Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

Jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt "åh nej, inte en bok till" i samband med läsning. Inte speciellt ofta, men allt som oftast har det någonting med skolan att göra (förutom i höstas, så klart). Efter en summering av mina egna erfarenheter av ofrivillig läsning kan jag konstatera att det har varit mest bra, faktiskt. Det handlar ändå om ofrivillig läsning, och att läsa ett visst antal sidor till en viss dag är inte riktigt min grej, så jag får automatiskt en annan inställning till boken jag har att läsa, ordet "måste" hänger över mig som ett tungt, svart moln och allt är som att cykla uppför en backe i motvind.

Vad/Om vi läste på högstadiet har jag redan förträngt. Men på gymnasiet, oj oj oj, vad det hände grejer, vilka nya horisonter upptäckte jag inte då. Bland annat Livläkarens besök, om en dansk regent som blir galen... och lite till. Jag visste inte vem P O Enquist var då. (Ack, min minimala kunskap om omvärlden är verkligen ingenting att skryta om.) Jag har hittills läst två verk av honom, men planerar definitivt att läsa fler, i sinom tid.

Alltså: Livläkarens besök av Per Olov Enquist, som öppnade en dörr till ett helt nytt författarskap. Vill du läsa mer om boken kan du trycka här, för att komma vidare till ett ypperligt inlägg som en fin flyttfågel har skrivit.

Day 08 – Most overrated book

Wuthering Heights. Titeln, som anspelar på byggnaden kring vilken romanen utspelar sig, bär med sig ett löfte om karg miljö och fuktigt klimat. Här växer Catherine Earnshaw upp tillsammans med sina föräldrar och sin bror Hindley och hittebarnet Heathcliff som innerligt avskyr varandra. Heathcliff blir Catherines bästa vän men när fadern i familjen dör och Hindley tar över tvingas han arbeta som tjänare på godset.

Samtidigt umgås Catherine med grannsonen Edgar Linton som hon så småningom gifter sig med. Naturligtvis till Heathcliffs stora förtret eftersom att han avskyr även Linton; han lämnar Wuthering Heights under ett par år under vilka Catherine lever gott, innan han kommer tillbaka, rik och fast besluten att förstöra alltihop. Så småningom sätter de barn till världen och leder dem in i samma intrikata, destruktiva relationer som de själva upplevt.

Jag läste den här boken för omkring ett år sen och min vana trogen valde jag originalspråket. Detta innebär att en del nyanser utan tvivel gått mig förbi, särskilt vad gäller naturbeskrivningarna. Men jag tvivlar att det är på grund av ett missförstånd som jag finner alla karaktärer mesiga, osympatiska eller både och. Utöver detta minns jag överhuvud taget inte att det förekom någon kärlek i denna kärleksroman. Catherine och Heathcliff har inom litteraturen blivit ett klassiskt par men jag kan inte begripa varför; relationen mellan C och H liknar på intet sätt kärlek så som den porträtteras idag. Den tar sitt avstamp i en djup vänskap och utan att någonsin riktigt lyfta förvrids den i svartsjuka, hat och missundsamhet. Det är kanske just detta som gör berättelsen så speciell, men personligen finner jag det otrevligt.

Eftersom det är mot mina principer att inte läsa klart en bok som jag påbörjat tog jag mig så småningom igenom denna inte alls särskilt omfångsrika, såpoperaliknande (den första svenska översättningen av titeln var Blåst) tingest, men med en djup känsla av besvikelse. Kanske är det mig det är fel på, men jag begriper inte hur Emily Brontës enda roman, utgiven 1847, har överlevt, och vem som gett den den oomkullrukeliga statusen klassiker.

Day 07 – Most underrated book

Det här är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Mest för att jag har en uppfattning om att böckerna jag läser generellt sett är omtyckt av de flesta, eller att de ger sken av att vara älskade, eller att de är osynliga och lite gömda, men inte underskattade. Det är dessutom mycket lättare att tycka illa om en bok som många älskar, än tvärtom. Så här, va: om jag istället hade fått uppgiften att säga en överskattad bok (dvs imorgon), så hade jag haft en hel drös med titlar. Men om jag får modifiera om dagens uppgift lite grann, vilket jag får, och transformerar om det till: "en osynlig bok du tycker om, som fler borde ha läst och tyckt lika mycket om", ja då blir det mycket lättare.

Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men jag vill minnas att den var väldigt jättemycket-bra. Den handlade om snö, om ensamhet och tvåsamhet. Och om snöflingor. Men snön blir inte anklagad för att vara något ont eller orsaken till kaos, utan skildras som något vackert och unikt, på ett milt och fint sätt. Jag talar om Malin Kiveläs bok Du eller aldrig, som jag citerade ur för ett tag sedan här. Bara tanken på boken får mig att smälta. Läs den, för hjärtats skull.

Day 06 – A book that makes you sad

sad [sæd] adj. 1 ledsen, sorgsen 2 sorglig, tråkig; bedrövlig; stackars
(källa: Nationalencyklopedins engelska ordbok)

Peter Pohl och Kinna Gieth: Jag saknar dig, jag saknar dig.

Den här ungdomsboken sticker ingalunda under stol med sitt tema, redan inledningsvis får man veta vad som kommer att hända. Jag minns nog att jag tänkte innan jag satte tänderna i den den där första gången för många år sedan att ja ja, nu vet jag att tvillingsyrran dör så då behöver jag inte bli ledsen när det händer. Efter en stund händer det, Cilla blir överkörd av en bil och Tina blir lämnad ensam kvar. Ja, läsaren är informerad på förhand om att det kommer att hända. Men tro inte att det går att hålla sig kall för det. Det är så fruktansvärt obehagligt, man kastas rakt in i ett liv som går i tusen miljoner bitar.

Så småningom samlar Tina förstås ihop sig, hon tvingas liksom alla som någon gång drabbats av sorg att fortsätta leva trots att ingenting någonsin kommer att bli likadant. Boken utvecklas till en mer eller mindre vanlig ungdomsbok med kärleksproblem, självförtroendekriser och jobbiga föräldrar. Men Cillas död fortsätter att vila som ett kvävande täcke över alltihop.

Jag blir sorgsen av böcker av så många olika anledningar: för att de är dåliga, för att de är illa skrivna, för att de är alldeles, alldeles underbara men förr eller senare måste ta slut eller för att det händer något sorgligt eller hemskt i dem. Anledningen till att den här boken får mig att lipa okontrollerat är antagligen att den handlar om döden. Efter en snabb titt på listan över böcker som förvandlar mina ögon till fontäner kan jag nämligen notera att jag i 99 fall av 100 gråter när karaktärerna dör. Döden i sig är ju i all sin oåterkallelighet både skrämmande och sorglig, och de allra bästa författarna lyckas framkalla precis den där känslan som man drabbas av i verkliga livet. Varför? Varför? Varför? ... Det är inte rättvist!

Andra böcker som får mig att böla: Before I die, I taket lyser stjärnorna, Boktjuven, Jinx, Anne på Grönkulla, Harry Potter och Fenixordern, New moon, Godnatt Mr Tom mfl, mfl.

Day 05 – A book that makes you happy

Tillsammans är man mindre ensam.

För drömmarna om Paris och stjärnorna.

För kärleken.

Day 04 – Favourite book of Stjärtmes’ favourite series

Stjärtmes’ kärleksförklaring till Harry Potter-serien känns finare än något jag själv skulle kunna åstadkomma. Då mitt meshjärta även slår för Anne på Grönkulla och Sagan om ringen med flera fegar jag ur och ger dagens inlägg titeln ’Favourite book of Stjärtmes’ favourite series’. Men visst är det något särskilt med Harry, även om min väg till honom var något mer konventionell - genom världens bästa högläsande mamma.

Harry Potter and the Philosopher’s Stone tar visserligen sin början då den grönögda huvudpersonen är dryga året gammal, men historien börjar på allvar på hans elfte födelsedag. På samma sätt vinkar vi adjö till en medelålders glasögonorm på Kings’ Cross i slutet av den sjunde boken, trots att den egentligen slutar när han är 17 bast. Det är alltså 6 års pojkliv som JK Rowling serverat oss på silverfat.

Inte konstigt då att Harry hinner förändras, utvecklas, växa en del under tidens gång. Ett faktum som också levandegör och differentierar böckerna på ett trevligt sätt och tvättar bort lite av uppföljarkänslan. Utan att behöva byta favorittrollkarl får man både blyg elvaåring, ilsk fjortonåring och förtidigt åldrad sjuttonåring.

