Läst i april

//Viktigt//

Goodnight Mr Tom, Michelle Magorian (På engelska, Skönlitteratur, Ungdom)
William placeras hos Mr Tom och hans hund på landsbygden under andra världskriget. Det är till en början trevande och trassligt; det märks att William kommer från ett dåligt hem, han drömmer mardrömmar om nätterna och kan knappt äta, men det blir bättre efter ett tag. Även Mr Tom, som efter sin frus död isolerat sig från övriga i byn, öppnar upp sig allt mer och blir till slut en del av det lilla samhället. Alla är jättesnälla mot William och han, som förut aldrig hade haft något, blir överväldigad varje gång. Den här lästes för en bokcirkel och det rådde olika åsikter kring boken. Vi blev till exempel förundrade över hur vissa inslag kunde finnas med i en bok för yngre personer, men jämförde sedan med Harry Potter som också innehåller hemska inslag. Jag tyckte att det var lite svårt i början att förstå, eftersom Magorian skriver dialektalt i dialogerna, men jag kom snart in i det. Jag förstår verkligen den gråtpotential alla pratar om att den har och hade jag varit yngre hade jag nog tyckt om den ännu mer.

1Q84 andra delen, Haruki Murakami (Skönlitteratur)
Jag vill säga att man får mer klarhet efter att ha läst två delar av tre och ja, till viss del får man väl det, men samtidigt har det uppstått ännu fler frågor: Hur ska det nu gå för Tengo? Vad hände med Aomame? Vem är egentligen Fukaeri? Det är som att försöka springa ifatt någonting som hela tiden ligger tio steg före. Slutet, med tillhörande referenser till Alice i Underlandet, var fullständigt obegripligt och egentligen vill jag ju läsa sista delen på studs, men vi har bestämt oss för att ta en paus och försöka klämma in till exempel Amanda Svenssons senaste istället, mellan allt uppsatsskrivande.

Det handlar om dig, Sandra Beijer (Kärlek, Skönlitteratur, Ungdom)
Det här är Sandra Beijers debutroman om den där himla tonårskärleken, om besattheten när man är kär i någon, om detaljerna man lägger märke till som man annars aldrig ser, om att inte kunna andas för att man har fallit så jävla hårt för en annan person. Allt det där känner jag igen, Beijer förmedlar känslorna briljant med de enklaste medlen, men orden tar sig ändå inte in under min hud, bygger inte fågelbon bakom mina revben. Språket liknar Gunnar Ardelius enkla, men rösten är en annan. Det kanske är tilltalet som stör mig, att det är ett jag som talar till ett du som är pojken med konkav bröstkorg och som svär på ryska. Det kanske är något annat. När jag tänker på den här i efterhand tänker jag alltid att den är genialisk: att den trots alla namn i omloppsbanorna centrerar sig kring ett jag och ett du som förblir anonyma som för att ytterligare bevisa att de två är de viktigaste i universum och sedan tänker jag alltid på hur de två sista sidorna tar andan ur mig, för det är det perfekta slutet.
För mer Sandra Beijer: gå in på hennes blogg, i högerkanten någonstans har hon listat extra bra blogginlägg hon själv har skrivit, till exempel Bli ihop, Brevväxling med en mamma och Om morrhår och beniga axlar.