När jag tänker efter vet jag inte riktigt varför jag blev så uppspelt när jag läste att det skulle komma en uppföljare till Jag, En. Den lämnade visst större avtryck än jag först trott. Eftersom jag inte nämnt den mer än i förbifarten på bloggen tidigare är det kanske värt att summera handlingen: Jag, En handlar om En, som är en person som varje dag vaknar i en ny persons kropp. Det låter skumt, men hen är van och passerar igenom mängder av liv utan att göra märkbara avtryck. Tills hen träffar en tjej, Rhiannon, och blir kär.
En annan är precis samma berättelse som Jag, En, fast ur Rhiannons perspektiv. Det hela börjar med att hennes pojkvän Justin en dag plötsligt inte är sitt sedvanliga, surmulna jag utan faktiskt verkar se henne, verkar bry sig. Dagen därpå är allt som vanligt, men en ny tjej dyker upp i skolan och undrar om Rhiannon kan visa runt? Så småningom börjar En skicka mejl till Rhiannon, som förstås inte vet vad hon ska tro. Är det någon som spelar henne ett spratt? Håller hon på att bli galen? Och kan man älska någon som varje dag ser ut på ett nytt sätt? Någon som byter kön lite hur som helst? Hur gör man egentligen för att se personen och inte bara ytan?
Att skriva den här boken kan verkligen inte ha varit lätt - särskilt som det på efterordet låter som att den faktiskt inte från början var ett verktyg för att få Rhiannons reaktioner i Jag, En att bli trovärdiga, utan som att idén om uppföljaren kom först senare. Men David Levithan lyckas verkligen. Trots att jag vet nästan precis vad som ska hända kan jag bara inte sluta läsa. Ställer ni också ibland klockan på en onödigt tidig tid med en tanke om att då hinner jag det och det? Inte? Jag gör det ibland. När jag läste En annan slutade det med att jag råkade läsa bort den tiden istället...
Det hade varit spännande att höra hur boken känns för någon som inte tidigare läst Jag, En. Någon därute som kan testa och sedan avlägga rapport?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar