Morgonstjärnan

Finns det några författare som personer i mitt skrå gemensamt verkar vurma för är Karl Ove Knausgård definitivt en av dem. Jag har hållit mig på avstånd, missade när vågen med Min kamp var liten och sedan blev det nästan oöverkomligt, passé? 

När det blev klart att vi skulle åka på tågluff den här sommaren började kugghjulen genast snurra. I mitt huvud uppkommer alltid samma frågor inför en resa: Hur många böcker ska jag ta med mig? Många korta eller en tjock? Vilka böcker har jag hemma som jag kan tänka mig lämna när jag har läst ut dem? Till slut landade jag i beslutet att bara ta med mig en (biblioteks)pocket på 664 sidor av en författare jag inte läst tidigare och därmed riskera att jag bland annat inte hade med mig någon självvald lektyr på en resa där packningen var av största vikt - om det inte skulle funka mellan mig och Knausgård. (Helt utlämnad var jag inte. Mitt sällskap hade med sig böcker som jag visserligen redan hade läst men det var ett gäng antal år sedan och så kunde jag ju alltid köpa någon på vägen.)

Jag frågade en kollega om det var en bra idé, för man vill ju ha en bra bok på en resa men inte en bok som är bättre än själva resan. Han svarade att det var en alldeles utmärkt idé. För det fanns ju även fördelar: Jag skulle få tid till att ägna mig åt endast en roman och hur ofta ger jag romaner på över 600 sidor ens en chans? (Svar: Sällan, om någonsin). Och jag skulle inte behöva gå in i flera nya olika världar samtidigt som jag befann mig på en resa med många intryck varje dag. 

Morgonstjärnan utspelar sig i trakterna kring Bergen och vi får följa ett spännande galleri av karaktärer, under några dagar som en ny och stor stjärna uppenbarar sig på himlen och allt blir lite... Märkligt. Det är verkligen en dålig pitch, men jag kan inte beskriva det på annat sätt. Stämningen är inte långt ifrån Murakamis IQ84, men råare och närmare verkligheten (eller ja, Sverige). Det är inte så mycket som händer, det är som att det läggs en till basslinga i bakgrunden och man bara... väntar? Det enda man kan göra är att hänga med. Alla karaktärer har sina egna kapitel och några är helt avskilda från varandra. Vissa karaktärer är så osympatiskt skildrade att man undrar om de finns i verkligheten. 

Sedan älskar man ju böcker som får en att känna sig lite smartare! I Morgonstjärnan är det en enslig karaktär, Egil, som tar upp existentiella frågor och Bibeln.


Jag läste 300 sidor på tre dagar, men det tog ändå tre veckor för mig att läsa ut den, till viss del för att jag ville dra ut på det men också för att romanen avslutas med en ganska tung essä som jag inte riktigt kände att jag hade ork för. Sedan lämnas många trådar lösa, som jag hade hoppats skulle få sina förklaringar i den andra boken, men delarna verkar vara fristående? Detta till trots så väljer jag ändå att lägga den under Mesarnas favoriter. Det var längesen som en bok grabbade tag i mig som denna gjorde.

Att ta med sig Morgonstjärnan visade sig vara ett av resans bästa beslut. Jag kommer alltid komma ihåg den här sommaren som då jag läste Morgonstjärnan på ett nattåg från Malmö till Berlin, i en lägenhet i Venedig, vid en flod i Florens, vid en sjö i Arona och i en lägenhet i Colmar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar