Det är december, och det närmar sig jul. Anna Neshov har fått slag och ligger på sjukhus i Trondheim. Mer eller mindre motvilligt samlas resterna av hennes familj kring hennes dödsbädd. Sonen Tor är förtvivlad, efter nästan ett helt liv med modern på släktens gård. Gården har nu förfallit, och Tors enda glädjeämne är grisarna han föder upp för att sända till slakt. Hans i princip okända medelålders dotter Torunn kommer också för att hälsa på den farmor hon knappt visste fanns.
Tors bror Margido arbetar på en begravningsbyrå och torde alltså vara van vid döden. Även den yngsta brodern Erlend, "fjollan", sedan länge utflugen och bosatt i Köpenhamn tillsammans med en annan man, flyger dit. Även Annas man finns med i bilden, även om bröderna inte verkar låtsas om sin far. Sjävklart blir det tafatt och onaturligt då denna lösryckta familj strålar samman på nytt. Sakta men säkert dras familjebanden åt, och det visar sig inte bli enbart obehagligt...
Jag hade tänkt skriva att jag inte direkt föll pladask för Anne B. Ragdes bok, men att jag kunde förstå varför så många (framförallt tanter) verkar ha gjort det. Den är fin, varm på något sätt. Även om det berör mig illa att ta Expressens ord i mun, är det nog just "ömsint" boken är. Hade jag vetat att jag skulle bli så fascinerad av detta familjedrama hade jag inte låtit Berlinerpopplarna ligga oläst i nattduktsbordet så länge. Jag blir till och med sugen på att läsa fortsättningen.
Realistiskt, även om det är långt ifrån den värld som jag lever i, fint utan att bli gulligt och med bitvis spännande partier. Den här boken passar inte bara mor- och farmödrar.
Sidor
▼
Kärlekens historia
Den här boken har tre berättelser, och så småningom även fyra, som allihopa har en koppling till en bok med titeln Kärlekens historia.
Vi får följa Alma, som är döpt efter alla flickor i boken, och hennes jakt på en perfekt styvfar åt sin mamma som är översättare, Leopold Gunsky, vars barndomskärlek Alma flydde till Amerika under andra världskriget, Zvi Litvinoff, som är mer känd som den som skrev boken Kärlekens Historia.
Kärlekens historia är en berättelse med flera lösa trådar som, ju längre in i handlingen man kommer, sakta binds ihop till en och jag tänkte oundvikligen på Jonathan Safran Foers bok Extremely loud and incredibly close. Jag blev lika förundrad av den som jag fick av den här.
Den här boken väcker alla sorters känslor under tiden som man läser den: lycka, sorg, ilska, saknad men också förvirring om man inte är tillräckligt uppmärksam för här spelar detaljerna roll. Och den verkar innehålla allt från minnen till kärlek till döden - allt utom talstreck.
Jag är en sån person som samlar på fina citat och under läsningens gång blev det en hel del hundöron, eftersom nittionioprocent av alla böcker jag läser kommer ifrån bibliotek, men om det skulle vara min egen bok skulle den istället nu vara full av uppstickande post-it-lappar. Det här är en av alla citat som jag har tagit från boken och sedan lagt in i en bok med andra citat från alla möjliga ställen:
Varför blir folk alltid uppkallade efter döda personer? Om de måste bli uppkallade efter någonting över huvud taget, skulle det väl kunna vara efter något varaktigare, som himlen eller havet eller kanske till och med idéer som ju aldrig dör, inte ens de dåliga.
Boken i helhet sparar jag någonannanstans, nämligen i hjärtat.
Vi får följa Alma, som är döpt efter alla flickor i boken, och hennes jakt på en perfekt styvfar åt sin mamma som är översättare, Leopold Gunsky, vars barndomskärlek Alma flydde till Amerika under andra världskriget, Zvi Litvinoff, som är mer känd som den som skrev boken Kärlekens Historia.
Kärlekens historia är en berättelse med flera lösa trådar som, ju längre in i handlingen man kommer, sakta binds ihop till en och jag tänkte oundvikligen på Jonathan Safran Foers bok Extremely loud and incredibly close. Jag blev lika förundrad av den som jag fick av den här.
Den här boken väcker alla sorters känslor under tiden som man läser den: lycka, sorg, ilska, saknad men också förvirring om man inte är tillräckligt uppmärksam för här spelar detaljerna roll. Och den verkar innehålla allt från minnen till kärlek till döden - allt utom talstreck.
Jag är en sån person som samlar på fina citat och under läsningens gång blev det en hel del hundöron, eftersom nittionioprocent av alla böcker jag läser kommer ifrån bibliotek, men om det skulle vara min egen bok skulle den istället nu vara full av uppstickande post-it-lappar. Det här är en av alla citat som jag har tagit från boken och sedan lagt in i en bok med andra citat från alla möjliga ställen:
Varför blir folk alltid uppkallade efter döda personer? Om de måste bli uppkallade efter någonting över huvud taget, skulle det väl kunna vara efter något varaktigare, som himlen eller havet eller kanske till och med idéer som ju aldrig dör, inte ens de dåliga.
Boken i helhet sparar jag någonannanstans, nämligen i hjärtat.
