Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant må verka osympatisk när hon dömer ut människor på grund av deras sociala inkompetens efter bara en mening eller för att hon sällan svävar ut i sitt inrutade liv. Hon går till jobbet som hon har gjort i flera år, avslutar jobbveckorna med vodka och frusen pizza och återhämtar sig från sin baksmälla under helgen för att sedan börja om på nytt. Varje onsdag pratar hon med sin mamma, men det var längesedan de sågs. Trots detta mår hon alldeles utmärkt. Ja, eller gör hon det?

Bakom hennes ordnade yttre, finns det något sårbart. Ganska snart förstår läsaren att hennes relation till mamman är mer komplicerat än vad man tror och Eleanors relation till sig själv har destruktiva tendenser. Men när hon kommer i kontakt med andra, som till och med vill henne väl, är det som att hennes slutna värld öppnar sig. Eleanor börjar plötsligt bry sig om sig själv, något hon inte har gjort någonsin och resultatet blir överraskande positivt från omgivningen. Hon råkar bli kär i en musiker, bara det att han inte vet om det (än). I samma veva träffar hon också Raymond på IT-avdelningen och de upplever något stort tillsammans, vilket för dem snabbt samman. Raymond visar sig ganska snart vara rätt trevlig, trots sitt dåliga bordsskick, och de blir ... kan man säga vänner? Eleanor som alltid klarat sig själv, har plötsligt fått en vän. Och hur går det med musikern? Eleanor visar sig vara en drömmare, men vem blir inte det när man blir kär?

Gail Honeymans debutroman har höjts till skyarna och det är inte konstigt. Om jag skulle beskriva Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, skulle jag citera Leonard Cohen från hans låt Anthem: There is a crack, a crack in everything / that's how the light gets in. Det är en feel good-roman med mörka undertoner, en som är både lättsam och smärtsam att läsa på samma gång. Trots att den följer den dramaturgiska kurvan ganska exakt, är den oförutsägbar och svår att släppa taget om.