Vegomyten - Maten, rättvisan och en hållbar framtid

Lierre Keith var vegan i mer än 20 år, men lärde sig att hon skadade både kropp och jord genom de val hon gjort med kosten. En av hennes ståndpunkter som vegan var att hon inte ville döda djur. Hon försökte odla sin egen mat, men märkte snart att jorden behövde mat i form av kväve, fosfor och kalium, med andra ord: gödsel, "blod och ben". Hon skriver att hon hade kunnat använda andra kvävekällor, syntetiskt gödsel som består av fossilt bränsle, liksom det industrin använder idag. Detta är dock inte hållbart, eftersom de fossila bränslena förr eller senare kommer att ta slut. Det är inte heller bra för jordmånen, som i sig är ett ekosystem människan dagligen förstör. Det dröjde inte länge från det att hon bestämde sig för att bli vegan, som hennes kropp började haverera, men hon gav inte upp utan fortsatte och nu får hon lida av de kroniska konsekvenserna.

Hon har skrivit Vegomyten bland annat för att tala om att rovdjur inte endast kan leva på cellulosa, men det kan dock gräsätare. Gräsätare och gräs har sedan länge levt i symbios med varandra. Utan gödsel och någon som förvaltar de mineraler som finns i växterna, samt betar ner dem, utsätts landskapet för väder och "jordstrukturen förstörs". Utan rovdjur kommer det att bli för många gräsätare och det kommer att leda till att det slutligen kommer att finnas mer gräsätare än grässtrån.

Keith har många bra poänger, men liksom det mesta med livsmedelsindustrin gäller det att förhålla sig kritiskt. Hon säger till exempel att utan jordbruket hade människan inte haft så många sjukdomar som idag och tar fram fakta som visar att hälsan har försämrats sedan vi övergick till jordbrukslivet. "Osteologer kan titta på på ett ben och direkt avgöra om personen levde som jägare/samlare eller i ett jordbrukssamhälle. Jägarnas ser bra ut, men jordbrukarnas går i bitar". Hon menar att de ettåriga grödorna vi äter idag, som spannmål och produkter som görs av dessa, sakta men säkert bryter ner vår kropp. Men vi äter dem och förädlar dem, för att de aktiverar hjärnans belöningscentrum. Man kan säga att de, på sätt och vis, har erövrat världen. Hon säger att även sojabönan är farlig för kroppen, eftersom den bland annat innehåller trypsin, som är ett "matsmältningsenzym som produceras i bukspottkörteln", samt fytoöstrogener, som liknar kroppens eget östrogen. Att ha en enbart vegetarisk kost kommer förr eller senare att leda till svält, menar Keith, eftersom många viktiga vitaminer (A, D, K och E) endast går att hitta i animaliska fetter och dessa behövs för att kroppen ska absorbera mineraler och smälta proteiner. Längst bak finns det en tretton sidor-lång litteraturförteckning, men som sagt, kritiska ögon är nödvändigt när det gäller forskning från livsmedelindustrin, då det i många fall är oklart vilka storföretag det är som har sponsrat vad för att de ska få ett mer gynnsamt resultat.

Vegomyten är uppdelad i följande kapitel: "Moralvegetarianer", "Politiska vegetarianer" och "Näringsvegetarianer" och avslutas med "Rädda världen" i vilken hon sammanfattar de tidigare kapitlen.

Enligt Keith är vegetarianismen byggd på en myt, som bland annat säger att man inte dödar djur om man äter växter. Det finns en föreställning om att inget liv går till spillo, när man är vegan/vegetarian, men "[v]i lever i stadsmiljöer, långt från de ödelagda floder, grässlätter och våtmarker, där miljontals djur dör för våra middagar". Keith är kritisk mot all industriell jordbruk, inklusive köttindustrin (då det foder djur får sällan ingår i deras "naturliga föda", det vill säga det de äter i sitt "naturliga tillstånd"), eftersom det omöjligt kan vara hållbart. Det kan inte vara hållbart att regnskogar skövlas och landskap förstörs, för att människor ska odla mat som djur och människor ska äta (2007 skrev Naturskyddsföreningen en artikel om hur sojabönan "äter regnskog" och jag vet att det i senaste tidningen av deras medlemstidning Sveriges Natur, också finns en notis/artikel om detta). Det kan inte vara hållbart att behöva använda fossila bränslen för att producera mat. Det kan inte vara hållbart att odlad mat skeppas över halva jordklotet för att andra sidan ska få mat, medan den sidan som odlar maten svälter. Vad som däremot är hållbart, enligt Keith, är att människan återgår till att leva i symbios med naturen. Det handlar inte om "dominans och underkastelse", utan om att vara ett med ekosystemen.