Bookbirds: 2014

blåmesens 2014

Ring klocka ring, ge mig en ny chans
Jag vill ingenting med nån inre balans
Ta allt jag fått, bränn upp varje lycklig lott
bara ring in nått nytt...

Det är kanske inte så synligt utåt, men visst läser jag fortfarande. Ibland, vid sidan av, när det finns tid eller när det bara inte finns någon annan råd.

2014 års läsupplevelse i blåmesvardagen är Vilhelm Mobergs utvandrarsvit. Att jag inte läst serien tidigare känns nästan som ett tjänstefel från mina (ytterst kompetenta och omtyckta) svensklärares sida, men beror främst på att jag en gång fick en av de mindre angenäma scenerna återberättad för mig och sedan dess helt enkelt inte vågat läsa. Den som väntar på något gott väntar ibland på en helt underbar romanserie.

Övrigt som förtjänar att omnämnas:

Marisha Pessls Night Film. Definitivt årets läskigaste och att läsa i dagsljus, helst med någon annan hemma.
Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning. Jag blir inte riktigt klok på om Lundgren är sympatisk eller nedlåtande. Ej heller på om boken är bra eller inte.
Kate Atkinsons Life after Life och David Levithans Jag, En. Atkinson och Levithan tänker, var och en på sitt sätt, väldigt långt utanför den berömda lådan. Resultatet är intressant, men jag önskar att någon av dem hade vågat sätta punkt för sin berättelse.

2014 i siffror: 35 böcker/27 filmer/44 låtar/5 nobelpristagare

Medealand och andra pjäser

(Text tidigare publicerad här)

Det är något speciellt som sker inom mig när jag läser pjästexter. Den största skillnaden mellan att läsa en roman och en pjäs är förhållandet mellan läsare och text. En pjästext är mer beroende av läsarens egen fantasi, än vad romanen är. Det handlar mycket mer om läsarens egen uppfattning, för pjästexten har endast detta att erbjuda: scenen, några få detaljer om hur rummet ser ut och ibland några karaktärsbeskrivningar. Man kan tro att det krävs mer av läsaren, men jag tror inte det. I pjästexten är det mer fokus på förhållandet mellan karaktärerna på scenen, på vad de säger, än på hur de rör sig. Rörelserna är petitesser, de kan betona en känsla som behöver förmedlas tydligare i dialogen.

Medealand och andra pjäser innehåller förutom Medealand, två stycken till - Dissekering av ett snöfall och Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika. Samtliga handlar om kvinnor i trängda situationer. I den första ska Medea fördrivas ut ur landet, ett land som inte är hennes eget, för att mannen hon kom dit med har förlovat sig med landets kungs dotter. I den andra är en konungaflickas öde att hitta en man att ge sin makt till och att föda en tronarvinge, trots att hon blev uppfostrad till att vara en konung. I den tredje har Valerie Jean Solanas hela tiden kämpat mot patriarkatet och nyss skjutit Andy Warhol. Har man läst Drömfakulteten, av samma geniala författare, kommer man att känna igen väldigt mycket av det som står i den tredje pjäsen, som utspelar sig mellan den nionde och tjugofemte april, Valerie Solanas dödsdag.

Sara Stridsberg är en av mina favoritförfattare någonsin. Hennes språk är hårt, men ärligt. Hennes karaktärer är byggda på någonting riktigt. Det finns för få som Stridsberg.

Utdrag ur Dissekering av ett snöfall (Stridsberg 2012, s. 147ff):

KONUNGAFLICKAN (KF): Säg istället vad ni är missnöjda med.

MAKTEN (M): Ja, förutom att ni är våldsam mot tjänarna och slösaktig, sjuklig, ansvarslös, hänsynslös och vapengalen så skulle vi säga att ni är lite för hämndlysten för rikets bästa. Vad mer? Ni är manipulativ, oberäknelig, lat, självisk, högfärdig, intrigant, principlös. Ni lägger er i saker som inte berör er och ni åter allt vara som ni har ansvar för. Oroligheterna bekommer er inte.

