Rosa Candida

Lobbi är en ung kille, knappt 25 år, från Island, som åker till södra Europa för att bli trädgårdsmästare på ett kloster. Bakom sig lämnar han en orolig pappa, en utvecklingsstörd tvillingbror, en död mamma och en dotter som kom till efter en onykter natt i växthuset. Hans pappa förstår honom inte, ska han inte studera något? Biologi? Men hans mamma skulle förstå, för det hade alltid varit de två. Deras händer i den mjuka jorden, rosdrömmarna. På Island är det svårt för någonting att gro. Lobbis mamma dog för ung, det säger Lobbis pappa, sexton år äldre än modern.

Så flyger han iväg, till en helt annan del av Europa, med ett exemplar av en åttabladig ros i sitt bagage. Flygresan går bra, men när han är framme blir hans blindtarm inflammerad och han måste genomgå en operation. Mycket annat hinner hända från landning till Lobbis slutmål: klostret. Han kommer fram senare än beräknat och får som granne en mycket filmälskande munk. Lobbi tar sig långsamt an vardagen på klostret, ägnar hela dagar åt att skaka liv i en förfallen och bortglömd trädgård. Tack vare sitt arbete får han maten lagad och serverad på ett värdshus i byn, emellanåt ringer han också till sin far, som ger honom en uppdatering av livet på Island och undrar om Lobbi minns hur hans mamma gjorde den och den maträtten, tills en dag då en annan ringer till honom som från ingenstans.



Mamman till barnet är genetikstudent och har sedan skapandet av dottern varit sparsam med kontakten med Lobbi. Nu undrar hon om han kan ta hand om Flóra Sól medan hon skriver på ett arbete.

Under tiden som jag läste Rosa Candida, ramlade jag över en recension på Goodreads där skribenten jämförde Auður Ava Ólafsdóttirs Rosa Candida med Haruki Murakamis sedvanliga innehåll och jag kan se likheterna. Båda har en manlig protagonist som är både eftertänksam och känslig, denne är även matlagningsintresserad och vill ha sex med alla kvinnor han ser. Nå. Sedan har vi kvinnan som inte passar i sin roll (i det här fallet den "omhändertagande mamman" som lämnar ifrån sitt barn åt en man hon inte vet någonting om). Jämförelsen med Murakami stannade kvar hos mig genom resten av läsningen, som ett envist myggbett. Långsamheten och de detaljrika tankeförloppen, matlagningen och miljöbeskrivningarna. Men där Murakami har en tät och fantasifull handling, har Ólafsdóttir istället en tunn och blek. Det är inte mycket som utvecklar sig i Rosa Candida, inte ens relationen mellan protagonisten och dennes barns mamma rör sig nämnvärt framåt. Men det var ändå någonting i Rosa Candida som gjorde att jag sträckläste den. Så här i efterhand kan jag inte förstå varför, men för ett kort ögonblick trodde jag att läsgnistan kom tillbaka. Den försvann sedan, när jag inte fick några svar på frågorna romanen väckte.

Bild av Eliza Bradatian