Vykort från Bokmässan

Bästa b,
vad fint det var att ses i torsdags kväll och att jag fick se hur ert bo ser ut (äntligen!).
Vi ses alldeles för sällan, men varje gång vi gör det, om än bara för en kort middag där du stått och lagat mat från David Batras kokbok och bjudit på en gudomligt god efterrätt, så blir jag otroligt blödig och är tacksam för att du finns. Att du bara är ett elektroniskt brev bort.

T och jag pratade länge efteråt om din äpplepaj och sås.

Jag kom hem igår kväll efter tre dagar av jäktande mellan seminarier och försök att hitta luckor i mitt späckade schema för att få tid till att träffa gamla kurskamrater. (inte konstigt att jag tappar bort stickningar och kort till hotellrummet kanske, men jag förstår inte hur jag gjorde det?) Jag har tänkt mycket på representation och privilegier, hur självklart det är för vissa att bara "starta ett förlag för att det är kul". Men jag tyckte mycket om att vara på en plats där böckerna, texterna och läsning stod i centrum, på ett sätt som de inte längre gör på bibliotek (som har blivit så mycket mer än bara böcker). Vi måste prata mer om läsningen. Vara läsambassadörer överallt.

Idag har jag av gammal ovana inte gjort någonting annat än att scrolla bort 100% av mitt mobilbatteri och drömt om projekt att påbörja, fastän jag egentligen borde ha fångat den ljusa dagen. Samtidigt har jag också stressat över att inte hinna läsa allt jag vill. Motsägelser är mitt andranamn.

Några minnesvärda ögonblick från Bokmässan:

• när jag förväxlade Annika Lantz med T vid sista hotellfrukosten, trots att de inte alls är lika. Det såg jag ju sen när T kom ner från sitt rum
• när vi sjöng We are the champions tillsammans på karaoken
• när Sara Lövestam fick hela publiken att skrika ut olika grammatiska termer och fick mitt intresse för språk öka tusenfalt
• när jag träffade S och G och prata om läget i våra liv och missade en massa (jobbrelaterat) viktiga föreläsningar
• när jag fick böcker signerade av Sara Stridsberg och Jonas Hassen Khemiri
• när jag köpte biljetter till dodie i februari

Nu ska jag lägga ifrån mig all elektronik och försöka läsa innan jag ska sova.

Skriv snart!

Surr,

S 

The prince and the dressmaker

Här kommer ett tips på en grafisk roman som handlar om att vilja vara sig själv och att följa sina drömmar. Den heter The prince and the dressmaker och är skriven av Jen Wang. Den höll mig underhållen under en hel tågresa, vilket är bland annat det jag önskar en grafisk roman: att den ska vara fängslande och inte för lång. Det är helt orimliga krav, jag vet, men denna levde som tur var upp till dessa.

Den börjar så här: Kronprinsen av Belgien ska ha bal! Frances jobbar hårt som en av många skräddare. Hon drömmer om att bli kläddesigner. En dag får hon en beställning av en ung dam som ska på balen. Den unga damen är av den sällsynta sorten som inte ser fram emot att gå på balen och säger till Frances att hon kan göra vad som helst som får henne att se ut som djävulens dotter.

Resultatet blir något som societeten inte förväntar sig. Långt därifrån. Svart, fjädrar och synliga ben i en tid då allt skulle vara som i Jane Eyres Stolthet och fördom. Frances chef blir naturligtvis ilsken, eftersom det inte var den unga damen som skulle betala så var det inte heller hon som fick bestämma utseendet på klänningen. Frances får sparken.

Men detta djärva tilltag medför också att andra får upp ögonen för hennes konst. Hon blir erbjuden ett annat jobb, med mycket högre lön. 

Frances nya arbetsgivare är kronprinsen! Men det tog tid innan prinsen avslöjade sin identitet. Vem skulle inte skratta åt en prins som hellre skulle vilja vara en prinsessa? Frances blir liksom prins Sebastians identitet en hemlighet, men tillsammans slår de ihop varsin dröm. På kvällarna är han Lady Crystallia iklädd peruk och Frances vackra kreationer. De smyger ut från slottet och deltar i skönhetstävlingar. På dagarna är prins Sebastian alldeles för trött för att delta i det kungliga arbetet, men det är för roligt att gå ut och vara Lady Crystallia än att inte göra det. Samtidigt får Frances klänningar stor uppmärksamhet, men ingen får veta att det är hon, för hovet vet att Frances jobbar för prinsen.

Det tillkommer en del ansvar när man är kunglig, naturligtvis. Man ska hitta en maka och sedan ta över kungadömet. Pressen på att Sebastian ska äkta en kvinna blir större från hans föräldrar och de bjuder in prinsessor från hela världen i hopp om att någon av dem ska falla prinsen i smaken. Med tiden inser också Frances vilket gytter det är att hela tiden vara en hemlighet. Hur ska någon få veta att det är hon som ligger bakom Lady Crystallias klänningar, om hon inte får säga vem hon är?

Och vad skulle hända om kungen och drottningen får reda på prinsens hemlighet? ↴

Slutet får ni ta reda på själv! Det jag kan säga är att jag tyckte mycket om denna. Efter berättelsens slut, får vi ta del av Jen Wangs process, som jag tyckte var en fantastisk bonus till en redan bra bok. Bara grejen att hon ritade konturerna med pensel, innan hon scannade in bilderna och färglade dem i datorn, tycker jag är en bedrift. Sedan var det också intressant att se hur hennes tankegång gick från att från början ha tänkt huvudkaraktärerna som vuxna, till att välja att skildra dem som tonåringar istället.

Spinning

Genom illustratören Fran Meneses fick jag tips om Spinning som 2018 fick Eisner-priset för bästaverklighetsbaserade-verket. Eisner-priset delas ut till amerikanska grafiska romaner och refereras ibland som serieindustrins motsvarighet till filmindustrins Oscar.

Boken börjar när Tillie Walden flyttar tillsammans med sin familj till en annan, mindre stad och måste således börja på en ny skola och träna med en ny grupp med tjejer som har känt varandra i åratal. Första gången hon är där, mäter deras blickar henne för att se om hon är ett hot eller inte.
Konståkning och egentligen all form av idrott, handlar alltid om att bli bättre än förut. Att alltid pressa sig till det yttersta för att komma framåt. Men Tillie ledsnar, slutar orka. Hon hittar något annat att lägga sitt hjärta i. När hon är sjutton år slutar hon.

Man skulle kunna säga att Spinning handlar om tidiga träningar och sena tävlingskvällar, men det fungerar mer som en ram för berättelsen. Det är vad den börjar och slutar med, men det är det som kommer mellan som är intressant. Hennes inre strider med sig själv, hur svårt det är att vara utanför och hur hon ska hantera det faktum att hon är kär i en tjej i den lilla småstaden. Waldens utveckling, inte bara inom idrotten, utan mer på det personliga planet är det som för berättelsen framåt.

När det kommer till grafiska romaner, kan jag vara ganska kräsen. Det får inte vara för rörigt och grällt. Mina ögon föredrar tunna linjer och mjuka färger. I just Spinning är den dominerande färgen blå-lila, med en och annan gul-orange färgklick.

Walden är bara 22 år, men har arbetat fram en mogen röst som får henne att verka äldre än så. I en intervju för The Guardian får jag reda på att hennes tidigare verk skiljer sig från varandra och det är ett medvetet val. Hon säger: "'I like my projects to feel distinct from one another. I think it helps me wrap my head around them and stay focused on them. And then it also helps me to put them to rest when they’re done. I’m like, ‘OK, I’m putting this paper away and these pens away and now I’m going to start fresh again.'

Jag inser att Spinning bara är en smakbit av det Tillie Walden har att ge och jag säger detta ganska ofta, men jag är inte helt främmande till att läsa mer av Walden.

Dumplin'

Willowdean är en ung tjej som har mycket att leva upp till. Hennes mamma vann en gång stadens stora skönhetstävling, som hon nuförtiden är med och anordnar. Willowdean, däremot, passar inte in i skönhetsnormen och hur mycket hennes mamma än insinuerar om att hon borde gå ner i vikt så tycker Willowdean om sin kropp. Det är mycket tack vare hennes moster Lucy, som alltid fick henne att hålla sitt huvud högt och vara stolt över den hon är. Sedan börjar Bo på hennes extrajobb. Bo går på en privatskola. Han har skäggstubb och persikorumpa. Han är fåordig, men är den enda som uttalar Willowdeans hela namn. Bo har ingen aning om hur fantastisk Dolly Parton är, tills han träffar Willowdean. Och ju närmre de kommer varandra, desto mer medveten blir hon om sin kropp än någonsin.

Saker börjar krackelera. Hennes mamma börjar röja i moster Lucys rum. Trots att det bara gått sex månader sedan hon gick bort, är saknaden fortfarande stor. Bo är en hemlighet hon inte kan berätta för Ellen om och när hon vill det, så har det gått för lång tid. Ellen är hennes raka motsats, men de kompletterar varandra som lera och långhalm och har hängt ihop sedan barnsben, men även där går det snett. Efter missförstånd förlorar Willowdean både Bo och Ellen och blir ensammast i universum, men vad hon inte vet är att hon snart ska vara med i en revolution, som alla på hela skolan kommer att prata länge om.

Handlingen i Dumplin' av Julie Murphy är långt ifrån unik. Men det är sådana här historier om kärlek och vänskap i unga år som jag återvänder till när mitt huvud är alldeles för trött för Kafka. De ger mig inte några wow-känslor, men det är som att komma hem; jag blir påmind om hur det var att vara tonåring och gläds över att jag inte längre är det.

Läsåret sex månader senare

"Hur kul vore det inte att läsa utanför boxen? Utmana sig själv? Om man gör det på en rimlig nivå?", tänker jag inför varje år och gör en lista på punkter som jag tänkt följa. Alltså, jag tycker det är roligt med läsutmaningar, men efter någon månad glömmer jag bort listan och sedan har hela året passerat. Men i år kanske det ändras? Jag kanske lyckas. För nu när jag har fyllt i listan, så känns det ändå överkomligt. Det finns en del punkter som jag måste bättra mig på, men nog kan jag försöka rätta till den fram till bokslutet.

Så här ser listan ut efter sex månader:
* = Titlar jag tyckt mycket om

12 facklitteratur

1. Larmrapporten av Emma Frans
2. Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling & Fanny Hägersten
3. Omgiven av idioter av Thomas Erikson

12 skönlitteratur från 2018 
När jag skrev den här punkten tänkte jag nog inte att den skulle fyllas av barn- och ungdomslitteratur. Kanske blir det ändring i slutet av året, men det kommer ut så mycket bra barn- och ungdomslitteratur just nu, att de snabbt slinker förbi allt annat. 

1. Verkligen sant, Ester? av Anton Bergman & Emma Adbåge
2. Förlåten av Agnes Lidbeck
*3. Morrigan Crows magiska förbannelse av Jessica Townsend
4. Spelar roll? av Camilla Jönsson
*5. Ellinor av Katarina von Bredow
*6. Comedy queen av Jenny Jägerfeld
7. Träskkungens dotter av Karen Dionne

12 ungdomslitteratur

*1. En av oss ljuger av Karen M. McManus
*2. Den mörkaste delen av skogen av Holly Black
3. I helvetet vet alla vem jag är av Fredrik Hardenborg
4. Vem bryr sig? av Camilla Jönsson
5. Till alla killar jag har gillat av Jenny Han
*6. Inuti huvudet är jag kul av Lisa Bjärbo

12 poesisamlingar

*1. A av Martina Moliis-Mellberg

12 skrivna av icke-västerländska författare

1. Kök av Banana Yashimoto
*2. Balzac och den kinesiska lila skräddaren av Dai Sijie

6 skrivna på engelska

1. Turtles all the way down av John Green

2 Shakespeare-dramer (varav en är Stormen)

Jag har faktiskt läst Stormen nu! Detta verk som har förföljt mig ett tag nu, genom att nämnas flera gånger i böcker jag läst (t ex John Greens Turtles all the way down/Sköldpaddor hela vägen ner). Det är Shakespeares sista pjäs och den kändes ganska meta, som ett farväl till scenen, vilket var intressant. Som med denna herres andra pjäser jag läst, känns det som att jag skulle kunna läsa Stormen hur många gånger som helst och ständigt hitta något nytt att tolka. Svår att komma in i, men mycket bra ändå.

Till alla killar jag har gillat

Lara Jean Covey bor med sin pappa tillsammans med sina systrar. Den äldre systern, Margot, har alltid varit den som tagit hand om familjen, ända sedan mamman dog, eftersom pappan nästan alltid jobbar. Men när Margot nu ska flytta till andra sidan jordklotet (Skottland) för att plugga, blir det helt plötsligt Lara Jean som får ta ansvar för lillasystern Kitty (Katherine om hon inte känner dig) när pappan är och jobbar.

Lara Jean är en romantiker, men har aldrig varit tillsammans med någon. De killar hon har varit kär i, har hon också skrivit brev till, som ett slags avslut på förälskelsen, men aldrig skickat iväg. Tänk dig att dina brev som du har skrivit i hemlighet till personer du har varit olycklig kär i, på något sätt hamnar i händerna på dessa personer. Föreställ dig sedan att en av dessa personer är din äldre systers före detta pojkvän, som du fortfarande har några känslor för. Denna mardröm vaknar Lara Jean upp i och nu måste hon försöka övertyga dem att hon inte längre är kär i dem. Och hon gör det på ett minst sagt oväntat sätt.

På ytan har vi Lara Jeans kamp att övertyga både killarna och sig själv att hon inte längre har känslor för dem. Det blir nästan komiskt hur invecklat det utvecklar sig till, för den ena hemligheten leder till en annan. Under ytan jobbar Lara Jean också med saknaden efter Margot och det större ansvar hon har fått sedan systern lämnade dem. Under uppväxten bråkade systrarna mycket, men efter moderns död, blev de tvungna att samarbeta mer och blev sedan bästa vänner. Lara Jean inser också att saker inte alltid kommer att vara som de har varit. Tiden går, människor förändras.