Robinson Crusoe
Det känns som att en händelsebeskrivning är överflödig i det här fallet. De flesta känner på ett eller annat sätt till de grundläggande dragen i Daniel Defoes gamla äventyrsklassiker. Robinson tar sig iland på en öde ö, som enda överlevande i ett skeppsbrott. Med övernaturligt lugn och mycket långsiktigt tänkande skapar han sig ett nytt liv där.
Händelseförloppet i Robinson Crusoe är tilltalande; se bara på allt som kommit ur denna idé. TV-serier, den ständigt återkommande frågan om vad man skulle ta med sig till en öde ö. Finns det någon som aldrig funderat på vad man skulle ha gjort om man plötsligt var ensam och hade händerna fria från allt modernt arbete? Jag tycker att boken är mysig, den positiva tonen i boken gör att den knappast känns varken eländig eller läskig. Jag upplever det som lite osannolikt att allt går så bra för Robinson, att han lyckas med nästan allt han företar sig, trots att han inom många områden inte har någon erfarenhet alls.Det kan vara värt att veta att språket bitvis är lite gammalmodigt, åtminstone i den översättning jag läst (av Thorsten Jonsson). Men det är aldrig speciellt krångligt ändå, och uppvägs av att boken är oändligt hoppfull, mysig och bitvis ganska spännande - i snabba drag: en tilltalande bok.
Händelseförloppet i Robinson Crusoe är tilltalande; se bara på allt som kommit ur denna idé. TV-serier, den ständigt återkommande frågan om vad man skulle ta med sig till en öde ö. Finns det någon som aldrig funderat på vad man skulle ha gjort om man plötsligt var ensam och hade händerna fria från allt modernt arbete? Jag tycker att boken är mysig, den positiva tonen i boken gör att den knappast känns varken eländig eller läskig. Jag upplever det som lite osannolikt att allt går så bra för Robinson, att han lyckas med nästan allt han företar sig, trots att han inom många områden inte har någon erfarenhet alls.Det kan vara värt att veta att språket bitvis är lite gammalmodigt, åtminstone i den översättning jag läst (av Thorsten Jonsson). Men det är aldrig speciellt krångligt ändå, och uppvägs av att boken är oändligt hoppfull, mysig och bitvis ganska spännande - i snabba drag: en tilltalande bok.
Eclipse
Omslaget är lika förföriskt, Edward lika perfekt,
Bella lika impulsiv och omfånget minst lika stort.
Ännu en vampig volym, som gjord för att slukas: del tre i Stephenie Meyers Twilight-serie. Alla lässugna varnas för eventuella spoilers!
Datumet för examen, och en stor förändring av Bellas liv, kryper allt närmare. Men det är förstås inte nog besvärligt med alla anledningar och skäl, villkor och motvillkor - som vanligt finns också ett blodtörstigt gäng med mål att utplåna Bella med i bilden.
Meyer hävdar själv på sin hemsida att hon inte kan skriva någonting kort. Jag kan inte annat än instämma. "Less is more" är nog inget hon är bekant med. Jag antar att Twilight från hennes synvinkel var kompakt och slipad - för här flödar ord, händelser, tankar och känslor som aldrig förr. De hotar nästan att inte få plats på sidorna längre.
Bladen krullar sig och bokhoras benämning av serien som "vampyrporr", som förr stämde på ett mer abstrakt plan, passar nu bättre än någonsin. Eclipse kan inte på något sätt mäta sig med Twilight, inte en chans. Men jag tycker ändå att den ligger på en nivå över New Moon. Till skillnad från de båda tidigare delarna i serien är Eclipse inte tudelad utan cirklar någotsånär målmedvetet kring en och samma händelse. Vilket i och för sig gör det stora sidantalet än mindre motiverat - jag tycker att boken tjänat på att vara mer koncentrerad.
Det är trots allt fortfarande snärjande, beroendframkallande och underhållande. Kanske blir man inte smartare, men avkopplingen från resten av världen är komplett, och befriande.
Bella lika impulsiv och omfånget minst lika stort.
Ännu en vampig volym, som gjord för att slukas: del tre i Stephenie Meyers Twilight-serie. Alla lässugna varnas för eventuella spoilers!
Datumet för examen, och en stor förändring av Bellas liv, kryper allt närmare. Men det är förstås inte nog besvärligt med alla anledningar och skäl, villkor och motvillkor - som vanligt finns också ett blodtörstigt gäng med mål att utplåna Bella med i bilden.
Meyer hävdar själv på sin hemsida att hon inte kan skriva någonting kort. Jag kan inte annat än instämma. "Less is more" är nog inget hon är bekant med. Jag antar att Twilight från hennes synvinkel var kompakt och slipad - för här flödar ord, händelser, tankar och känslor som aldrig förr. De hotar nästan att inte få plats på sidorna längre.
Bladen krullar sig och bokhoras benämning av serien som "vampyrporr", som förr stämde på ett mer abstrakt plan, passar nu bättre än någonsin. Eclipse kan inte på något sätt mäta sig med Twilight, inte en chans. Men jag tycker ändå att den ligger på en nivå över New Moon. Till skillnad från de båda tidigare delarna i serien är Eclipse inte tudelad utan cirklar någotsånär målmedvetet kring en och samma händelse. Vilket i och för sig gör det stora sidantalet än mindre motiverat - jag tycker att boken tjänat på att vara mer koncentrerad.
