Nu vill jag sjunga dig milda sånger

Det här är en berättelse om två ensamma kvinnor som dras till varandra. När den unga författarinnan Veronika hyr huset bredvid Astrid rubbas på något sätt ordningen och tystnaden som länge legat tung. Inom sig bär de på olika historier som de har burt på som tunga stenar som de äntligen kan dela med sig av. Förtroendet för varandra blir större ju starkare vänskapen mellan dem blir.

Jag började läsa den precis när jag just hade avslutat en annan bra bok och då går det som det går när man fortfarande andas i den andra boken. Det går sådär. Jag hade inga förhoppningar på den här boken, eller så var de ganska låga då jag inte dras till svenska författare, trots de fina recensionerna på baksidan och insidan.

Den här boken är ovanlig då den först skrevs på engelska eftersom författaren, Linda Olsson, just nu bor i Nya Zeeland. Men det märks inte, översättaren, Lisbet Holst, har gjort ett fantastiskt jobb. Språket flyter, detaljerna är överraskande nära och det känns som om boken är skriven på svenska från början. Den är mild och lugn, det var fint att följa resan som de båda kvinnorna gör, hur de utvecklas, tillsammans.

Det här är en bok om kärlek och hat, liv och död, ensamhet och närhet, men är egentligen som bäst när man känner för att läsa något som inte är lika tungt som Kafka.

Tillägg: I den här utgåvan fanns också texten till Linda Olssons sommarprat 2007 i p1.