja sina sysslor efter personlighet. Även om det snabbt blir tydligt att romanen inte utspelar sig i vår värld, är det heller inga alltför spektakulära ändringar i världsordningen som presenteras. Lagom mycket fantasy, om jag får säga det själv.

En dag kommer en båt av ovanligt slag till ön, och den för med sig en ny adept, Jai, med något oklart förflutet. Detta visar sig snart få stora konsekvenser för livets gilla gång i klostret.

Maresi: krönikor från Röda klostret är i mina ögon en riktig bokslukarbok. Den är slut på dryga timmen och innehåller en spännande intrig, men inte alltför mycket djup hos karaktärerna. Ett plus från bokcirkelns perspektiv är att i princip samtliga karaktärer är kvinnor, men utan att det är "en bok om kvinnor/tjejer", det råkar bara vara så helt enkelt.

Flera deltagare gick som sagt direkt vidare på uppföljarna vilket också tyder på att man kanske inte hunnit mättna efter bara denna munsbit av Maresi-berättelsen. I mitt eget fall tyckte jag dock att den stod sig bra även på egen hand. Inte en dålig bok, men heller inget som satt några djupare avtryck.

Hypnotisören

Årets första utlästa bok, var också den första deckaren som jag läste på länge! Jag var i ett avgrundsdjupt mörker med min läsning i slutet på förra året, då jag abrupt proklamerade att jag skulle sluta läsa. Min läsning är mycket bättre nu, tackar som frågar, och det är inte endast för att jag började året med Lars Kepler, som vid sin debut gav upphov till spekulationer till vem eller vilka som låg bakom pseudonymen. Nu när det är känt vilka som ligger bakom Lars Kepler, som efter Hypnotisören har hunnit ge ut sex böcker till i serien, undrar jag om det gör någon skillnad i min läsning huruvida det är ett mysterium kring en pseudonym eller inte. Det är tyvärr inget jag kan ta reda på, när det gäller Kepler, eller ska jag istället referera till författarparet Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril?

Det var faktiskt på grund av att Hypnotisören var den första romanen i en serie som jag har varit nyfiken på, som jag tog med mig den ner till Skåne över jul och nyår. Och att det var en deckare. Det finns något tryggt över deckargenren tycker jag. Visst kan handlingen vara blodig och/eller pulshöjande i stunden, men den dramaturgiska kurvan är oftast densamma hos de flesta deckarna. När jag plockar upp en deckare vet jag att inom dessa sidor kommer jag att få ett fall serverat och detta fall kommer efter mycket om och men att få en lösning, däri ligger det trygga. Sedan är det naturligtvis en massa saker som skiljer en bra deckare åt från en annan, precis som vilken roman som helst, och nog måste det vara svårt att skriva en deckare som sticker ut i mängden och dessutom göra det bra.

I Hypnotisören har en familj hittats brutalt mördad, pappan i ett omklädningsrum och resten av familjen i deras bostad. Bara pojken i familjen överlever. Det visar sig att det finns ännu en dotter vid liv och polisen får brått i att finna henne, för de tror att mördaren har försökt få bort hela familjen. Den som leder fallet är kriminalkommissarien Joona Linna, en korthuggen man som vet bäst. Han tror att pojken har sett mördaren, men han är för svag efter olyckan för att kunna förhöras. Till sin hjälp frågar Linna om läkaren Erik Maria Bark kan hypnotisera pojken för att få fram några svar och på så sätt skynda deras arbete. Erik Maria Bark har i sitt förflutna arbetat med hypnotisering, men en händelse fick honom att lova att sluta. Och att bryta löftet, visar det sig, gör inte saker lättare.

Bitvis var Hypnotisören svår att släppa, men annars kände jag mest att den var lite för lång för sitt eget bästa. Alla vändningar och olika perspektiv hit och dit, gjorde det svårt för mig att behålla fokus, men bidrog till att det inte var förutsägbart. Huvudpersonen Joona Linna kändes också som en typisk kommissarie som har den där omisskännliga fingertoppskänslan när han löser olika brott. Med det sagt, så är det inte helt otroligt att jag också kommer att läsa tvåan, som ligger i min bokhög och väntar!