Det är trots allt fortfarande snärjande, beroendframkallande och underhållande. Kanske blir man inte smartare, men avkopplingen från resten av världen är komplett, och befriande.
Valarnas värld
Inga superlativ nog kan beskriva den här fantastiska bok med de mest underbara undervattensbilder tagna av Martin Almqvist. Det här är inte bara en bok om vilka djur man kan finna i olika hav (delfiner, valar, maneter, fiskar, sköldpaddor etc.) utan innehåller även berättelser om resor som Martin Almqvist gjort. Han är undervattensfotograf, med marina däggdjur som specialitet och har världshaven som arbetsplats. Vi får följa med honom till Silver Banks utanför Dominikanska Republiken, som är ett av några områden där valhonorna väljer att föda och lära upp sina kalvar, till Antarktis, Alaska och Hawaii. Under resans gång bjuds vi på bilder på landskap ovanför vattenytan och närbilder på djur som man önskar se i verkligheten.
Inte nog med att boken är värd lika mycket som den väger (om inte mer) följer en skiva med valljud och delfinsång med. Spelar man skivan när man ligger på rygg och blundar i ett blått rum börjar man nästan tro att man är under vattnet, andandes (dansandes) bland valar och delfiner.
Inte nog med att boken är värd lika mycket som den väger (om inte mer) följer en skiva med valljud och delfinsång med. Spelar man skivan när man ligger på rygg och blundar i ett blått rum börjar man nästan tro att man är under vattnet, andandes (dansandes) bland valar och delfiner.
Boktjuven
Boktjuven är inte ännu en svartmålad skildring av andra världskrigets Tyskland, men visst finns kriget och nazismen där som ett irritationsmoment och ger substans åt vad som annars hade blivit en mysig Anne på Grönkulla-berättelse.
Liesel Meminger är nio år när hon flyttar in hos paret Hubermann på Himmel Straße. Året är 1939 och bortsett från lära känna nya föräldrar/retad i skolan/lära sig läsa/nya vänner-problemen lurar en liten man som med hjälp av ord vill lägga världen under sig. Liesel är endast indirekt ett offer för Führerns idéer, hon är på intet sätt någon av de hårdast drabbade personerna under denna epok. Men befolkningen på Himmel Straße, som beskrivs med värme och en till synes outtömlig tro på mänskligheten, är inte heller några övertygade nazister. Kanske är det svårt att skildra dem som i själva verket svalde betet med hull och hår (Vibeke Olsson: Ulrike och kriget), kanske var fattiga sällan så övertygade.
Vi får följa Liesel på hennes väg mot världens undergång. Och jag borde kanske ha förutsett att slutet inte skulle bli smärtfritt, men mina tårkanaler öppnades så småningom maximalt ändå. Möjligen var det först då jag på allvar började tycka om boken. Jag misstänker att jag är svag för snyftare.
Det säger en del om boken att döden (som visar sig vara en sympatisk filur) är berättaren i boken - stilistiskt, orealistiskt och framförallt användbart. Det ger författaren, Markus Zusak, möjlighet att kliva utanför Liesels ibland så trånga vardag och ge oss glimtar av förståelse. Dödens egna små notiser får efter en stunds läsning också de en viss charm. Även böckernas centrala men något oväntade roll tilltalar mig. Hur böcker, och ord, kan ge mening och insikt, samt till och med rädda liv.
Det enda jag ångrar med bokvalet var att jag valde den svenska översättningen. Antagligen innehåller också originalet, The Book Thief, en del udda ordval, men ibland får jag en bestämd känsla av att det är den svenska översättningen som skaver. Om, eller snarare när, jag ska läsa om den här boken, kommer jag antagligen att välja en engelsk version.
Liesel Meminger är nio år när hon flyttar in hos paret Hubermann på Himmel Straße. Året är 1939 och bortsett från lära känna nya föräldrar/retad i skolan/lära sig läsa/nya vänner-problemen lurar en liten man som med hjälp av ord vill lägga världen under sig. Liesel är endast indirekt ett offer för Führerns idéer, hon är på intet sätt någon av de hårdast drabbade personerna under denna epok. Men befolkningen på Himmel Straße, som beskrivs med värme och en till synes outtömlig tro på mänskligheten, är inte heller några övertygade nazister. Kanske är det svårt att skildra dem som i själva verket svalde betet med hull och hår (Vibeke Olsson: Ulrike och kriget), kanske var fattiga sällan så övertygade.
Vi får följa Liesel på hennes väg mot världens undergång. Och jag borde kanske ha förutsett att slutet inte skulle bli smärtfritt, men mina tårkanaler öppnades så småningom maximalt ändå. Möjligen var det först då jag på allvar började tycka om boken. Jag misstänker att jag är svag för snyftare.
Det säger en del om boken att döden (som visar sig vara en sympatisk filur) är berättaren i boken - stilistiskt, orealistiskt och framförallt användbart. Det ger författaren, Markus Zusak, möjlighet att kliva utanför Liesels ibland så trånga vardag och ge oss glimtar av förståelse. Dödens egna små notiser får efter en stunds läsning också de en viss charm. Även böckernas centrala men något oväntade roll tilltalar mig. Hur böcker, och ord, kan ge mening och insikt, samt till och med rädda liv.
