En sorts årssammanfattning (Stjärtmes 2018)

Sidorna i min anteckningsbok tog slut i augusti och på något vis slutade jag också bokföra min läsning därefter. Jag är dålig på att minnas detaljer, om jag inte har det dokumenterat någonstans, så de fyra sista månaderna av 2018 är därför inte mycket mer än ett suddigt flimmer, likt vyn från ett tåg som kör i 160 km/h. Egentligen är större delen av 2018 ett suddigt flimmer, men det är ett annat ämne :--)

Förra året insåg jag att det enda jag söker efter när jag tar upp en bok är att återuppleva samma känslostormar som när jag gick på högstadiet och läste Harry Potter till tre på morgonen. Det måste absolut inte vara fantasy, men jag vill gärna att en berättelse berör mig, eller liksom drabbar mig. Därför är det inte så konstigt att det är böcker som får mig att gråta, som stannar kvar i minnet längst.

Eftersom min bokföring är under all kritik, kommer här en liten lista på böcker som fick mig att gråta 2018, som på sätt och vis blir en årsbästa-lista, för jag rekommenderar alla.

• Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
• Comedy queen av Jenny Jägerfeld
• Leo av Katarina von Bredow
• PAX-serien av Åsa Larsson och Ingela Korsell
• Sankmark av Jhumpa Lahiri
• Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

I år har jag inga läslöften, men vill som alltid läsa brett och mångsidigt (i dubbel bemärkelse)

Saker jag ska försöka bli bättre på under 2019:
1. skriva ner det jag har läst
2. skriva om det jag har läst och vad jag tyckte

Ok. Detta inlägg tog mig en hel förmiddag och lite till att skriva. Jag antar att det beror på att några av mina hjärnceller som har legat i dvala alldeles för länge. Vi ses förhoppningsvis mer det här året (och inte bara när jag går in för att se om blåmesen har skrivit ett inlägg :-)) för någonstans måste jag ju samla tankarna.

Surr.