Förra årets Nobelpristagare i litteratur heter Svetlana Aleksijevitj. Om henne visste jag, innan hon tillkännagavs som pristagare: ingenting. Nåväl, det är förstås inget ovanligt i det. Och med tanke på att biblioteksköerna fortfarande ringlar långa åtminstone på min ort verkar det som att jag bara är en av dem som blivit nyfiken.
De sista vittnena består av 100 personer, som var barn vid östfronten under andra världskriget. Aleksijevitj har under en lång period intervjuat och så småningom transkriberat deras berättelser om vad som hände när kriget kom.
Ett är säkert: det är jobbig läsning. Inte på grund av språket, som känns naturligt, pratigt. Utan för att det är så plågsamma minnen som de berättande delar med sig av. Tillsammans blir de 100 berättelserna liksom för mycket för att man ska orka med. Man får ta lite i taget. Varva med annat. Äta kola och spela spel med tjocka släkten. Läsa vidare.
Aleksijevitj lär ha sagt att alla hennes böcker handlar om kärlek, och
bara om kärlek. Jo, visst finns den där. Men det är ju också därför det gör så
ont att läsa...
Tydligen finns det åsikter om att det inte var "ett sådant Nobelpris" som Aleksijevitjs som den
ryskspråkiga världen önskade sig, att man skulle anse att det rör sig om "simpla transkriptioner". Jag håller inte med.
Såhär i efterhand har jag fått reda på att Aleksijevitj inte är så känd i sitt hemland, Vitryssland, men även att hon tycker att verkligheten överträffar allt hon möjligen skulle kunna dikta ihop. Det är därför hennes verk, Utopins röster, består av dokumentära skildringar (tack P1, för att ni levererar).
Jag missade visst att fixa en bild på boken, men det gör väl inte så mycket - förlaget Ersatz har av oklar anledning gjort samtliga omslag till Aleksijevitjs böcker ganska trista.
Den skulle jag också vilja läsa, men jag tog mig igenom Kriget har inget kvinnligt ansikte för inte så länge sen och känner att jag nog behöver en paus innan jag läser mer av henne. Tycker det är bra att någon som skriver dokumentärt kan få Nobelpriset, det visar liksom att det finns annan litteratur som också är bra, inte bara fiktion. För samtidigt som det visst är transkriptioner på sätt och vis så är det ju ändå litterärt. Och det går inte att förneka hur viktig läsning det ändå är, jag hade absolut ingen aning om att så många kvinnor krigade för Sovjet i andra världskriget, till exempel.
SvaraRadera