Det enda jag ångrar med bokvalet var att jag valde den svenska översättningen. Antagligen innehåller också originalet, The Book Thief, en del udda ordval, men ibland får jag en bestämd känsla av att det är den svenska översättningen som skaver. Om, eller snarare när, jag ska läsa om den här boken, kommer jag antagligen att välja en engelsk version.
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Det här är en berättelse om två ensamma kvinnor som dras till varandra. När den unga författarinnan Veronika hyr huset bredvid Astrid rubbas på något sätt ordningen och tystnaden som länge legat tung. Inom sig bär de på olika historier som de har burt på som tunga stenar som de äntligen kan dela med sig av. Förtroendet för varandra blir större ju starkare vänskapen mellan dem blir.
Jag började läsa den precis när jag just hade avslutat en annan bra bok och då går det som det går när man fortfarande andas i den andra boken. Det går sådär. Jag hade inga förhoppningar på den här boken, eller så var de ganska låga då jag inte dras till svenska författare, trots de fina recensionerna på baksidan och insidan.
Den här boken är ovanlig då den först skrevs på engelska eftersom författaren, Linda Olsson, just nu bor i Nya Zeeland. Men det märks inte, översättaren, Lisbet Holst, har gjort ett fantastiskt jobb. Språket flyter, detaljerna är överraskande nära och det känns som om boken är skriven på svenska från början. Den är mild och lugn, det var fint att följa resan som de båda kvinnorna gör, hur de utvecklas, tillsammans.
Det här är en bok om kärlek och hat, liv och död, ensamhet och närhet, men är egentligen som bäst när man känner för att läsa något som inte är lika tungt som Kafka.
Tillägg: I den här utgåvan fanns också texten till Linda Olssons sommarprat 2007 i p1.
Jag började läsa den precis när jag just hade avslutat en annan bra bok och då går det som det går när man fortfarande andas i den andra boken. Det går sådär. Jag hade inga förhoppningar på den här boken, eller så var de ganska låga då jag inte dras till svenska författare, trots de fina recensionerna på baksidan och insidan.
Den här boken är ovanlig då den först skrevs på engelska eftersom författaren, Linda Olsson, just nu bor i Nya Zeeland. Men det märks inte, översättaren, Lisbet Holst, har gjort ett fantastiskt jobb. Språket flyter, detaljerna är överraskande nära och det känns som om boken är skriven på svenska från början. Den är mild och lugn, det var fint att följa resan som de båda kvinnorna gör, hur de utvecklas, tillsammans.
Det här är en bok om kärlek och hat, liv och död, ensamhet och närhet, men är egentligen som bäst när man känner för att läsa något som inte är lika tungt som Kafka.
Tillägg: I den här utgåvan fanns också texten till Linda Olssons sommarprat 2007 i p1.
Hey Dolly
Amanda Svenssons Dolly är 18 och bor i Malmö. Hon har en tråkig pojkvän, vänner som är lätt störda, ett fint uttryck och en härlig humor. Dolly är excentrisk, fantasifull, ordinär, subjektiv, magnifik och realistisk. Framför är hon obetalbar och obeskrivlig.
Kom igen, det tar bara någon timme. Säg hej till Dolly.
New moon
New Moon är uppföljaren till Twilight.
Edwards och Bellas redan problemfyllda romans stöter nu på ytterligare problem (annars skulle det ju inte bli mycket till intrig, eller hur?). Det ena leder till den andra, leder till det tredje, och allt slutar återigen i en nära döden-upplevelse för paret...
Tyvärr är det som i så många andra fall - uppföljaren når inte upp till föregående boks standard. Visst är boken spännande, och bitvis nästan outhärdigt gullig. Men något av det som fascinerade mig i den första boken fatts. Det är svårt att sätta fingret på vad, men jag misstänker att det är för att hela händelseförloppet känns lite krystat. När man kommit fram till den oundvikliga, förutsägbara samt lätt chockerande vändpunkten (som fick mig att gråta floder) känns det lite som att Meyer gripit efter första bästa idé och satt pennan till pappret.
Tyckte du att Twilight hade uppfyllt sin kvot av bestialiska odjur kommer du att bli gravt besviken; här ökar de nämligen ytterligare i antal. Det är fortfarande underhållning, även om jag inte kan låta bli att bli lite besviken (fast jag tvivlade redan från början på att Stephenie Meyer skulle kunna toppa sin debutroman). Den med självdisciplin nöjer sig med Twilight.
Den stora frågan är nu bara om det kommer att fortsätta att gå utför. För även om den här boken inte riktigt höll måttet, kommer jag knappast att kunna avhålla mig själv från att läsa övriga böcker i serien.
Edwards och Bellas redan problemfyllda romans stöter nu på ytterligare problem (annars skulle det ju inte bli mycket till intrig, eller hur?). Det ena leder till den andra, leder till det tredje, och allt slutar återigen i en nära döden-upplevelse för paret...
Tyvärr är det som i så många andra fall - uppföljaren når inte upp till föregående boks standard. Visst är boken spännande, och bitvis nästan outhärdigt gullig. Men något av det som fascinerade mig i den första boken fatts. Det är svårt att sätta fingret på vad, men jag misstänker att det är för att hela händelseförloppet känns lite krystat. När man kommit fram till den oundvikliga, förutsägbara samt lätt chockerande vändpunkten (som fick mig att gråta floder) känns det lite som att Meyer gripit efter första bästa idé och satt pennan till pappret.