Detta gör det också svårt att välja en favorit. Jag har lite svårt för den sista boken, delvis för att det filosofiska första slutet och det sockersöta andra slutet faller mig inte på läppen och delvis för att det är den bok i serien som innehåller mest lånat material från Tolkien. Jag tycker om den, men inte så mycket som de övriga sex, som jag tycker håller en förvånansvärt jämn hög nivå. Men ska man välja så ska det göras ordentligt:

De nominerade är: Harry Potter och hemligheternas kammare. Harry Potter och fången från Azkaban. Harry Potter och den flammande bägaren. Harry Potter och Fenixordern. Vinnaren i kategorin Favourite book of Stjärtmes’ favourite series är: (paus) Harry Potter och Hemligheternas kammare!

Motivering: Med trilskande biljettspärrar, otäcka viskningar från väggarna, självgoda lärare och ett flertal attacker mot eleverna på Hogwarts skapar JK Rowling en klassisk deckare i magisk miljö som gång på gång framkallar hög puls och mardrömskänslor. När allt slutligen knyts ihop med en snygg rosett är succén ett faktum!

Bättre på svenska än på originalspråk: omslagen. Habegär!

Day 03 – Your favourite series

Det finns bara en bokserie som mitt hjärta slår varmt för och alltid kommer att ha en särskild plats i historien om mitt liv. Kan du gissa vilken?

Tror du att det är

a) Övärlden-böckerna skrivna av Ursula K. Leguin,

b) Harry Potter av J. K. Rowling,

eller c) Systrar i jeans-serien av Ann Brashares?

(Rätt svar finns i slutet av det här inlägget)

Åh, hur ska jag börja berättelsen om det allra käraste jag har i litteraturväg? Att utan min klasskamrat i mellanstadiet, vet jag inte om jag någonsin skulle ha känt så som jag gör nu? Det var hon som öppnade dörrarna, hon som visade mig magin. Hon hade fått något datorspel (baserat på första boken) i julklapp, det var inte det jag föll för, så jag minns det inte speciellt väl. Vi var inte speciellt läsintresserade på den tiden, utan fann trollkarlsvärlden innan vi, i alla fall jag, slutligen hittade vägen till böckerna om pojken som överlevde, och lät dem flytta in i hjärtat.

Det fanns en hemsida i början av 00talet som var precis som ett virtuellt mini-Hogwarts. Det var tillsammans med min mellanstadiekompis som jag fann den och sedermera böckerna. Så här i efterhand kan det ha varit den bästa hemsidan som funnits i hela vida världshistorien. Det fanns elevhem som man sorterades in i, vid medlemskapsregistreringen (jag hamnade i Hufflepuff). Det fanns en Diagongränd där man kunde köpa drakägg och eldar, trollstavar och katter, råttor och ugglor. Det fanns ett forum där man kunde skriva om (nästan) allting. Det fanns prefekter (såklart), trädgårdstomtar och Bertie Bottsbönor i alla smaker! Det finns verkligen inte tillräckligt med ord, för hur bra den här hemsidan var. Behöver jag ens säga att jag saknar den?

Då var böckerna min bästa tillflyktsort; äventyret, som utvecklar sig till ett krig på liv och död, och magin, kamrater, magin! (Jag vill kunna beskriva, för er, exakt vad det är som är så magiskt med böckerna, men det är kanske onödigt för en som inte redan är frälst och som dessutom tror att jag är galen.) Jag har så många minnen från tiden när jag läste böckerna första gången som sitter ihop med dem. Därför kommer jag alltid att förknippa dem speciellt med det här: berg- och dalbanan på högstadiet, SORGEN + LYCKAN och uppesittarnätterna.

Nu tar jag fram dem när jag vill ha något lättsmält, något som får mig att skratta och när jag har en klump i halsen och måste gråta, för att mitt hjärta av en outgrundlig anledning känns tungt. De är också bland de få böcker som kan hålla mig vaken en hel natt, trots att jag har läst dem om och om igen.

Vad jag inte gillar är epilogen i (vad som sades vara) sista boken, den är helt onödig. Däremot så är jag tvärsäker på att jag inte vill att det ska komma fler uppföljare.

(Rätt svar: b)