Liesel Meminger är nio år när hon flyttar in hos paret Hubermann på Himmel Straße. Året är 1939 och bortsett från lära känna nya föräldrar/retad i skolan/lära sig läsa/nya vänner-problemen lurar en liten man som med hjälp av ord vill lägga världen under sig. Liesel är endast indirekt ett offer för Führerns idéer, hon är på intet sätt någon av de hårdast drabbade personerna under denna epok. Men befolkningen på Himmel Straße, som beskrivs med värme och en till synes outtömlig tro på mänskligheten, är inte heller några övertygade nazister. Kanske är det svårt att skildra dem som i själva verket svalde betet med hull och hår (Vibeke Olsson: Ulrike och kriget), kanske var fattiga sällan så övertygade.
Vi får följa Liesel på hennes väg mot världens undergång. Och jag borde kanske ha förutsett att slutet inte skulle bli smärtfritt, men mina tårkanaler öppnades så småningom maximalt ändå. Möjligen var det först då jag på allvar började tycka om boken. Jag misstänker att jag är svag för snyftare.
Det säger en del om boken att döden (som visar sig vara en sympatisk filur) är berättaren i boken - stilistiskt, orealistiskt och framförallt användbart. Det ger författaren, Markus Zusak, möjlighet att kliva utanför Liesels ibland så trånga vardag och ge oss glimtar av förståelse. Dödens egna små notiser får efter en stunds läsning också de en viss charm. Även böckernas centrala men något oväntade roll tilltalar mig. Hur böcker, och ord, kan ge mening och insikt, samt till och med rädda liv.
Det enda jag ångrar med bokvalet var att jag valde den svenska översättningen. Antagligen innehåller också originalet, The Book Thief, en del udda ordval, men ibland får jag en bestämd känsla av att det är den svenska översättningen som skaver. Om, eller snarare när, jag ska läsa om den här boken, kommer jag antagligen att välja en engelsk version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar