----
Stjärnkarta
Filosofer
Platon, Jean-Paul Sartre, John Locke, Descartes, sofisterna, Albert Camus, Berkely
Fiktionärer
Too-Ticki, Sisyfos, Lydia
Faktionärer
Jag, Du, Vi
Kommissionärer
Mamma, M, S
Konstellationer
Myten om Sisyfos, Albert Camus
Äcklet, Jean-Paul Sartre
Trollvinter, Tove Jansson
Det amfibiska hjärtat, Jonas Brun
Vredens druvor, John Steinbeck
Tyngd, Jeanette Winterson
(Drömfakulteten, Sara Stridsberg)
(Jag smyger förbi en yxa, Beate Grimsrud)
*
Jag:
För vem eller vilka menade Albert när han sa att vi var tvungna att tänka oss Sisyfos lycklig? Var det för dem, vars händer skapade våra leder, för oss själva eller var det för dem, vars liv kommer vara våra visioner?
Du:
Spelar det någon roll om vi dör lyckliga eller om vi inte vet vad meningen med livet är?
Jag:
Det spelar ingen roll just nu, men ibland, när man inte riktigt vet vem eller vad det är man kämpar för. Om det är för världsfred eller för att inga hjärtan ska krossas mot sin vilja.
Du:
Jag försöker tänka mig dig komplett, som ett färdigt pussel, men misslyckas. Varför är det så? Det är inte för att jag inte hoppas att du någonsin kommer att känna dig hel utan för att jag aldrig sett dina ögon glöda, en tunn dimma framför din iris.
Jag:
Jag lånade en bok åt mamma från biblioteket för några dagar sedan, jag förstod inte vad titeln var så jag utgick väl mest från framsidan. Senare sa hon att den handlade om en man som varit i krig och förlorat sitt ben och att han numera lämnade spår med kryckor och inte med sina fotspår.
Jag:
Jag önskar att det handlade mer om helheten och lite mindre om det vi själva vill, att våra argument var grundade på mer än egoism.
Du:
Även om döden skulle vara det enda lyckliga slutet måste du inte vara olycklig när du lever.
Jag:
En gång sa M att jag ibland försvinner. Han sa det långsamt, som om fel valda ord skulle utlösa minor i en förfluten krigszon, och med blicken riktad långt bortifrån, själv inte riktigt närvarande. Han sa att jag tenderar att hamna i en egen värld och att det hade varit bra om jag koncentrerade mig lite bättre. Han är nog först med att säga det rakt ut och ändå inte.
Jag visste ju allt det där redan innan.
Du:
Albert Camus skrev: Tragedin börjar i det ögonblick då han vet.
Jag:
Jag är drunknaren; Drunknaren är alltid tanklös, en som glömmer sig och av misstag beger sig för långt ut under simturen. All kunskap sköljd ur huvudet, allt om förrädiska underströmmar och tidvattnets riktningar, ända till dessa att land är ohjälpligt utom synhåll. /…/ Lederna stelnar i kramper och nacken orkar inte längre hålla huvudet ovanför vattenytan. En lång tid flyter drunknaren med ansiktet nedvänt. Så småningom blir drunknarens hud slapp och vattensjukt rynkig, den lättar allt mer från köttet till dess att den går att krypa ur som en gammal säck. Det är en oskuld återfödd, en inverterad födelse. (J. B.)
Du:
När du vaknar har du två val:
1. att stanna kvar i sängen eller 2. att gå ut och ta reda på vad snö är.
Jag:
Om inte Too-Ticki vet vad snö är, vet ingen; Man tror den är kall, men om man gör ett snöhus av den blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Och jag stannar nog kvar.
Du:
Det enda som är säkert är att det inte finns något nu. Vi tror att vi är fria men vi uppfinner tiden, orden och allt det andra som begränsar oss genom våra definitioner. Winterson; Dragningskraften mellan det förflutna och framtiden är så stark att nuet krossas av den. Vi ligger där hjälplösa, utlämnade åt mönster som vi har ärvt och mönster som återskapas av vårt eget beteende.
Jag:
Hur ska jag kunna veta om jag inte längre minns? Sartre skrev: Men jag ser inte längre någonting: det hjälper inte att jag gräver i mitt förflutna, jag hämtar bara upp fragment av bilder och jag vet inte riktigt vad de föreställer eller om det är minnen eller fiktioner.
Där är jag nu. När jag ligger sömnlös om nätterna konstruerar min hjärna nya ord av redan befintliga ord och jag vet inte riktigt om de har några definitioner eller om de bara är ett påhitt.
Du:
Du består av allt du upplevt och lärt dig, du kan inte börja om när du väl har börjat. Det är som Steinbeck skrev: Du och jag – vi är allt som har varit. Ett ögonblicks upphetsning och tusen minnesbilder, det är vi. Och Winterson bekräftar; Vad finns inuti oss? De döda. Tiden. Årtusendens ljusmönster som öppnar sig i våra inälvor. I var och en av oss är det varje minut några miljoner kaliumatomer som går under i radioaktivt sönderfall. Den energi som driver dessa atomära händelser har legat instängd i kaliumatomerna ända sedan en bomb av stjärnformat sprängde detta ingenting till existens.
Jag:
Var gör man av med all uppgivenhet som tar upp all plats?
Du:
Man lägger den under fötterna, så att den komprimeras till något hårt. Då kan du ta fram den igen och slänga bort den. Som en snöboll.
Jag:
Jag är rädd för att jag försvinner för mycket i fiktionerna och inte längre har något grepp om verkligheten, den jag tror är verkligheten vill säga.
En dag i november tänkte jag: nu har jag Lydias armar.
Och jag trodde att om jag rörde dem för mycket skulle ledsamheten sprida sig till övriga organ och förgifta mig. Jag var verkligen säker på att det var Lydias ledsna armar. Jag höll armarna raka längs med kroppen och ibland knäckte jag fingrarna, försökte leda bort det sorgsna genom lederna.
Du:
Jag tänkte på snön igår kväll. Att den är vackrast när det ser ut som om det faller stora dunfjädrar eller när det yrar små eterneller som är lika förvirrade som du.
Jag:
Sista dagen bad jag S klippa mina band runt min handled. Jag trodde att det skulle vara nån slags försoning med alla mina jag och att det skulle vara som en omstart inför det nya året.
Du:
Men vi tror ju inte på det där, med att börja om, hur ont ditt hjärta än slår.
Jag:
Jag vet. Vi kan bara vara John Locke en gång i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar