Anna Fitzgerald är ett provrörsbarn. Hon är noga utvald för att vara en perfekt genetisk motsvarighet till sin syster Kate, som har en allvarlig form av leukemi. Trots att Anna är helt frisk har hon genomgått ett antal operationer för att hjälpa sin syster. Hon har donerat stamceller, granulocyter (vita blodkroppar) och benmärg. Nu är Kate 17 år och hennes njurar börjar ge upp. Men hur mycket av sin egen kropp kan man egentligen offra för att försöka hålla familjen intakt?
När Anna stämmer sina föräldrar för att få rätt att själv bestämma över sin kropp vänds världen upp- och ner. Mamma Sara vill behålla båda sina döttrar men anser att en donation är nödvändig för att Kate ska klara sig. Pappa Brian flyr till jobbet på brandstationen. Storebror Jesse känner sig mer utanför och överflödig än någonsin tidigare.
Det kan låta lite torrt, då boken behandlar en så enormt komplicerad etisk fråga, men Jodi Picoult gör boken lika spännande som vilken thriller som helst. Man kan knappt släppa boken förrän man läst det förskräckligt sorgliga slutet. Bokens olika kapitel har olika berättare - alla berättar i första person och har väldigt egna röster, känslor och tankar. Utöver rättegången om huruvida Annas njure ska doneras till Kate finns ett antal bihandlingar och tillbakablickar på Kates och Annas tidigare liv.
Varför har advokaten Campbell en servicehund? Hur långt ska Jesse gå i sina försök att bli sedd? Kan Anna verkligen fatta ett beslut som kan leda till att hennes storasyster dör? Kan Sara övertala domaren att hon verkligen vet bättre än Anna vad som är bäst för henne och för familjen?
Varning för extremt oförutsägbara vändpunkter, tårar och übersmarta citat.
Är den verkligen SÅ bra? Läste Picoults "19 minuter" i somras och den höll på alldeles för länge. (Jag hade dock rätt höga förväntningar eftersom en kollega pratat så mycket om den...)
SvaraRaderaJodå. Jag har hört att detta ska vara hennes bästa men det är den enda jag läst så jag kan inte säga säkert.
SvaraRadera