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han är en söt roman, jag skulle vilja likna den vid en god efterrätt som man förtär i en enda munsbit. Det är en lättsam ungdomsroman, men den går inte riktigt mig på djupet. Gud vad jag inte saknar tiden som tonåring, när det minsta problemet kunde förstoras till världens största grej på grund av ett missförstånd, något som jag blev påmind om nu. För den som vill ha en ungdomsroman om kärleksdramatik och saknade systrar, vill jag istället rekommendera Jandy Nelsons Himlen börjar här. Läs den, bara gör det.

Tre höstsläpp jag längtar efter

Sedan jag slutade med släpplängtsinläggen har jag också nästan helt sluta bevaka vad som kommer att hända i förlagsvärlden. Därför blev jag också glatt överraskad, när jag stod och bläddrade förstrött i programbladet för årets Bokmässan, och upptäckte att tre av mina absoluta favoritförfattare ska släppa nytt i höst. Hela programmet hittar ni också på Bokmässans hemsida.

Som sparv som örn av Per Nilsson, Alfabeta bokförlag (omslag saknas)

Alla på skolan vet vem Enneka är. Hon är som örnen högt däruppe, tänker Be, alla ser henne, hon följer sin egen väg, alla har respekt för henne. Och alla vet att hon gör farliga och förbjudna saker. Men jag är som en sparv bland sparvarna, tänker Be. En vanlig liten sparv som liknar alla de andra. Ändå blir Be och Enneka vänner den där höstterminen. Den tuffaste örnen och den lilla mesiga sparven. Riktiga vänner blir de, det hade ingen kunnat tro. Men så försvinner Enneka, och ingen vet vart hon tagit vägen. Ingen vet ens om hon lever.

Per Nilsson ska medverka på ett seminarium på fredagen, under rubriken Vilken roll spelar kön? tillsammans med Sara Bergmark Elfgren och Elias Våhlund. Med Jessica Schiefauer som moderator ska de prata om könsroller i böcker och om det spelar någon roll för läsningen. Per Nilsson är med eftersom hans nya bok har en huvudkaraktär utan uttalat kön.

Per Nilsson var en av få författare jag läste allt av när jag var yngre. På senare tid tycker jag att han har vacklat lite, men ibland glimtar det till och då blir jag
nostalgisk. Jag har skrivit om ett flertal av Per Nilssons böcker genom åren:

Absolut Per Nilsson
Anarkai
Du & du & du
Ett annat sätt att vara ung
The return of Hjärtans fröjd

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag 

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut. 

Sara Stridsberg är med på seminarium under både fredagen och lördagen. På fredagen under rubriken Litteratur och öde med Eva Ström och Stefan Eklund och på lördagen tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, där de tillsammans med Vi Läsers chefredaktör Jonas Eklöf, ska prata om hur Litteratursverige har sett ut under de senaste tio åren, samt om hur deras egna författarskap har utvecklats. Samma lördag ska Stridsberg också prata om "sitt författarskap och om romankonstens möjligheter och gränser" tillsammas med Anneli Dufva, under rubriken "Ögonblicket som aldrig tar slut".

Jag upptäckte Sara Stridsberg 2009. Jag gick på gymnasiet och lånade av en händelse Drömfakulteten på biblioteket och blev kär direkt. För mig har Stridsberg en speciell berättarröst. Hon har en förmåga att göra det fula vackert, det hårda mjukt.

Beckomberga - ode till min familj
Darling River
Drömfakulteten
Medealand och andra pjäser

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers förlag

En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig. 

Jonas Hassen Khemiri ska delta i flera seminarium under mässan. På fredagen under rubriken Familjära utmaningar, tillsammans med författaren Geir Gulliksen och litteraturkritikern Malin Ullgren, om faderskap. På lördagen med Stridsberg (se ovan), om sin nya roman under rubriken Går det att omförhandla pappaklausulen? med DNs kulturchef Björn Wiman.

Jonas Hassen Khemiri ska också vara med i ett seminarium under rubriken Film och demokrati - med kameran som verktyg, eftersom han tillsammans med Gabriela Pichler skrev manuset till filmen Amatörer (rekommenderas!), som Pichler också regisserat. Seminariet ska handla om huruvida kameran och bildmediet kan påverka vår situation, när det handlar om att utöva våra demokratiska rättigheter. De, tillsammans med Kalle Boman, ordförande för Forum för visuell praktik och moderatorn Anne-Louise Eriksson, rektor för Svenska kyrkans utbildningsinstitut, ska också samtala om representation och självorganisering.

Av dessa tre favoritförfattare har kanske Jonas Hassen Khemiri de mest språkligt experimentella verken. De fyra romaner jag har läst, har samtliga varit distinkta både till form och innehåll, men har varit upplevelser utöver de vanliga.

Jag har läst Ett öga rött, Montecore (en svensk tiger), Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns. 

