På västfronten intet nytt

Erich Maria Remarque är ett svåranalyserat namn. Erich låter tyskt/österrikiskt/schweiziskt. Remarque låter typiskt franskt. Och varför heter han egentligen Maria? Eftersom jag uppenbarligen glömt vad min gymnasielärarinna i svenska en gång berättat för mig om snubben vänder jag mig till Wikipedia.

Erich Maria Remarque hette tydligen egentligen Erich Paul Remarque, och var en tysk författare som levde 1898-1970. En stor del av sina levnadsår tillbringades i exil då han inte var populär bland nazisterna. Remarque lyckades för övrigt med konststycket att gifta sig tre gånger, varav de två första med samma kvinna. På västfronten intet nytt är hans mest kända bok, därefter kommer Tid att älska dags att dö. Ytterligare 10 romaner ingår i hans bibliografi.

Okej, så boken då? Huvudpersonen Paul ligger i första världskrigets skyttegravar. Tillsammans med de män som blir hans vänner kämpar han för att få tiden att gå, för att överleva. Alla är överens om hur meningslöst kriget är, om att det borde finnas ett bättre sätt att lösa konflikter nationer emellan. Paul funderar mycket över hur hans generation kommer att påverkas av kriget, kommer man någonsin att kunna komma tillbaka och leva ett normalt liv? Samtidigt dör nya och gamla kollegor som flugor.

På västfronten intet nytt är en klassiker. Det finns väldigt många åsikter om klassiker, inte alla positiva. Först tror jag att det är därför jag blir överraskad av hur bra jag tycker boken är. Där jag förväntar mig tungt går det lätt. Där jag förväntar mig avskalat Hemingwayskt finns finfina känsloyttringar. Där jag förväntar mig krigets meningslöshet finns krigets meningslöshet, men uttryckt med fingertoppskänsla.

När jag närmar mig slutet av boken inser jag varför mina förväntningar på romanen var så låga (men även varför vissa namn verkar så bekanta): jag har läst ett utdrag ur boken tidigare. Närmare bestämt avsnittet då Paul, som nyss kommit tillbaka från en permission, på en rekognoseringstur tappar orienteringen och inte vet vilket håll som är hem, och vilket som leder till de fientliga franska dikena. Under en hel dag blir han liggande i en krater i ingenmansland, tillsammans med en döende fransk soldat. Förtvivlan, förvirring, ångest.

Jag tycker inte särskilt mycket om det avsnittet. Jag tycker inte att det speglar boken som helhet. För visst består På västfronten... av en detaljerad beskrivning av första världskrigets meningslösa våldsutövande. Men den innefattar också det varma kamratskap som uppstår mellan Paul och de som kommer honom närmst. Och den innehåller inte så lite tankar om varför, vad, hur, som är betydligt snyggare uttryckta än i det stycke jag var bekant med sedan tidigare.