Samma år som Herta Müller tog emot nobelpriset i litteratur i Stockholm, fick jag den allra bästa (med mina mått) julklappen, av den allra bästa blåmesen.
Naturligtvis menar jag Hjärtdjur, skriven av just Herta Müller. Av inläggets rubrik att döma, är det väl uppenbart att den fortfarande står i hyllan oläst. Dock inte orörd; jag har hunnit utveckla ett distansförhållande till författaren, vilket inte gör att kurvan, över hur höga mina förväntningar på Müller är, vänder. Några gånger i månaden öppnar jag boken och försöker koncentrera mig, men misslyckas och slutar ganska fort innan jag hinner bli besviken, jag måste hitta tålamodet, tänker jag.
Jag försöker bryta ner spänningen steg för steg, men varje gång jag ser henne eller hör någon prata om henne blir jag hänförd. Av anledningar jag inte känner till ännu, jag har självfallet läst om henne, tagit del av hyllningar om hennes språk, men jag kan inte bekräfta att jag tycker likadant. Jag förstår mycket väl att jag, efter den här bekännelsen, måste ta itu med Hjärtdjur snarast möjligt och antingen falla som en sten eller dö extatisk.
Sedan, vill jag tillägga, att jag fortfarande väntar på att Mircea Cărtărescu ska explodera och att Monika Fagerholm ska blomma ut och vara den magnolia jag föreställer mig att hon är, men tiden!, kära vänner, tiden och stegen dit vill inte samarbeta med mig. Jag har inte läst ut något helt verk av dem. Men jag är övertygad om att, när stunden väl är inne, så kommer vi att bli bästa vänner och jag kommer att få säga "vad var det jag sa?" (jag håller tummarna).
Annars då: jag för listor, mest virtuellt och mentalt. Det var länge sedan som jag hade en riktig lista nerskriven, för det fungerade inte så bra. Den blev bara längre och längre, och en av orsakerna var att jag inte visste vad för sorts böcker jag kände för, förrän jag befann mig på plats. Det är så fortfarande. När jag i det riktiga livet trängtar efter riktlinjer, eller åtminstone någon form av stjärnkarta, för att inte gå vilse, kan jag inte infinna mig i dem när det gäller skönlitteratur; mitt ideal är gränslösheten. Dessutom måste nyfunna världar vara något av det bästa som finns, små hemliga gömställen som få redan har upptäckt. Jag känner mig som ett barn på nytt varje gång jag hittar en skattkista av ord, det är ovärderligt. Listorna som jag har i bakfickan är mest för att kunna leta fram en titel när jag står framför bokhyllorna och inte vet åt vilket håll jag ska.
(En nästan-obligatorisk namedrop får avsluta det här inlägget, så att ni vet vad som väntar er i framtiden: En studie i rött, Jane Eyre, Äcklet, Sommarboken, Skuggan över stenbänken, Hamlet, Norwegian Wood, Franny & Zooey, Watership down, Från ljus till ljus, Kapten Nemos bibliotek, Krig och fred, Försoning, W eller minnet av barndomen, Kallocain, Tärningsspelaren, samtliga böcker i bilden ovan, m.m.)
