Vi läste En man som heter Ove i bokcirkeln. Jag försökte ta mig an den med ett öppet sinne, men nä, tyvärr. Det var precis så förutsägbart och klyschigt som jag trodde.
Ove är en förtidspensionerad alternativt arbetslös (något oklart vilket) och väldigt ensam gubbe som ägnar sin tid åt att sakna sin fru (som gått bort) och klaga på sin omvärld i allmänhet och sina grannar i synnerhet. En ny familj flyttar in i grannhuset och naturligtvis uppstår en oväntad vänskap mellan den nya grannfrun och den motvillige Ove.
En man som heter Ove är populär för att det är en så kallad rolig bok. Jag lyssnade på författaren Fredrik Backmans sommarprat tidigare i år och han är ganska rolig, på ett lite buttert driva med sig själv-sätt. Personligen tycker jag att det funkar bättre på hans Instagramkonto än i romanform. När jag läste En man som heter Ove grät jag faktiskt vid fler tillfällen än jag skrattade. Inte över hur dålig boken var, utan helt enkelt för att han tryckte på enkla knappar ("åh vad jag saknar den enda person som någonsin förstått sig på mig").
Övriga bokcirkeldeltagare (som själva helst läser decimetertjock fantasy) tyckte dock inte att den var så tokig. Den är onekligen lättläst. Tillåter man sig själv kan man fnissa lite åt den dråpliga situationskomiken. Att slutet sedan är så överdrivet Disneysött att man mest vill kräkas får man stå ut med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar