Day 13 – Your favourite writer

På sistone har språket kommit att bli en viktig del för texterna jag läser. Ibland även avgörande. Det är kanske naivt att tänka att ett bra språk kan lyfta upp en dålig handling, men jag vill gärna tro på det. Jag tror att det är därför vissa böcker om kärlek, även de som har de allra klyshigaste historierna, fungerar, på grund av ett vackert eller speciellt språk, och andra inte. I alla fall har jag upptäckt att det är så för mig. Jag vet att vissa människor mer går på innehåll än form, och det funkar ju också. Men för mig kan jag inte läsa en bok med dåligt språk även om själva konceptet är fantastiskt, eller jo, det är klart att det går, det känns bara en aning ytligt på något sätt. Tomgång, liksom.

Jag tycker om att upptäcka nyanser, känna att orden är noggrant utvalda med omsorg och veta att det är just de här orden och inga andra som passar just här. Därför är det kanske inte så konstigt att tre av mina favoritförfattare också är poeter, nämligen Viktor Johansson, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter. En fjärde som jag vill nämna, skriver i en egen division - Sara Stridsberg. Hon är fullkomlig, en karamell som man aldrig vill att den ska ta slut.

Eftersom blåmesen ska skriva om Day 14 - Favourite book of your favourite writer, får jag skriva mina här.

Det här är de ovannämnda författarnas bästa böcker enligt mig (i skrivande stund har jag ännu inte läst Johanssons Game over, inte heller Jörgensdotters Bergets döttrar, men jag vill! Ska! Snarast.):

Viktor Johansson / Kapslar

Anna Jörgensdotter / Pappa Pralin

Åsa Ericsdotter / Förbindelse

Sara Stridsberg / Drömfakulteten

Day 12 – A book you used to love but don’t anymore

Minns ni att vi nämnde i vårt första inlägg på temat 30 days of books att vi skulle reda ut alla aspekter av vårt bokliv, även den pinsamma? Nu har det blivit dags att ta tag i just den. För mig är nämligen Twilightserien (Stephenie Meyer) inget annat än ren och skär skämslitteratur. Som om det inte vore nog tycker jag att det är lite pinsamt att jag skäms över att jag tycker om den. Vi lever trots allt på 2000-talet och har möjligheten att tycka vad vi vill, och stå upp för våra åsikter...

Det är nu två och ett halvt år sedan jag i ett anfall av uttråkning bestämde mig för att äntligen ta upp den där boken som jag lånat av en kompis för flera månader sedan men inte brytt mig om att börja med. Det var en mörk kväll då jag var ensam hemma; jag kurade ihop mig i hörnet av tv-soffan, öppnade boken, började läsa och det var... kärlek vid första ögonkastet. Eller första kapitlet är kanske en mer korrekt benämning. Redan innan Bella hoppat av planet i Forks, redan innan "I didn’t relate well to people my age. Maybe the truth was that I didn’t relate well to people, period." kände jag hur mungiporna drogs uppåt, uppåt, och hur hjärtat slog fortare och fortare.

Under två korta dagar tänkte jag Twilight, pratade Twilight, åt Twilight, sov Twilight, kort sagt levde Twilight. När boken tog slut påbörjade jag omedelbart en andra omläsning. Jag var mer eller mindre hänförd, och jag njöt i fulla drag.

Jag förstår inte längre hur jag kunde känna så starkt som jag vet att jag gjorde för en här serien och särskilt inledningsromanen. Visst, jag har sedan dess läst om Twilight ytterligare 3 gånger och i början av förra året läste jag om hela serien och fann ett visst nöje i den även denna gång. Men den där första underbara förälskelsen har inte kommit tillbaka. Jag hoppas att det inte är för att jag läst så mycket negativt om denna serie sedan dess, eller för att jag vill ta avstånd från de tonårstjejer som hänger på Twilight-fansites, bär Team Edward eller Team Jacob-pins och dyrkar Robert Pattinson som en gud.

Kanske växte vi helt enkelt ifrån varandra, eller också blev min övertygelse om att kärlek omöjligen kan vara så som den beskrivs i Twilight för stark. Jag började irritera mig på små detaljer, lägga märke till alla ordrika beskrivningar av Edwards outhärdliga snygghet och irritera mig på Bellas bristande intelligens. Att lida sig igenom de två första filmerna som verkligen bekräftade mina värsta farhågor hjälpte inte heller. Och efter ett tag kunde inte ens engelskan dölja att det rent språkmässigt fattas det där lilla extra som gör att boken håller.

Sanningen att säga tycker jag fortfarande om Twilight och jag skulle kunna tänka mig att läsa om även New Moon, Eclipse och Breaking Dawn. Men det är med sorg jag konstaterar att det underbara suget efter denna kvartett inte längre är det samma. Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva samma plötsliga och överväldigande sensation med en annan bok... Helst en som har lite bättre rykte.

Day 11 – A book you hated

Att prata om böcker som jag inte tycker om, är inte min favoritsyssla. Jag tror inte att jag har något riktigt hatobjekt heller, inte nu när jag tänker efter. I så fall har det mer handlat om situationen, än om själva boken i sig. Som tvångsläsning i skolan som är bland de sämre, men ändå inte resulterat i hat, utan mer typ.. en lightversion av hat. Trägudars land, till exempel. Jag läste inte ut den, men om jag hade läst den frivilligt skulle jag inte ha kommit ihåg den. Det blir så, jag glömmer bort väldigt lätt, ibland alldeles för fort och titlarna blir bara tomma ord som jag skrivit ner. (Och jag undrar fortfarande om det är värt att jag, på grund av detta, lägger ner tid på den här sortens eskapism. Jag hoppas hela tiden att svaret är ja.) Men eftersom det var en tilldelad bok från skolan kommer jag ihåg den, något sånär, eftersom vi efteråt pratade om den. Att den är skriven av Jan Fridegård. Att den utspelar sig runt vikingatiden, när kristendomen är i antågande. Efter att ha sökt på wikipedia kan jag också förmedla att Trägudars land är den första boken i en trilogi som även omfattar titlarna Gryningsfolket och Offerrök.

Ett annat exempel är Utrensning (Sofi Oksanen), som jag inte förstod mig på då och inte gör nu heller. I Oksanens fall kan det handla om att mina förväntningar var för höga, men jag hatar den inte för det.

Å andra sidan, finns det karaktärer i romaner som jag kan hata i flera dagar efter att jag har läst ut den. Bland annat antagonister som dödar personer jag tycker om (läs: Harry Potter och -Fenixordern, -halvblodsprinsen, -dödsrelikerna). Typiskt mig.

Men hata en roman i helhet? Nej, det har jag nog inte gjort, snarare starkt ogillat och sedan lämnat tillbaka (inte sällan outläst).

Day 10 – Favourite classic book

"Systerson! Fira du julen bäst du vill och låt mig fira den på mitt sätt!" För källa: fortsätt läsa.

Efter en halvtimmes fruktlöst användande av en viss internetbaserad sökmotor gav jag upp försöket att hitta en trevlig lista över klassisk litteratur. Ingen av dem jag hittade hade ett urval som jag tyckte kändes rätt; antingen var det för många böcker på listan, eller för få, eller också saknades barnböcker eller icke-engelskspråkig litteratur. Vissa inkluderade litteratur som Liftarens guide till galaxen och Harry Potter som jag för all del älskar men som jag inte riktigt tycker räknas till klassikerna... än.

När jag ögnade igenom denna enorma mängd titlar slog det mig att jag faktiskt har läst en del klassiker, samt att det finns många som jag mer än gärna skulle ta mg an. Listan över klassiker jag hatat är mycket kort, listan över dem jag älskat är något längre och allra längst är listan över klassiker som var helt okej.

Det jag vill komma fram till är att jag egentligen inte har någon självklar favorit i den här kategorin. Mästaren och Margarita är en kandidat, Den hemliga trädgården en annan. Mot fyren går inte heller av för hackor. Men en av de klassiker jag (faktiskt aldrig) läst (men däremot lyssnat på) flest gånger och som jag varmt kan rekommendera till nästan vem som helst, är Charles Dickens' En julsaga.

Ebenezer Scrooge är en rik och elak gammal man som omkring jul får besök av sin avlidna kompanjons ande, som kommer för att varna honom för följderna av hans osolidariska livsföring. Under tre nätter får Scrooge besök av de förgågna jularnas ande, den nuvarande julens ande och de framtida jularnas ande, som lär honom en läxa och mjukar upp hans stenhårda hjärta en smula.

När jag tänker efter finns det kanske en lite övertydlig moralisk pekpinne i berättelsen, men det hindrar mig på intet sätt från att uppskatta de scener, vackra som fula, som Dickens målar upp med så stor precision att det känns som att man själv befinner sig på plats. Dessutom kan den glädje som trots allt dominerar värma upp vilken decemberkall, arbetstyngd och nedstämd person som helst. Att läsa! Om så bara för att få veta varför Farbror Joakim egentligen bär namnet Scrooge McDuck.

Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving

Jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt "åh nej, inte en bok till" i samband med läsning. Inte speciellt ofta, men allt som oftast har det någonting med skolan att göra (förutom i höstas, så klart). Efter en summering av mina egna erfarenheter av ofrivillig läsning kan jag konstatera att det har varit mest bra, faktiskt. Det handlar ändå om ofrivillig läsning, och att läsa ett visst antal sidor till en viss dag är inte riktigt min grej, så jag får automatiskt en annan inställning till boken jag har att läsa, ordet "måste" hänger över mig som ett tungt, svart moln och allt är som att cykla uppför en backe i motvind.

Vad/Om vi läste på högstadiet har jag redan förträngt. Men på gymnasiet, oj oj oj, vad det hände grejer, vilka nya horisonter upptäckte jag inte då. Bland annat Livläkarens besök, om en dansk regent som blir galen... och lite till. Jag visste inte vem P O Enquist var då. (Ack, min minimala kunskap om omvärlden är verkligen ingenting att skryta om.) Jag har hittills läst två verk av honom, men planerar definitivt att läsa fler, i sinom tid.

Alltså: Livläkarens besök av Per Olov Enquist, som öppnade en dörr till ett helt nytt författarskap. Vill du läsa mer om boken kan du trycka här, för att komma vidare till ett ypperligt inlägg som en fin flyttfågel har skrivit.

Day 08 – Most overrated book

Wuthering Heights. Titeln, som anspelar på byggnaden kring vilken romanen utspelar sig, bär med sig ett löfte om karg miljö och fuktigt klimat. Här växer Catherine Earnshaw upp tillsammans med sina föräldrar och sin bror Hindley och hittebarnet Heathcliff som innerligt avskyr varandra. Heathcliff blir Catherines bästa vän men när fadern i familjen dör och Hindley tar över tvingas han arbeta som tjänare på godset.

Samtidigt umgås Catherine med grannsonen Edgar Linton som hon så småningom gifter sig med. Naturligtvis till Heathcliffs stora förtret eftersom att han avskyr även Linton; han lämnar Wuthering Heights under ett par år under vilka Catherine lever gott, innan han kommer tillbaka, rik och fast besluten att förstöra alltihop. Så småningom sätter de barn till världen och leder dem in i samma intrikata, destruktiva relationer som de själva upplevt.

Jag läste den här boken för omkring ett år sen och min vana trogen valde jag originalspråket. Detta innebär att en del nyanser utan tvivel gått mig förbi, särskilt vad gäller naturbeskrivningarna. Men jag tvivlar att det är på grund av ett missförstånd som jag finner alla karaktärer mesiga, osympatiska eller både och. Utöver detta minns jag överhuvud taget inte att det förekom någon kärlek i denna kärleksroman. Catherine och Heathcliff har inom litteraturen blivit ett klassiskt par men jag kan inte begripa varför; relationen mellan C och H liknar på intet sätt kärlek så som den porträtteras idag. Den tar sitt avstamp i en djup vänskap och utan att någonsin riktigt lyfta förvrids den i svartsjuka, hat och missundsamhet. Det är kanske just detta som gör berättelsen så speciell, men personligen finner jag det otrevligt.

Eftersom det är mot mina principer att inte läsa klart en bok som jag påbörjat tog jag mig så småningom igenom denna inte alls särskilt omfångsrika, såpoperaliknande (den första svenska översättningen av titeln var Blåst) tingest, men med en djup känsla av besvikelse. Kanske är det mig det är fel på, men jag begriper inte hur Emily Brontës enda roman, utgiven 1847, har överlevt, och vem som gett den den oomkullrukeliga statusen klassiker.

Day 07 – Most underrated book

Det här är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Mest för att jag har en uppfattning om att böckerna jag läser generellt sett är omtyckt av de flesta, eller att de ger sken av att vara älskade, eller att de är osynliga och lite gömda, men inte underskattade. Det är dessutom mycket lättare att tycka illa om en bok som många älskar, än tvärtom. Så här, va: om jag istället hade fått uppgiften att säga en överskattad bok (dvs imorgon), så hade jag haft en hel drös med titlar. Men om jag får modifiera om dagens uppgift lite grann, vilket jag får, och transformerar om det till: "en osynlig bok du tycker om, som fler borde ha läst och tyckt lika mycket om", ja då blir det mycket lättare.

Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men jag vill minnas att den var väldigt jättemycket-bra. Den handlade om snö, om ensamhet och tvåsamhet. Och om snöflingor. Men snön blir inte anklagad för att vara något ont eller orsaken till kaos, utan skildras som något vackert och unikt, på ett milt och fint sätt. Jag talar om Malin Kiveläs bok Du eller aldrig, som jag citerade ur för ett tag sedan här. Bara tanken på boken får mig att smälta. Läs den, för hjärtats skull.