Tyckte du att Twilight hade uppfyllt sin kvot av bestialiska odjur kommer du att bli gravt besviken; här ökar de nämligen ytterligare i antal. Det är fortfarande underhållning, även om jag inte kan låta bli att bli lite besviken (fast jag tvivlade redan från början på att Stephenie Meyer skulle kunna toppa sin debutroman). Den med självdisciplin nöjer sig med Twilight.
Den stora frågan är nu bara om det kommer att fortsätta att gå utför. För även om den här boken inte riktigt höll måttet, kommer jag knappast att kunna avhålla mig själv från att läsa övriga böcker i serien.
Svarta vykort
'Svarta vykort' är Marcus Birros sätt att överleva en förlust av ett barn.
Och sedan ett till.
Jag vet inte om jag är för ung för att läsa något av Marcus Birro. Jag är dock alldeles för ung för att förstå och veta hur det känns att förlora ett barn.
I boken får man veta att när man i Sverige förklarar att dödfödda barn är dödfödda fram till vecka 28 så anser WHO att det egentligen borde vara fram till vecka 22 av graviditeten. Det är därför som Sveriges statistik är så låg.
"När blir ett barn ett barn?" är en fråga som han ställer till sig själv, sina läsare och den svenska sjukvården.
Jag tror att det dels beror på utformningen av bokens innehåll (hans poetiska radavbrytningar och bristen på fullständiga meningar) som bokförsäljare väljer att placera 'Svarta vykort' under kategorin poesi, och kanske lite pga hans ständiga tjat i media om att han är en poet och det känns kommersialiserat.
Men egentligen känns boken mer som en del av en dåligt planerad självbiografi där tråden försvinner efter några sidor, mellan ilska mot sjukvården och ett brev till Dante. Det är ingen bok som hugger tag i en, försöker skaka om en. Åtminstone inte mig. Men så är jag ju också för ung för att förstå.
Och sedan ett till.
Jag vet inte om jag är för ung för att läsa något av Marcus Birro. Jag är dock alldeles för ung för att förstå och veta hur det känns att förlora ett barn.
I boken får man veta att när man i Sverige förklarar att dödfödda barn är dödfödda fram till vecka 28 så anser WHO att det egentligen borde vara fram till vecka 22 av graviditeten. Det är därför som Sveriges statistik är så låg.
"När blir ett barn ett barn?" är en fråga som han ställer till sig själv, sina läsare och den svenska sjukvården.
Jag tror att det dels beror på utformningen av bokens innehåll (hans poetiska radavbrytningar och bristen på fullständiga meningar) som bokförsäljare väljer att placera 'Svarta vykort' under kategorin poesi, och kanske lite pga hans ständiga tjat i media om att han är en poet och det känns kommersialiserat.
Men egentligen känns boken mer som en del av en dåligt planerad självbiografi där tråden försvinner efter några sidor, mellan ilska mot sjukvården och ett brev till Dante. Det är ingen bok som hugger tag i en, försöker skaka om en. Åtminstone inte mig. Men så är jag ju också för ung för att förstå.
Angela's ashes
Det är aldrig samma sak att läsa en bok för att man är tvungen som att läsa en bok man själv valt. Frank McCourts Angela's Ashes (på svenska Ängeln på sjunde trappsteget) är full av elände, elände och ännu mer elände. Trots det tror jag att jag hade tyckt om den om jag inte läst den under tvång, uppstyckad i småbitar.
Frank McCourt är produkten av ett one night stand i en tid då man inte såg på sådana med blida ögon. Hans fyra första levnadsår tillbringas i Amerika, dit hans båda värdelösa irländska föräldrar tagit sin tillflykt. Fadern Malachy, som över huvud taget inte är mycket till fadersgestalt, är något av en alkoholist och envisas med att supa bort familjens tillgångar.
När det femte barnet, dottern Margaret, dör blir olyckan för stor för familjen som åker tillbaka till Irland, och hamnar i moderns hemstad Limerick. Där går handlingen i en aldrig oavbruten cykel med sjukdom, död, bortsupning av pengar, depression, sjukdom, död etc. Upprepa tills Frank fyller 19 och boken äntligen tar slut.
Om tvånget inte funnits där skulle jag nog ha funnit boken gripande. Det finns humor i de mest eländiga skildringar av familjen McCourts liv, det finns kvicka formuleringar och ljuspunkter i Frankies liv. Bara inte tillräckligt för mig just nu. Det ska bli skönt att lägga boken - och med den elände, misär och olycka - bakom sig.
Frank McCourt är produkten av ett one night stand i en tid då man inte såg på sådana med blida ögon. Hans fyra första levnadsår tillbringas i Amerika, dit hans båda värdelösa irländska föräldrar tagit sin tillflykt. Fadern Malachy, som över huvud taget inte är mycket till fadersgestalt, är något av en alkoholist och envisas med att supa bort familjens tillgångar.
När det femte barnet, dottern Margaret, dör blir olyckan för stor för familjen som åker tillbaka till Irland, och hamnar i moderns hemstad Limerick. Där går handlingen i en aldrig oavbruten cykel med sjukdom, död, bortsupning av pengar, depression, sjukdom, död etc. Upprepa tills Frank fyller 19 och boken äntligen tar slut.
Om tvånget inte funnits där skulle jag nog ha funnit boken gripande. Det finns humor i de mest eländiga skildringar av familjen McCourts liv, det finns kvicka formuleringar och ljuspunkter i Frankies liv. Bara inte tillräckligt för mig just nu. Det ska bli skönt att lägga boken - och med den elände, misär och olycka - bakom sig.
Twilight
Första gången jag läste Twilight var för två, kanske tre, år sedan. Jag minns att jag och blåmesen skojade om att det kanske var vår svensklärare som skrivit boken under pseudonym eftersom hans efternamn var väldigt lik Stephenie Meyers och att jag då hade blivit kär i en bok som den hatade läraren hade skrivit.
Givetvis var det inte så.
Jag var ung då, ung och naiv, och läste boken halvt om halvt och förstod knappt hälften av det engelska språket. Ändå föll jag för bronsfärgat hår och en hud som liknade marmor, ett varmt leende och hans kalla händer. Jag hade fällt så många tårar, fått hjärtat att stanna så många gånger och fallit så långt att jag i slutet av boken började gråta utan anledning. Jag grät då för att boken höll på att ta slut och att jag förr eller senare var tvungen att lämna tillbaka boken.
Andra gången jag läste Twilight var alldeles nyligen, för den här bokbloggen. Då var den givetvis inte lika bra. Jag kanske hade överdrivit mitt omdöme om boken eller så berodde det på att jag hade blivit äldre. Jag föll inte lika hårt för Edward för varje gång jag läste om Edward fick jag upp en annan bild av honom än den jag trodde jag hade fått förut. Bilden som jag fick upp nu var den som jag hade fått från trailern till filmatiseringen av boken, vilket var ett stort störmoment. Ju längre in i handlingen jag kom desto klarare blev mitt minne och små fragment ur handlingen längre fram kom helt plötsligt upp i mitt huvud. Det var irriterande. Och jag saknade känslan som jag fick från första gången som jag läste boken, känslan av att vara nykär. Jag grät inte den här gången men ändå var det något i boken som fick mig att fastna ännu en gång.
Jag vet inte om det var det lätta språket, den naiva Bella eller den otroligt vackre Edward men något var det. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något magiskt i Stephenie Meyers språk som är lätt och naivt som gör det ännu lättare att fastna. Man vill bara försvinna, vara där.
Handlingen är precis enligt idealet för tonårsromanser, om man bortser från att det är en relation mellan en vampyr och en människa. Flicka möter pojke, flicka och pojke blir kära, flicka och pojke stöter på hinder i sitt förhållande, osv. osv. Det är, som sagt, lätt att försvinna in i handlingen men om man ser mellan fingrarna med skeptiska ögon är boken skräp som är skriven för att sälja.
Själv gör jag inte det. Jag faller för Edward som vilken tonårstjej som helst.
Givetvis var det inte så.
Jag var ung då, ung och naiv, och läste boken halvt om halvt och förstod knappt hälften av det engelska språket. Ändå föll jag för bronsfärgat hår och en hud som liknade marmor, ett varmt leende och hans kalla händer. Jag hade fällt så många tårar, fått hjärtat att stanna så många gånger och fallit så långt att jag i slutet av boken började gråta utan anledning. Jag grät då för att boken höll på att ta slut och att jag förr eller senare var tvungen att lämna tillbaka boken.
Andra gången jag läste Twilight var alldeles nyligen, för den här bokbloggen. Då var den givetvis inte lika bra. Jag kanske hade överdrivit mitt omdöme om boken eller så berodde det på att jag hade blivit äldre. Jag föll inte lika hårt för Edward för varje gång jag läste om Edward fick jag upp en annan bild av honom än den jag trodde jag hade fått förut. Bilden som jag fick upp nu var den som jag hade fått från trailern till filmatiseringen av boken, vilket var ett stort störmoment. Ju längre in i handlingen jag kom desto klarare blev mitt minne och små fragment ur handlingen längre fram kom helt plötsligt upp i mitt huvud. Det var irriterande. Och jag saknade känslan som jag fick från första gången som jag läste boken, känslan av att vara nykär. Jag grät inte den här gången men ändå var det något i boken som fick mig att fastna ännu en gång.
Jag vet inte om det var det lätta språket, den naiva Bella eller den otroligt vackre Edward men något var det. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är något magiskt i Stephenie Meyers språk som är lätt och naivt som gör det ännu lättare att fastna. Man vill bara försvinna, vara där.
Handlingen är precis enligt idealet för tonårsromanser, om man bortser från att det är en relation mellan en vampyr och en människa. Flicka möter pojke, flicka och pojke blir kära, flicka och pojke stöter på hinder i sitt förhållande, osv. osv. Det är, som sagt, lätt att försvinna in i handlingen men om man ser mellan fingrarna med skeptiska ögon är boken skräp som är skriven för att sälja.
Själv gör jag inte det. Jag faller för Edward som vilken tonårstjej som helst.
