Vad jag har förstått försöker de (den samtida polska litteraturen) se hur långt de kan gå, ta reda på var gränserna i det nya landet är dragna. De här tar upp tidigare förbjudna ämnen och fyller igen luckor i historien som har gått förlorade (rekonstruktioner eller bara romantisering eller är det samma sak?). Och någonting om att vända tillbaka till sina rötter, fly in i det förflutna som inte ser ut som det gjorde då.
Noveller är egentligen inte min grej, även om det kanske är det mest optimala formatet (kort, koncist) som inte tar så mycket tid. Avverka en eller fem på bussen till skolan och en under reklampausen, några stycken innan du somnar. Det är ju så lätt.
Nu är det bästa med antalogier & what-nots att det inte är ett tvång att läsa alla och inte heller i den ordning som de är lagda. Plocka russinen ur kakan och ingen skulle märka.
Och ändå tröttnar jag ganska fort på noveller, sexton stycken på en gång är för mycket för mig, trots slalomläsning. Det är lite synd, eftersom jag tror att några av dem som jag inte fann speciellt intressanta (mer märkliga) kan ha varit väldigt bra. Under andra omständigheter.
Det fanns några noveller som stod ut i mängden och som jag tyckte var fascinerande bra, mycket troligt de som jag förstod innebörden av och som inte lämnade mig med hundra frågetecken. Men den novell som berör mig mest är den första, jävul (Wojciech Kuczok) som är en enda mening, men uppdelad, om att arvet inte går att komma ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar