Sen for jag hem

Här kommer ett snabbt inlägg i affekt, utan beskrivning av bokens handling. Jag misstänker att det är fler än jag som verkligen sett fram emot den avslutande delen i Karin Smirnoffs triologi om janakippo och Smalånger (här kan ni läsa vad Stjärtmes skrev om Jag for ner till bror. Vi for upp med mor verkar det inte som att någon av oss lyckades få ihop och publicera någon text om), och helt ärligt är det svårt att skriva någonting alls om Sen for jag hem utan att avslöja för mycket.

Sammanfattningsvis var min inledande känsla
!
och den höll i sig.

Det är samma janakippo. Det är samma outtömliga mörker och elände, samma humör. Samma samtidiga sympati och men kan du aldrig bara ta hand om dig själv och göra något som är bra för dig?!-känsla. Samma, om inte mer, konstanta närvaro av döden. Samma bild av ett litet samhälle i Norrland (nota bene: jag har mycket begränsad erfarenhet av sådana och vet ingenting om hur autentiskt det är, men det känns verkligt och det måste ändå räknas för något), samma dialektala uttryck som jag ibland inte alls förstår. Samma svårighet att lägga boken ifrån sig, samma känsla av att karaktärerna är på riktigt.

Det är samma, men det är ingen upprepning. Vi får veta mer, vi får besöka nya platser och träffa nya personer. Utforska fler av janas minst sagt många fasetter. Och allt händer, samtidigt som inget händer.

Så småningom måste jag ge mig på projekt läsa om hela trilogin. Kanske med lite mindre måste veta vad som händer måste veta hur det går snubbla över orden-iver, men helst utan skeptiska glasögon. Kanhända blir detta någon sorts klassiker? Vem vet. Men om du tänkt läsa boken tycker jag absolut att du ska göra det. Jag kan inte tänka mig att du kommer att bli besviken.