Ellinor

Jag läste aldrig Katarina von Bredow när jag var yngre. När andra läste Syskonkärlek och Hur kär får man bli?, hade jag näsan i Per Nilssons böcker (vilket inte är fy skam. Per Nilsson forever). Kanske är detta början på min Katarina von Bredow-period? För när jag läser om Ellinor blir jag så engagerad i hennes problem att boken blir en tidsmaskin som tar mig tillbaka till mitt eget mellanstadieliv, trots att det var hundra eoner sedan, och det är ett av mina bästa tecken på att en författare har lyckats.

Ellinor är en lindansare av högsta rang. Hennes föräldrar är skilda och båda har gått vidare med att träffa varsin respektive, men hon måste ändå akta sig för att vara för glad när hon kommer hem från sin pappa, för att inte göra sin mamma ledsen. Ellinor är bästis med både Leo och Meja, som är som natt och dag. Hon ska snart fylla tretton, men känner sig knappast som en tonåring borde. Då är Meja långt före i både kroppsutveckling och socialt. Ellinor balanserar mellan allt. Enda stället som Ellinor känner att hon kan vara sig själv, är när hon har klarat av en klättervägg och står högst upp. Då slår knuten i hennes mage ut som en lilja.

Det börjar en ny kille i klassen. Viktor. Han har intensivt blå ögon. Sådana ögon som det inte går att titta i för länge för att då kanske hjärtat slår så fort att det hoppar ut. Det värsta av allt är att Meja har paxat honom. Meja, som kan få vilken kille som helst på fall genom att bara vifta med håret, ställer man sig inte i vägen för. Rör du, dör du. Ungefär. Men vad ska man göra när Viktor väljer henne och inte Meja, som också är hennes bästa kompis? Även Leo drar sig undan och börjar bete sig konstigt när Ellinor helt plötsligt bjuder in den nya killen till klättringshallen, fastän det stället egentligen var hans och Ellinors.

Jag förstår inte hur detta kan vara min första Katarina von Bredow-bok. Hur kan jag ha undgått denna briljanta författare? Okej, nu kanske jag inte ska dra allt för stora slutsatser efter bara en bok, men det är mycket som jag tycker om i Ellinor. För det första tycker jag att von Bredow skildrar Ellinors svårighet med att vara alla till lags på ett övertygande vis. Så pass att jag själv får en klump i magen av dramatiken som uppstår, inte bara när Ellinor får en finare och dyrare present av sin pappa än sin mamma och inte vågar visa den, utan också när dynamiken mellan Ellinor och hennes bästa kompisar förändras drastiskt. För det andra gillar jag hur de vuxna får ta plats och inte bara spelar den irriterande pinsamma rollen. Att Ellinor omges av godhjärtade vuxna är ingen överdrift, men ändå är det så mycket som hon måste hålla inne. Bara för att man är vuxen, betyder det inte att man kan hantera allt på ett vuxet vis, men man lär sig. För det tredje gillar jag Viktor väldigt mycket, hur otroligt det än är att en person kan komma in i en ny grupp med så mycket självförtroende som han. Ellinors snabbpickande hjärta blir mitt, när han säger att hon har ett för fint namn för att kapa av det till ett smeknamn. Men bland det bästa med Ellinor är att hon, trots att hon bränns på bål, reser sig ur askan som en fågel Fenix.

Ellinor är den första delen i en planerad trilogi om livet i slutet på mellanstadiet och jag är inte den sista som säger att jag ser fram emot de senare delarna.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant må verka osympatisk när hon dömer ut människor på grund av deras sociala inkompetens efter bara en mening eller för att hon sällan svävar ut i sitt inrutade liv. Hon går till jobbet som hon har gjort i flera år, avslutar jobbveckorna med vodka och frusen pizza och återhämtar sig från sin baksmälla under helgen för att sedan börja om på nytt. Varje onsdag pratar hon med sin mamma, men det var längesedan de sågs. Trots detta mår hon alldeles utmärkt. Ja, eller gör hon det?

Bakom hennes ordnade yttre, finns det något sårbart. Ganska snart förstår läsaren att hennes relation till mamman är mer komplicerat än vad man tror och Eleanors relation till sig själv har destruktiva tendenser. Men när hon kommer i kontakt med andra, som till och med vill henne väl, är det som att hennes slutna värld öppnar sig. Eleanor börjar plötsligt bry sig om sig själv, något hon inte har gjort någonsin och resultatet blir överraskande positivt från omgivningen. Hon råkar bli kär i en musiker, bara det att han inte vet om det (än). I samma veva träffar hon också Raymond på IT-avdelningen och de upplever något stort tillsammans, vilket för dem snabbt samman. Raymond visar sig ganska snart vara rätt trevlig, trots sitt dåliga bordsskick, och de blir ... kan man säga vänner? Eleanor som alltid klarat sig själv, har plötsligt fått en vän. Och hur går det med musikern? Eleanor visar sig vara en drömmare, men vem blir inte det när man blir kär?