Tystnad.
Konungaflickan är allvarlig.
Sedan skrattar hon.

KF: Karaktärsdrag som passar en konung. Kan jag gå nu?

M: Er avkomma är det enda som kan rädda oss.

KF: Jag kan inte tänka mig att föda ett barn. Bara tanken gör mig sjuk. Jag vet att jag skulle dö. Jag skulle föda ett monster. Min mor - Maria Eleonora -

M: Ni skulle ha Europas skickligaste läkare omkring er. Man skulle inte låta er dö.

KF: Jag är en konung, jag kan inte föda -

M (bryter in i föregående replik): Och kvinna.

KF: Jag vet inte...

Paus.

KF: Jag vet inte om jag är det...

Paus.
[...]

Andra titlar av Sara Stridsberg på Bookbirds (ordnade efter publiceringsdatum):
Drömfakulteten
Darling river
Beckomberga - Ode till min familj

De onödiga munnarna

(Tidigare publicerad i det här inlägget, varför det är så kortfattat, men ompublicerar nu texten för sig själv, mest för att den ska vara lättare att hitta, men också för att dramat är värt att uppmärksammas igen!)

de Beauvoirs första och enda drama. Inledningsvis läste jag den som en historia om kärlek och svartsjuka, men efter första akten tänkte jag om. Det är vinter på 1300-talet och invånarna i den belägrade staden Vaucelles i Flandern svälter. De män som är med i styrelserådet kommer fram till en enda lösning: att offra de onödiga munnarna, de som inte kommer att kunna bidra med något, "invalider, gamla och barn. Och kvinnorna", detta för att kunna rädda staden (eller sig själva). Så slutar första akten. Följande akter innehåller sedan argument från både för- och motsidan (dvs männens respektive kvinnornas) och det är så himla bra med frågor om könens jämlikhet och frågor om vad som är rätt och fel (moral- och etik-filosofi), något som de Beauvoir är känt för. I efterordet, av Ulrika Björk, får jag sedan lära mig att om man uttalar stadens namn på franska, "låter det som 'vaut-elles', vilket i sin tur är en ordlek som rymmer frågan 'har hon något värde?'".

Utdrag ur andra akten, scen fyra:
LOUIS: Jag ser på dig, Catherine. Det här samhället är ditt verk likaväl som vårt, och du vill dess seger likaväl som vi. Vi kan be dig att offra ditt liv för det.

CATHERINE: Ni ber mig inte om något. Ni har dömt mig.

LOUIS: Varför hatar du oss? Om det krävs accepterar vi att dö.

CATHERINE: Är jag fri att acceptera? Vad gör ni med mig om jag vägrar? Tystnad. Jag har fråntagits min egen vilja. Jag var kvinna och nu är jag bara en onödig mun att mätta. Ni har tagit ifrån mig mer än livet. Jag har bara hatet kvar.

JAQUES: Skulle vi hellre öppna portarna för belägrarna?

CATHERINE: Vi kunde ha kastat oss emot hertigens armé, satt eld på våra hus och dött tillsammans.

LOUIS: Vaucelles ska leva!

Läst i november

Vegomyten, Lierre Keith
Keith skriver om hur det industriella jordbruket förstör livet för allt som finns på jorden, både växter och djur, landlevande såsom havslevande. Om hur rovdjur (t ex människor) inte kan leva på endast cellulosa och hur balansen mellan rovdjur och gräsätande djur har förstörts sedan jordbruket introducerades. Oavsett livsåskådning och matval, tycker jag att Keith har en hel del poänger som är värda att läsas om, som att en inte kan bli vegetarian/vegan och tro att allt ordnar sig på det viset. Symbios och ekosystem är två av nyckelorden. Jag skrev ett längre inlägg, vilket går att finna om man trycker på [den här länken].