Saabyes cirkus
På bokmässan i Paris faller en någorlunda framgångsrik norsk författare (antagligen bokens författare, Lars Saabye Christensen själv, även om det aldrig sägs rakt ut) ner från scenen, på grund av en viss skranglig pinnstol. Under tiden i luften tar också tankebanorna ett språng ut i luften för att sedan cirkla fritt.
Vi hamnar i Oslo, hösten 1965, och huvudpersonen, författaren, är bara en pojke. Han går i - och fasar för - realskolan, kan inte säga R, tar jobb på Finsens Flora och suktar efter en elgitarr: en fiestaröd Fender Stratocaster.
Handligen är egentligen inte mycket att orda om. Den är hyfsat realistisk; det finns väl i alla fall inget direkt osannolikt i den. Vissa partiers styrka är just realismen, men på det hela är det inte den som är slående i boken. Det är språket som fängslar. Språket liksom tanken flödar fritt, avslappnat, utan att det blir allt för svårt att hänga med, Christensen håller sig ändå inom vissa ramar för att förenkla för oss.
Skrivregler är ett minne blott, försök hitta ett stycke i den här boken, svensklärare världen över! Möjligen jobbigt för ögonen, men knappast för huvudet. Jag gillar boken, gillar att språket flyter lätt och ledigt och att författaren verkar skriva lika naturligt som han andas. Jag tycker om de små tankesprången i tid och rum där en association tar greppet och för läsaren någon helt annan stans. En skön omväxling mot stilrent, kortfattat språk (tex. Snabba Cash), men här går det istället åt andra hållet - så långa meningar att man knappt minns början när man kommer till punkt.
Till en början påminde mig boken lite om Erlend Loe, antagligen spelade min hjärna mig ett spratt eftersom att de båda är norrmän. Men det finns egentligen ingen större likhet de båda författarna emellan. Christensens humor är inte lika absurd och surrealistisk, även om den definitivt finns där.
Boken är någon timmes skönt flödande. Handlingen må vara ytterst ordinär och föga lärorik, men språket lyfter den till en tillräckligt hög nivå.
Vi hamnar i Oslo, hösten 1965, och huvudpersonen, författaren, är bara en pojke. Han går i - och fasar för - realskolan, kan inte säga R, tar jobb på Finsens Flora och suktar efter en elgitarr: en fiestaröd Fender Stratocaster.
Handligen är egentligen inte mycket att orda om. Den är hyfsat realistisk; det finns väl i alla fall inget direkt osannolikt i den. Vissa partiers styrka är just realismen, men på det hela är det inte den som är slående i boken. Det är språket som fängslar. Språket liksom tanken flödar fritt, avslappnat, utan att det blir allt för svårt att hänga med, Christensen håller sig ändå inom vissa ramar för att förenkla för oss.
Skrivregler är ett minne blott, försök hitta ett stycke i den här boken, svensklärare världen över! Möjligen jobbigt för ögonen, men knappast för huvudet. Jag gillar boken, gillar att språket flyter lätt och ledigt och att författaren verkar skriva lika naturligt som han andas. Jag tycker om de små tankesprången i tid och rum där en association tar greppet och för läsaren någon helt annan stans. En skön omväxling mot stilrent, kortfattat språk (tex. Snabba Cash), men här går det istället åt andra hållet - så långa meningar att man knappt minns början när man kommer till punkt.
Till en början påminde mig boken lite om Erlend Loe, antagligen spelade min hjärna mig ett spratt eftersom att de båda är norrmän. Men det finns egentligen ingen större likhet de båda författarna emellan. Christensens humor är inte lika absurd och surrealistisk, även om den definitivt finns där.
Boken är någon timmes skönt flödande. Handlingen må vara ytterst ordinär och föga lärorik, men språket lyfter den till en tillräckligt hög nivå.
Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Svaret på frågan, som också är titeln på en tunn bok, är 'cancer'.
Boken, skriven av Bjørn Sortland, handlar om Markus som förälskar sig i en äldre kvinna utan hår. Det är Ingrid. Ingrid lider av cancer och kommer snart att dö. Istället för att vara sjuk och stänga in sig åker de ut på en bilresa till Tyskland där de tar sig in på ett hotel med oljemålningar på Marilyn Monroe och Kurt Cobain. De går också på museum och ser på Felix Nussbaums tavlor. De försöker hålla något som är döende vid liv.
Det är en bok som tar slut fort men som ändå är bra dels pga översättaren Gunnar Ardelius (Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, När du blundar tittar jag) som har ett fantastiskt språk som blir lite drömlikt. Det är som en film där man har klippt bort alla onödiga scener som är till för att föra fram handlingen och sparat de viktigaste.
På mitt bibliotek inne i stan lägger de boken bland ungdomsböckerna men jag tror att den kan läsas av alla i alla åldrar egentligen. Döden har en bred åldersgrupp och berör alla.
Boken, skriven av Bjørn Sortland, handlar om Markus som förälskar sig i en äldre kvinna utan hår. Det är Ingrid. Ingrid lider av cancer och kommer snart att dö. Istället för att vara sjuk och stänga in sig åker de ut på en bilresa till Tyskland där de tar sig in på ett hotel med oljemålningar på Marilyn Monroe och Kurt Cobain. De går också på museum och ser på Felix Nussbaums tavlor. De försöker hålla något som är döende vid liv.
