De onödiga munnarna

(Tidigare publicerad i det här inlägget, varför det är så kortfattat, men ompublicerar nu texten för sig själv, mest för att den ska vara lättare att hitta, men också för att dramat är värt att uppmärksammas igen!)

de Beauvoirs första och enda drama. Inledningsvis läste jag den som en historia om kärlek och svartsjuka, men efter första akten tänkte jag om. Det är vinter på 1300-talet och invånarna i den belägrade staden Vaucelles i Flandern svälter. De män som är med i styrelserådet kommer fram till en enda lösning: att offra de onödiga munnarna, de som inte kommer att kunna bidra med något, "invalider, gamla och barn. Och kvinnorna", detta för att kunna rädda staden (eller sig själva). Så slutar första akten. Följande akter innehåller sedan argument från både för- och motsidan (dvs männens respektive kvinnornas) och det är så himla bra med frågor om könens jämlikhet och frågor om vad som är rätt och fel (moral- och etik-filosofi), något som de Beauvoir är känt för. I efterordet, av Ulrika Björk, får jag sedan lära mig att om man uttalar stadens namn på franska, "låter det som 'vaut-elles', vilket i sin tur är en ordlek som rymmer frågan 'har hon något värde?'".

Utdrag ur andra akten, scen fyra:
LOUIS: Jag ser på dig, Catherine. Det här samhället är ditt verk likaväl som vårt, och du vill dess seger likaväl som vi. Vi kan be dig att offra ditt liv för det.

CATHERINE: Ni ber mig inte om något. Ni har dömt mig.

LOUIS: Varför hatar du oss? Om det krävs accepterar vi att dö.

CATHERINE: Är jag fri att acceptera? Vad gör ni med mig om jag vägrar? Tystnad. Jag har fråntagits min egen vilja. Jag var kvinna och nu är jag bara en onödig mun att mätta. Ni har tagit ifrån mig mer än livet. Jag har bara hatet kvar.

JAQUES: Skulle vi hellre öppna portarna för belägrarna?

CATHERINE: Vi kunde ha kastat oss emot hertigens armé, satt eld på våra hus och dött tillsammans.

LOUIS: Vaucelles ska leva!