Gail Honeymans debutroman har höjts till skyarna och det är inte konstigt. Om jag skulle beskriva Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, skulle jag citera Leonard Cohen från hans låt Anthem: There is a crack, a crack in everything / that's how the light gets in. Det är en feel good-roman med mörka undertoner, en som är både lättsam och smärtsam att läsa på samma gång. Trots att den följer den dramaturgiska kurvan ganska exakt, är den oförutsägbar och svår att släppa taget om.

'You're the narrator, the protagonist, and the sidekick. You're the storyteller and the story told. You are somebody's something, but you're also your you.'*

Min kurs i polsk litteraturhistoria är slut och jag är speciellt tacksam för introduktionen av Polens historia och polska författare, främst: Stanislav Lem, Bruno Schulz, Hanna Krall, Slawomir Mrozek, Czeslaw Milosz, Andrzej Stasiuk, Adam Mickiewicz och Tadeusz Borowski. Kursen förstärkte också mitt intryck att Olga Tokarczuk är min favoritförfattare från Polen.

Tänk att vi överlevde vintern ändå. De oändliga snödrivorna är ett minne blott, känns som en dröm långt borta (bara några ljusskygga fläckar är kvar och påminner om en vinter i en nära framtid). Nu blommar häggen och vitsipporna om vartannat. Jag går barbent,  men jag har fått en pollenchock och kan knappt andas. Solrosorna jag köpte igår har redan börjat vissna, men det har blivit maj och vi har överlevt ännu en vinter. 

*Citat från Turtles all the way down av John Green. Helt OK. Inte riktigt som Looking for Alaska och Paper towns som, enligt min åsikt, är Greens bästa romaner som han har skrivit själv. 

Tio lektioner i matlagning

Kära fågelvänner.

Februari 2018 svischade förbi mig på en millisekund och jag befarar att mars kommer att göra likadant, trots att våren inte verkar ha lika bråttom. Inte för att jag har något emot att ha mycket att se fram emot som får tiden att gå snabbare, men det finns stunder i all den hektiska röran som jag saknar tid för introspektion. Inför det nya året var ett av mina mål att ta hand om mig själv mer än tidigare och det är definitivt något jag behöver bli bättre på.

Rosianna Halse Rojas, en person som jag har följt på internet i minst ett halvt decennium, har ett projekt som hon kallar för "Back burner" (som betyder ungefär: ett ställe där saker läggs åt sidan för viktigare saker), i vilken hon under en längre tid lagar mat utifrån endast en kokbok och reflekterar över sin psykiska hälsa och mående. Inspirerad av henne, tänker jag försöka ägna mig mer tid åt matlagning. Jag har upptäckt att det är något meditativt i att välja ut råvaror i mataffären och sedan följa ett recept i den mån det går. Jag är helt för att experimentera med mat för att få fram nya maträtter, men ganska ofta hamnar jag i samma mat- och smak-spektrum och behöver hjälp med att komma ut ur min komfortzon.

Min tanke är att under en månad, eller två om det inte finns tid, laga maträtter från en och samma kokbok. Den första kokboken i min väg mot en bättre *~inre~* hälsa är Lotta Lundgrens bok Tio lektioner i matlagning och det är precis som det låter. Lundgren lotsar oss igenom tio nivåer som en guru för att vi ska bli bättre kockar och framförallt modiga. Denna kokbok är inte som alla andra som kommer ut i handeln dessa dagar. Den är inte utformad för att locka till matlagning med glansiga bilder. Det är snarare så att man läser den för att ta del av Lundgrens filosofi, som jag tycker är vettig, eftersom boken inte är illustrerad alls.

En av punkterna i bokens bruksanvisning, som inleder, är "Mat är mycket mer än mat. Mat hänger ihop med allt det trevliga och knepiga i att vara människa". En annan är "Var modig och förlåtande, det är bara lite mat". På många sätt är därför Lundgrens bok mer en handbok, än en bok fylld med recept, inte bara för den som inte vet hur man lagar mat i praktiken, men också för den som har tappat gnistan. "Att laga mat är något man blir bra på för att man vill bli det och för att man hittat det roliga och meningsfulla i att äta och laga god mat till sig själv och till andra", skriver Lundgren i den första lektionen som fått rubriken "Känslor".

I ett annat kapitel, kallad "Kost", skriver Lundgren om hur hon ser på dagens dieter samt ger oss en historielektion i kost. Hennes förhållning till mat är naturligtvis något som genomsyrar hela hennes matfilosofi och jag önskar att fler kunde läsa och ta till sig. Enligt Lundgren har vi aldrig varit så ätstörda som vi är idag, trots att vi exponeras för mat överallt. Vi överöses av råd och vetenskapliga studier, men glömmer bort att även dessa är finansierade och har kanske en baktanke med rekommendationerna. Ett av Lundgrens råd är därför att "sluta med kost och börja med mat". Mat ska vara roligt och njutningsfullt.

Varje lektion avslutas med övningsuppgifter och när man har gjort alla så är man typ klar! Färdigbakad, redo att ta över världen med nya smakkompisar! Nackdelen med själva boken är att den inte är inbunden, vilket gjorde det svårt, nästintill omöjligt, att ha boken uppslagen under matlagningen. Jag tyckte dock att de små inslagen av korrespondens mellan Lundgren och förläggaren gällande en kefirsvamp, var underhållande om än något onödiga. När jag läste boken första gången från pärm till pärm, var den nästan fylld av post it-lappar, där jag hade märkt information jag skulle skriva ner och spara till framtida bruk, samt recept som jag skulle laga. Jag gjorde slutligen två recept, bland annat röd moussaka, och tyckte att de var lätta att följa och dessutom goda.

Tio lektioner i matlagning avslutas sedan med en lista på smakkombinationer som passar med varandra, för att läsaren ska fortsätta med utforskandet på egen hand. Päron ska tydligen passa väldigt bra med blomkål, citron, grädde och ingefära. Men hur ska man få ihop allting? Det är något man själv får improvisera sig fram. Riktigt så modig känner jag inte att jag har blivit, men tar med mig en del av Lundgrens kärlek till hantverket. Att börja med Lundgrens Tio lektioner i matlagning känner jag var en bra start på matåret 2018. Jag har redan påbörjat nästa kokbok och ser fram emot allt den har att lära mig. Men det är ett annat inlägg.

Surr!

Läsåret 2018: Riktlinjer

Jag kände mig förhoppningsfull inför det nya året och gick därför in i 2018 med ny energi. I år vill jag vara mjuk, närvarande och produktiv. Jag vill blogga mer, men inte känna att någon press i det. Jag vill ha ordning i oredan och investera i mig själv och samtidigt försöka göra hållbara köp. You Only Live Once. Vara mindful and all that jazz.

Jag har många gånger försökt ha nyårslöften som att "läsa x antal böcker", men misslyckats för att jag längre in på året struntat i det och tänkt att "det löser väl sig ändå". Men jag tänkte göra ett nytt försök i år till mer strukturerad och målinriktad läsning, samtidigt som den känns självvald och flexibel.

Vid årets slut vill jag att jag ska ha läst minst: 

12 facklitteratur

12 skönlitteratur från 2018 

12 ungdomslitteratur

12 poesisamlingar

12 skrivna av icke-västerländska författare

6 skrivna på engelska

2 Shakespeare-dramer

Den magiska siffran 12 är där bara för att det finns 12 månader på ett år, så det blir i snitt en bok från varje punkt i listan. Överkomligt, med andra ord.

Och som synes har jag bestämt mig för att läsa två Shakespeare-dramer i år. En av dem kommer att vara Stormen. Jag har sett alldeles för många referenser och nyskrivna romaner till Stormen på sistone, nu senast i John Greens nya Turtles all the way down, att det inte går att undvika den längre.

Att jag sedan kommer att föredra en mangaserie framför, säg Dantes Den gudomliga komedin, ett tag får det väl vara så.

Citat ur Dårfinkar och dönickar

"'Vi är en släkt av tokar och tråkmånsar, av dårfinkar och dönickar. Din mor tillhör tokarna, liksom jag. Min mor var också en tok. Och jag vet att det inte är lätt att leva med såna. Sen kryllar det av tråkmånsar och dönickar. Dom är kanske en smula lättare att umgås med. Men dom är förbaske mej inte särskilt spännande!'
[...] 'Vi är alla så fyllda av krafter som vi inte känner till', sa morfar. 'Som havet, som kryllar av fiskar och alger och strömmar och liv och allsköns märkvärdig smörja. Dönickarna bygger försiktigt smala och fula broar över dessa främmande vatten. Rädda som hundan att blöta ner sig och förstöra sina skor. Vi dårfinkar kravlar omkring därnere. Vi utsätter oss för strömmarna och låter oss föras med. Även om det har sina risker. Och även om vi ses med rädsla och avsky av dönickarna.'"

s. 38-39 Dårfinkar och dönickar, Ulf Stark, Bonnier Carlsen Bokförlag (1984, nytryck 2017)

En man som heter Ove

Vi läste En man som heter Ove i bokcirkeln. Jag försökte ta mig an den med ett öppet sinne, men nä, tyvärr. Det var precis så förutsägbart och klyschigt som jag trodde.

Ove är en förtidspensionerad alternativt arbetslös (något oklart vilket) och väldigt ensam gubbe som ägnar sin tid åt att sakna sin fru (som gått bort) och klaga på sin omvärld i allmänhet och sina grannar i synnerhet. En ny familj flyttar in i grannhuset och naturligtvis uppstår en oväntad vänskap mellan den nya grannfrun och den motvillige Ove.

