Operation B

I Gabriella Håkanssons debutroman Operation B från 1997 får vi i tre delar följa tre personer från ett hemligt sällskap. I den första delen är det en ung kvinna vars uppgift är att studera samlivet med en man som hon träffade på en promenad och föll för. Efter år av diarieförande av vardagsliv, samtal och annat trivialt inser hon att livet har hunnit ikapp och förfallet är ett faktum. I den andra delen får vi följa en annan kvinna som lever tillsammans med en man som observerar skalbaggskolonier i sin lägenhet. Som om det inte var tillräckligt konstigt, får kvinnans man även eftersända brev till en namne, från en herr Sandemann som denne namne brukar spela schack med brevledes. I del tre får vi slutligen förklaringen till de tidigare episoderna, men jag undrar om jag tyckte att jag blev klarare av det eller om det inte istället födde nya frågor.

Jag läste de tre delarna i Operation B med långa mellanrum. Det var inte för att den var dålig, utan för att den bjöd på ett psykiskt motstånd som jag inte alltid hade tillräckligt med tålamod för. Språket har en vetenskapens högaktande ton och kändes Strindbergsk snarare än Stridsbergsk, men flöt ändå på, om än till en början stapplande. Baksidetexten drar liknelser mellan Håkansson och Poe och Hoffmann. Min favoritdel var nog den sista delen, dels för att det var skönt att få en förklaring till det underliga i de föregående delarna och det i sin tur gjorde läsningen lättare, när jag äntligen förstod vad det var som låg bakom. Cirkeln var sluten, typ. Trots att det tog flera månader att läsa ut en relativt tunn roman med färre än 200 sidor, skulle jag rekommendera den ändå. Den här upplevelsen var minst sagt märklig, men även sorglig. En av romanens reflektioner är kring livets inrutade vanor som vi försöker intala oss är meningsfulla och det är intressant eftersom romanen handlar om karaktärer som ägnar hela sina liv åt att observera andra liv.