Mumin - Tove Janssons samlade serier, del 1

Dessa serier publicerades först som dagstidningsstrippar för vuxna i stora dagstidningar som London Evening News, under femtiotalet. Glöm de rosa flumtrollen på TV, här skildras trollen komplext och med varm humor, då de möter ytterst mänskliga problem: övergivenhet, ensamhet, tristess, habegär och jobbiga släktingar m. fl. Boken innehåller fyra längre serier: Mumintrollet, Muminfamiljen, Familjen lever högt samt Den ensliga ön.

Jag kan inte låta bli att le boken igenom. Allting från ord, till bild, till de små, levande detaljerna och tillbaka igen känns genomtänkt och väl utfört; det genomsyras av Tove Janssons egna minnen och tankar. Men så har också Mumin en alldeles speciell plats i mitt hjärta sedan tidigare.
Det konfunderar mig lite att det här samlingsalbumet först gavs ut i Kanada. Jag hittar inga
uppgifter om att serierna skulle ha översatts tillbaka till svenska, så jag får väl anta att detta är originalserierna.

Muminböckerna innehåller mycket visdom i stort som smått, serierna är inget undantag. Jag blir imponerad av Muminmammas alltid lugna och samlade sätt, jag ler åt trollens godtrogenhet när de tror att personalen på Grand Hotell bjudit in dem att bo där. Och det är befriande att allt på de mest märkliga sätt alltid till slut verkar ordna sig till det bästa, vare sig det gäller objudna gäster, brist på pengar, kärlek eller skeppsbrott.

Seriealbumets framsida är gullig och färgglad, även om den här bilden inte gör den någon som helst rättvisa. Den tygiga texturen hos framsida och försättsblad förstärker ännu mera ett begär efter att äga boken. Lite av Toves varmhjärtade vardagsfilosofi gör alla gott såhär vid jul.