Sista kapitlet

Aldrig under den här vintern har jag varit så kall som i april. Vi hade minusgrader och snöblandat regn så sent som den sista veckan (och hur vi har det nu i skrivande stund ska vi inte ens börja med). När våren aldrig kom till skott i mitten av april, fick jag ta till andra medel för att tvinga fram värmen. 

Jag går ganska ofta på omslag när jag väljer böcker som jag inte har blivit tipsad om. Detta omslag är blått med ett halvt färdigt broderi i form av en hund i korsstygn, vilket fick mig att tänka på tanter som satt och broderade tillsammans över en kopp kaffe. Dessutom handlar romanen om en kvinna som jobbar på äldreboende och avslutar projekt åt de som gått bort innan de blev färdiga, det låter väl friktionsfritt och mysigt?

Vartannat kapitel är skrivet i nutid, där man får följa huvudpersonen Sarah under hennes vardag, och vartannat kapitel är skrivet i dåtid, där läsaren bland annat får följa den olyckliga kärlekshistorien mellan Sarahs föräldrar, men också förstå varför Sarahs murar är så höga och rutiner så inrutade i bokens nutid.

Det tog lång tid innan jag fattade tycke för Sarah, en ganska kantig karaktär som närmar sig femtioårsåldern och saknar socialt umgängesliv. Den enda personen hon träffar utanför arbetet är hennes pappa, som är dement och tror att hon är hennes mamma, hans livs kärlek. Hon börjar aldrig på nya projekt, utan avslutar bara andras åt andra. Läser sista kapitlet, lägger sista pusselbiten etc. Helst skulle hon vilja jobba varje dag, även på sommaren. Sarah är en karaktär så långt ifrån mig som det går att komma.

Det tog även lång tid innan jag kom in i berättelsen, för det kändes som att den bara var i dåtiden och aldrig kom framåt. Det förflutna hade sina ljusa sidor, men mestadels var det mörkt och när jag inte trodde att det kunde bli mörkare hade jag fel. Jo, det fälldes en och annan tår. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om greppet att använda dåtiden på det här sättet för att förklara en karaktärs personlighet. Det känns slappt på något vis? Eller enkelt, men krångligt, kanske är orden jag letar efter. För det tar så lång tid och är så mycket misär? Men så vänder det! En liten pojke och en blomsterhandlare tassar försiktigt in i hennes liv och ger det en ny riktning. Hon vågar gå utanför sin egen komfortzon och tillbaka in i sig själv. 

Den här romanen har marknadsförts som "en bok för alla som älskade Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt", en liknelse som jag är ganska trött på, för så fort det handlar om en karaktär utan sociala färdigheter och outtalad NPF-diagnos eller traumatiskt förflutet, ska det ridas på Eleanor Oliphant-vågen, som om vi läsare inte letade efter något nytt. Det blir därför svårt att inte jämföra Sista kapitlet med just Eleanor Oliphant, eftersom jag har läst och älskade den senare. 

Önskas en feelgood-roman utan krusiduller med förutsägbart slut, råder jag dig att välja en annan. Men vill du ha en historia om en karaktär med tungt bagage och svagt motlut, så har du en här.