Det här är en ovanlig roman, fast inte mycket mer annorlunda än andra barndomsskildringar. Minna är högst tio år. Vi får inte veta hur allting är från grunden, bara veta att det finns. Händelser glimtar till, lyser upp och dör sedan på ett ögonblick. Allt flimrar en förbi, det är så. Vi som inte vet, men vet bättre får gissa. Det är vardag. Det är jul. Det är sommar. Vi förstår inte, för att vi är Minna, inte mer än tio, kanske elva, år. Den svåra tiden innan puberteten slår till, men i den perioden där alla vassa tungor är extra giftiga och alla är osäkra, men det får inte synas, det enda som gäller är att starkast överlever. Man ska inte sparka på den som ligger, men de gör det ändå. Och Minna förstår inte, hon står emot. Är sin egen fast hon blir knuffad på. I en annan kompisgrupp anses Minna vara som en av de. Det är sommar. Det är skola. Fröken tycker att Minna är fisförnäm. Minna bor på landet. Hennes kompis mamma tror att hon hela tiden måste förklara att inget som händer på tv är på riktigt, för att hon tror att Minna inte är van vid att titta på tv. Samtidigt är det instabilt hemma. Minna råkar höra ilskna ord komma ur pappa Johannes mun, ser hur mamma Kristin har håret nere när de är och hälsar på några vänner, för att Johannes har gjort märken vid hennes hals (av den ovänliga sorten). Och Minna tjuvläser i storasyster Majas dagbok, att pappa Johannes bara skulle känna om febern var kvar, bara det.
Mirja Unges debutroman, tillika Katapultprisvinnare, väcker obehagskänslor, men lyckas inte slå rot. Det är som att åka tåg i en liten flickas huvud utan att kunna hoppa av. Det är inte riktigt en raksträcka för språket kärvar lite. Jag måste gå tillbaka för att kunna gå fram. Men det går och så tar den slut. Det är som att åka tåg, men inte få åka hela vägen. Jag vill veta hur det går sen, undrar varför romanen är så kort, men så tar jag upp en annan bok och glömmer bort den här, går ut i solen som är varm fast det är höst och glömmer. Snipp snapp snut.