Allt det där jag sa till dig var sant, Amanda Svensson
Svenssons svarta roman om fiktion och verklighet och vad som egentligen är vad. Vems sanning är egentligen den riktiga sanningen och räknas en persons sanning även om den är sinnessjuk? Också om att vara i en relation med en manipulativ människa som gör mer skada än nytta och att räddas av en sjörövare, när det känns som att man är mitt ute i ingenstans. [Här är en länk] med ett citat från romanen (som en del av årets citatkalender) och [här är en länk] till ett längre inlägg om romanen.

Fahrenheit 451, Ray Bradbury
En [förmodad] klassiker bland dystopier, men de flesta som jag pratade med hade aldrig hört talas om den förut. Jag läste den här på engelska tillsammans med ett par vänner och tanken var att vi skulle diskutera den del för del, men livet kom i vägen efter första delen. Den är uppdelad i tre delar. Handlingen är placerad i ett samhälle där staten förbjuder en att läsa böcker och där brandmännen bränner ner hus där de har funnit böcker. Istället för böcker erbjuder staten hjärndöda nöjesprogram på TV. Staten har på det viset invånarna under största kontroll, genom att ta ifrån dem makten att lära sig om hur saker var förr och hur stor makt ordet och berättelsen har. Att jag läste den på engelska var kanske inte det smartaste draget, eftersom jag inte hade läst något på engelska på väldigt länge och det bidrog förmodligen till att jag inte riktigt hängde med i svängarna. De första två delarna tyckte jag väldigt mycket om, men under tredje delen tyckte jag att det spårade ur.

På Goodreads finns en intressant recension, om att Fahrenheit 451 inte är menad att handla om censur, utan om farligheten med TV - läs recensionen och den diskussion som följde [här]. I överlag tycker jag att det är en bok med mycket bra diskussionsmaterial.

Ett liv för lite, Kristofer Ahlström
Den här romanen är egentligen värd ett eget inlägg. Kortfattat handlar denna roman om ett syskonpar, Caroline och David, från deras födelse och några årtionden framåt. I deras tidiga barndom är de som ler och långhalm, men när de sedan börjar i skolan, börjar Caroline ta avstånd. David är annorlunda, en drömmare, medan Caroline bara vill passa in. Det fortsätter så i vuxen ålder, de kommer allt längre ifrån varandra och kommer på olika håll vilse i sina liv. David och Caroline är egentligen trillingar, men det tredje barnet var dödfött, som hade det gett upp sitt liv för att de andra två skulle leva. Hon har sedan levt vidare, osynlig, bredvid familjen och följt dem. Historien om Caroline och David är skickligt berättad. Jag kommer på mig själv med att vilja stryka under meningar, men inser att de, lösryckta ur kontexten, skulle sakna betydelse och förlora sin magi. [Här] är ett citat från årets citatkalender, och Sandra Beijer har skrivit något utförligare om romanen [här].

Kapslar, Viktor Johansson
En gång skrev jag om att det var bra att läsa om gamla favoriter ibland, för att "[d]et handlar mycket om att komma över den där eländiga tröskeln av romantiserade bilder och känslor och se om texten fortfarande fängslar hjärtat eller om det är dags att släppa taget om den" och det är ju sant. Men när det gäller Johanssons dikter i Kapslar, är det som att någonting går sönder i mig. Jag har många gånger hyllat Johansson för sitt intrikata språk, men den här gången kunde jag varken se eller känna något som jag tidigare hade relaterat med namnet Viktor Johansson. Det var verkligen som att jag hade förlorat en bit av mig själv eller glömt bort vem jag var. Det är också en del av livet, det sorgsna. Men Johansson är verkligen värd att läsas, i alla former som det går. Bortse från detta ledsna och läs själv, bestäm sedan. Själv ska jag undersöka vidare hur det ligger till mellan mig och Johansson på äldre dagar, kanske kan det bli en följetång. I så fall: FORTGÅ

Andra titlar av Viktor Johansson på Bookbirds:
Eterneller
Game over
Wrestlarna

Kurslitteratur:
Ibland bara måste man, David Levithan
Spelar död, Stefan Casta
Rubinröd, Linzi Glass
Kjelle åker till Indien, Kajsa Gordan & Mia Maria Griettler