Ellinor

Jag läste aldrig Katarina von Bredow när jag var yngre. När andra läste Syskonkärlek och Hur kär får man bli?, hade jag näsan i Per Nilssons böcker (vilket inte är fy skam. Per Nilsson forever). Kanske är detta början på min Katarina von Bredow-period? För när jag läser om Ellinor blir jag så engagerad i hennes problem att boken blir en tidsmaskin som tar mig tillbaka till mitt eget mellanstadieliv, trots att det var hundra eoner sedan, och det är ett av mina bästa tecken på att en författare har lyckats.

Ellinor är en lindansare av högsta rang. Hennes föräldrar är skilda och båda har gått vidare med att träffa varsin respektive, men hon måste ändå akta sig för att vara för glad när hon kommer hem från sin pappa, för att inte göra sin mamma ledsen. Ellinor är bästis med både Leo och Meja, som är som natt och dag. Hon ska snart fylla tretton, men känner sig knappast som en tonåring borde. Då är Meja långt före i både kroppsutveckling och socialt. Ellinor balanserar mellan allt. Enda stället som Ellinor känner att hon kan vara sig själv, är när hon har klarat av en klättervägg och står högst upp. Då slår knuten i hennes mage ut som en lilja.

Det börjar en ny kille i klassen. Viktor. Han har intensivt blå ögon. Sådana ögon som det inte går att titta i för länge för att då kanske hjärtat slår så fort att det hoppar ut. Det värsta av allt är att Meja har paxat honom. Meja, som kan få vilken kille som helst på fall genom att bara vifta med håret, ställer man sig inte i vägen för. Rör du, dör du. Ungefär. Men vad ska man göra när Viktor väljer henne och inte Meja, som också är hennes bästa kompis? Även Leo drar sig undan och börjar bete sig konstigt när Ellinor helt plötsligt bjuder in den nya killen till klättringshallen, fastän det stället egentligen var hans och Ellinors.

Jag förstår inte hur detta kan vara min första Katarina von Bredow-bok. Hur kan jag ha undgått denna briljanta författare? Okej, nu kanske jag inte ska dra allt för stora slutsatser efter bara en bok, men det är mycket som jag tycker om i Ellinor. För det första tycker jag att von Bredow skildrar Ellinors svårighet med att vara alla till lags på ett övertygande vis. Så pass att jag själv får en klump i magen av dramatiken som uppstår, inte bara när Ellinor får en finare och dyrare present av sin pappa än sin mamma och inte vågar visa den, utan också när dynamiken mellan Ellinor och hennes bästa kompisar förändras drastiskt. För det andra gillar jag hur de vuxna får ta plats och inte bara spelar den irriterande pinsamma rollen. Att Ellinor omges av godhjärtade vuxna är ingen överdrift, men ändå är det så mycket som hon måste hålla inne. Bara för att man är vuxen, betyder det inte att man kan hantera allt på ett vuxet vis, men man lär sig. För det tredje gillar jag Viktor väldigt mycket, hur otroligt det än är att en person kan komma in i en ny grupp med så mycket självförtroende som han. Ellinors snabbpickande hjärta blir mitt, när han säger att hon har ett för fint namn för att kapa av det till ett smeknamn. Men bland det bästa med Ellinor är att hon, trots att hon bränns på bål, reser sig ur askan som en fågel Fenix.

Ellinor är den första delen i en planerad trilogi om livet i slutet på mellanstadiet och jag är inte den sista som säger att jag ser fram emot de senare delarna.