Det är en bok som tar slut fort men som ändå är bra dels pga översättaren Gunnar Ardelius (Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, När du blundar tittar jag) som har ett fantastiskt språk som blir lite drömlikt. Det är som en film där man har klippt bort alla onödiga scener som är till för att föra fram handlingen och sparat de viktigaste.
På mitt bibliotek inne i stan lägger de boken bland ungdomsböckerna men jag tror att den kan läsas av alla i alla åldrar egentligen. Döden har en bred åldersgrupp och berör alla.
Twilight
Stephenie Meyers Twilight blev snabbt en New York Times bestseller. Det är egentligen ingenting att bli förvånad över. Lättläst, avkopplande och spännande - utan krav på tankeverksamhet. Skön(/skräp)litteratur när den är som bekvämast.
Händelseförloppet känns ganska vanligt: Flicka möter pojke, ljuv musik samt komplikationer uppstår. Komplikationerna i fråga råkar bero på att Edward (dvs. pojken) är en vacker, kall och hård vampyr. Redan här finns potential för att snärja tonårstjejer - en snuskigt snygg (anti-)hjälte. Mums.
Att skriva om den här boken är svårt; jag tyckte om den. Det gör inte "riktiga litteraturkännare" (se tex. Vi måste tala om Edward). Överanalysering av böcker har aldrig varit min grej, och i detta fall tror jag att det bästa är att läsa och njuta - och inte leta efter mer utan låta sig serveras ett spännande äventyr. Jag har svårt att tro att det är något annat ens för författarinnan själv (om hur Twilight kom till kan du läsa här). Jag tvivlar starkt på att hon verkligen haft alla dessa dolda budskap i tanke när hon skrev.
Boken är väldigt lättillgänglig - lätt att läsa, svår att lägga i från sig, det krävs ingen ansträngning för att tillgodogöra sig historien. Boken ser till och med smaskig ut (designad för att locka tonårstjejer, precis som Meyers vampyrer är designade för att dra till sig människor). En konsumtionsvara helt enkelt.
Jag blev trots allt tvungen att läsa boken två gånger, eftersom det kändes som att jag hade för bråttom första gången. Jag var helt enkelt tvungen att få reda på vad som skulle hända. FORT. Det kändes lite som att vara tillbaka i bokslukaråldern, jag vände blad efter blad och behövde inte tänka. Första genomläsningen kanske rent av kan klassas som fysisk träning, min puls var definitivt högre än vanligt hela tiden.
Om du väljer den här boken, läs den som underhållning och avkoppling. Då blir det ett par trevliga timmar med Edward, Bella och resten av vampyrgänget. Hos mig framkallade dessutom boken en läslust, inte bara för fler böcker ur samma serie (i nuläget har Twilight tre uppföljare) eller ens ur samma genre, utan över huvud taget. En varning bör dock utfärdas. Under de dagar den här boken har dig i sitt grepp kan det bli svårt att få tid för sömn, mat och andra väsentligheter...
Stjärtmes recension av boken hittar du här.
Händelseförloppet känns ganska vanligt: Flicka möter pojke, ljuv musik samt komplikationer uppstår. Komplikationerna i fråga råkar bero på att Edward (dvs. pojken) är en vacker, kall och hård vampyr. Redan här finns potential för att snärja tonårstjejer - en snuskigt snygg (anti-)hjälte. Mums.
Att skriva om den här boken är svårt; jag tyckte om den. Det gör inte "riktiga litteraturkännare" (se tex. Vi måste tala om Edward). Överanalysering av böcker har aldrig varit min grej, och i detta fall tror jag att det bästa är att läsa och njuta - och inte leta efter mer utan låta sig serveras ett spännande äventyr. Jag har svårt att tro att det är något annat ens för författarinnan själv (om hur Twilight kom till kan du läsa här). Jag tvivlar starkt på att hon verkligen haft alla dessa dolda budskap i tanke när hon skrev.
Boken är väldigt lättillgänglig - lätt att läsa, svår att lägga i från sig, det krävs ingen ansträngning för att tillgodogöra sig historien. Boken ser till och med smaskig ut (designad för att locka tonårstjejer, precis som Meyers vampyrer är designade för att dra till sig människor). En konsumtionsvara helt enkelt.
Jag blev trots allt tvungen att läsa boken två gånger, eftersom det kändes som att jag hade för bråttom första gången. Jag var helt enkelt tvungen att få reda på vad som skulle hända. FORT. Det kändes lite som att vara tillbaka i bokslukaråldern, jag vände blad efter blad och behövde inte tänka. Första genomläsningen kanske rent av kan klassas som fysisk träning, min puls var definitivt högre än vanligt hela tiden.
Om du väljer den här boken, läs den som underhållning och avkoppling. Då blir det ett par trevliga timmar med Edward, Bella och resten av vampyrgänget. Hos mig framkallade dessutom boken en läslust, inte bara för fler böcker ur samma serie (i nuläget har Twilight tre uppföljare) eller ens ur samma genre, utan över huvud taget. En varning bör dock utfärdas. Under de dagar den här boken har dig i sitt grepp kan det bli svårt att få tid för sömn, mat och andra väsentligheter...
Stjärtmes recension av boken hittar du här.