En man som heter Ove är populär för att det är en så kallad rolig bok. Jag lyssnade på författaren Fredrik Backmans sommarprat tidigare i år och han är ganska rolig, på ett lite buttert driva med sig själv-sätt. Personligen tycker jag att det funkar bättre på hans Instagramkonto än i romanform. När jag läste En man som heter Ove grät jag faktiskt vid fler tillfällen än jag skrattade. Inte över hur dålig boken var, utan helt enkelt för att han tryckte på enkla knappar ("åh vad jag saknar den enda person som någonsin förstått sig på mig").

Övriga bokcirkeldeltagare (som själva helst läser decimetertjock fantasy) tyckte dock inte att den var så tokig. Den är onekligen lättläst. Tillåter man sig själv kan man fnissa lite åt den dråpliga situationskomiken. Att slutet sedan är så överdrivet Disneysött att man mest vill kräkas får man stå ut med.

Stjärtmes 2017

Ett av mina nyårslöften i år är att skriva mer på bloggen, något som inte känns så lyckat när det första inlägget dyker upp först tio dagar in på det nya året : - ) Jag har redan hunnit läsa tre böcker i år, men innan jag kan blicka framåt måste jag göra klart 2017.



103 böcker böcker läste jag förra året!
Minus bilderböcker och plus en del manga. 103 är ändå många fler än vad jag hade trott, men så spenderade jag också många timmar i kollektivtrafik till och från jobbet.

Här är en lista i alfabetisk ordning på de böcker jag minns som bättre än de flesta:
Alla frågar sig varför av Eva Susso & Anna Höglund
Cell av Amalie Smith
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru
Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson
Efter Ekot av Olivia Bergdahl
Girls will be girls av Emer O'Toole
Glömskan av Johanna Olsson
Green Girl av Kate Zambreno
Himlen börjar här av Jandy Nelson
Jane, räven och jag av Fanny Britt & Isabelle Arsenault
Kobane av Joakim Medin
Lämna mig inte av Stig Sæterbakken
Operation B av Gabriella Håkansson
Räddningsavstånd av Samanta Schweblin
The Minnow av Diana Sweeney
The sun is also a star av Nicola Yoon
You had me at hello av Mhairi McFarlane

Filmer jag såg och tyckte mycket(!) om:
A girl walks home alone at night
Dancer 
Dödskallegänget
Old boy - Hämnden
Paterson
Stranger than fiction
The handmaiden
Your name



Mitt musikår bestod till 98% av dodie, en vloggare som jag har följt i åtminstone tre år och som nu har börjat släppa musik! Förra året debuterade hon också som författare till boken Secrets for the mad som jag ännu inte har läst, men som jag verkligen vill. Jag köper väldigt sällan nya böcker, men dodies bok beställde jag faktiskt från Amazon tillsammans med John Greens nya, men istället för böcker fick jag en påse med femtio olika bläckpennor!?!
Bortsett från dodie kommer jag att minnas 2017 som det år då jag såg Håkan Hellström två gånger, två dagar i rad! Och var i Umeå för första gången.

Min sista punkt i denna sammanfattning av mitt kulturella år är teater och föreställningar på scen som jag har sett. Om ni får chansen tycker jag verkligen att ni ska se Landet inuti (som var så vacker och viktig i sin anspråkslöshet att jag började gråta) och Vi som bor här (som behandlade miljö- och klimatfrågor på ett pedagogiskt och humoristiskt sätt) och Nour el Refai. Jag såg också Ett bloss i natten som var sista delen i en trilogi om Hudiksvalls historia och musikalen Billy Elliot, men då var jag så trött att jag somnade under andra akten och missade slutet... Ja, ja.

Det var allt för 2017! Helt ok kulturår ändå, fastän livet på andra håll var tungt och trist.

blåmesens 2017

Med 25 utlästa romaner varav 6 på engelska summerar jag det föregående året med följande lista.
Bäst: Margaret Atwood - The handmaid's tale
Bra: Thom Lundberg - För vad sorg och smärta, Ares Fioretos - Mary
Över förväntan: Max Brooks - World war Z, Maja Lunde - Binas historia
Under förväntan: Han Kang - Vegetarianen, Geir Gulliksen - Berättelse om ett äktenskap

Spontana känslor angående läsandet 2017 (utan inbördes rangordning):
* Nähä, det blev inte ett bokår det här året heller
* Tur att jag har mina bokcirklar (både den virtuella med bästa Stjärtmes och den verkliga), annars hade nog statistiken sett ännu dystrare ut
* Varför prioriterar jag inte det här, när jag tycker så hemskt mycket om böcker?
* Varför har jag inte ens bloggat om det jag faktiskt läst?!

Med det passar jag över till Stjärtmes och hoppas att hon har mer att bjuda på. Tjirr!