Saabyes cirkus

På bokmässan i Paris faller en någorlunda framgångsrik norsk författare (antagligen bokens författare, Lars Saabye Christensen själv, även om det aldrig sägs rakt ut) ner från scenen, på grund av en viss skranglig pinnstol. Under tiden i luften tar också tankebanorna ett språng ut i luften för att sedan cirkla fritt.

Vi hamnar i Oslo, hösten 1965, och huvudpersonen, författaren, är bara en pojke. Han går i - och fasar för - realskolan, kan inte säga R, tar jobb på Finsens Flora och suktar efter en elgitarr: en fiestaröd Fender Stratocaster.

Handligen är egentligen inte mycket att orda om. Den är hyfsat realistisk; det finns väl i alla fall inget direkt osannolikt i den. Vissa partiers styrka är just realismen, men på det hela är det inte den som är slående i boken. Det är språket som fängslar. Språket liksom tanken flödar fritt, avslappnat, utan att det blir allt för svårt att hänga med, Christensen håller sig ändå inom vissa ramar för att förenkla för oss.

Skrivregler är ett minne blott, försök hitta ett stycke i den här boken, svensklärare världen över! Möjligen jobbigt för ögonen, men knappast för huvudet. Jag gillar boken, gillar att språket flyter lätt och ledigt och att författaren verkar skriva lika naturligt som han andas. Jag tycker om de små tankesprången i tid och rum där en association tar greppet och för läsaren någon helt annan stans. En skön omväxling mot stilrent, kortfattat språk (tex. Snabba Cash), men här går det istället åt andra hållet - så långa meningar att man knappt minns början när man kommer till punkt.

Till en början påminde mig boken lite om Erlend Loe, antagligen spelade min hjärna mig ett spratt eftersom att de båda är norrmän. Men det finns egentligen ingen större likhet de båda författarna emellan. Christensens humor är inte lika absurd och surrealistisk, även om den definitivt finns där.

Boken är någon timmes skönt flödande. Handlingen må vara ytterst ordinär och föga lärorik, men språket lyfter den till en tillräckligt hög nivå.