Je voudrais que quelqu'un m'attande quelque part.
(Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans)
För att
a) jag ibland skulle vilja att någon väntade på mig,
b) jag tyckte om boken, även om den inte är lika bra som TÄMME,
c) franska kanske är lite vackert i alla fall
d) den fick upp mina ögon för subjonctif
e) den under en viss period var det absolut enda som väntade på mig inom en cirkel med en radie på många mil.
(... nej, det är klart att jag inte är säker)
Day 27 – The most surprising plot twist or ending
Och om jag svarade Halvblodsprinsen, visst skulle ni, mina Harry Potter-gelikar, veta vad jag menade?
Ser ni, liksom jag, hur han
upprepade gånger faller
faller
faller
mot sin oundvikliga död
i slow motion?
Jag vet inte hur många gånger jag har återvänt till samma scen, undrat: "Varför, J. K. Rowling, varför låter du hans hjärta sluta slå?" Och sedan brustit i gråt.
Det är måhända banalt, men mitt eget hjärta smulas sönder, trots att jag vet att han nästan-återvänder och att godheten segrar över allt. Jag blir gråtmild redan när jag nuddar vid tanken, för att han alltid var en del i ryggraden, stödet som alltid skulle vara där. Och så dör han bara.
Dör.
Ser ni, liksom jag, hur han
upprepade gånger faller
faller
faller
mot sin oundvikliga död
i slow motion?
Jag vet inte hur många gånger jag har återvänt till samma scen, undrat: "Varför, J. K. Rowling, varför låter du hans hjärta sluta slå?" Och sedan brustit i gråt.
Det är måhända banalt, men mitt eget hjärta smulas sönder, trots att jag vet att han nästan-återvänder och att godheten segrar över allt. Jag blir gråtmild redan när jag nuddar vid tanken, för att han alltid var en del i ryggraden, stödet som alltid skulle vara där. Och så dör han bara.
Dör.
Day 26 – A book that changed your opinion about something
Inte vet jag om det är för att den här utmaningen lider mot sitt slut eller helt enkelt för att mina hjärnceller avnjuter en veckas lov, men jag kan faktiskt inte komma på någon åsikt som jag fått/lånat av en bok.
Däremot har min åsikt angående respektive boks författare förändrats, på gott och ont, efter läsning av A farewell to arms, Mästaren och Margarita samt När Lucy Sullivan skulle gifta sig.
Tips på böcker som vidgar vyer mottages.
En trevlig lördag tillönskas er alla!
Julia Roberts (Eat Pray Love) version av dolce far niente. Min lär bli mindre glamourös men minst lika ljuv.
Däremot har min åsikt angående respektive boks författare förändrats, på gott och ont, efter läsning av A farewell to arms, Mästaren och Margarita samt När Lucy Sullivan skulle gifta sig.
Tips på böcker som vidgar vyer mottages.
En trevlig lördag tillönskas er alla!
Julia Roberts (Eat Pray Love) version av dolce far niente. Min lär bli mindre glamourös men minst lika ljuv.
Day 25 – A character who you can relate to the most
EFTERLYSES: ordsamling om ung, något vilsen, kontinuitetssökande tjej. Hon är motsägelsefull, glömsk och tystlåten. Även orolig, obeslutsam och stundtals obegriplig. Hennes fritidsintressen är krysslösning och prokrastinering. Hon spenderar helst fredagseftermiddagar på bibliotek och föredrar cykel som transportmedel om avståndet är 0 < x < 6 km. Hennes bästa vän är verkligen universums bästa, för trots att de är väldigt olika varandra så är de likadana på andra punkter, lite som plus minus noll. Tycker om hallonsoda, skyar och havet Låter det här bekant?
Svara till: Önskar att jag var mer som Luna Lovegood
/En gång i tiden kände jag igen mig i Tova i Ylva Karlssons roman med samma namn. Men nu vet jag inte längre./
Day 24 – A book that you wish more people would’ve read
Det är nu jag tyst förbannar mig själv för att jag ännu inte tagit tag i idén att läsa Tyst hav. Sedan påminner jag mig om att jag redan har 90 minuters domedagspredikan i veckan på schemat och bestämmer mig för att det gott skulle kunna behövas lite fler skratt på den här planeten, och att det skulle vara trevligt om fler fick upp ögonen för läsning som avkoppling.
Jonathan Stro
ud har skrivit inte en men tre böcker om den uråldriga djinnen Bartimaeus, som är en av invånarna i en magisk värld och som på ett mycket underhållande och sarkastiskt vis delger läsaren sina ständiga problem.
Dessa tre böcker (Amuletten från Samarkand, Golems öga, Magikerns port) har inte alls fått den uppmärksamhet jag anser att de förtjänar. De är roliga och spännande, för guds skull! Visst, de har inte samma verklighetsanknytning och psykologiska kvaliteter/igenkänningspunkter som exempelvis vår käre Harry, men de är väl värda den tid det tar att läsa.
Fördelen med att de inte verkar ha blivit upptäckta av allmänheten är att de är lätta att få tag på och billiga att köpa. "Att le är det billigaste sättet att försköna sitt utseende," har någon en gång sagt. Och trots att jag redan glömt stora delar av handlingen i Bartimaeus-trilogin kan jag inte låta bli att just le bara jag tänker på den.
Jonathan Stro
ud har skrivit inte en men tre böcker om den uråldriga djinnen Bartimaeus, som är en av invånarna i en magisk värld och som på ett mycket underhållande och sarkastiskt vis delger läsaren sina ständiga problem.Dessa tre böcker (Amuletten från Samarkand, Golems öga, Magikerns port) har inte alls fått den uppmärksamhet jag anser att de förtjänar. De är roliga och spännande, för guds skull! Visst, de har inte samma verklighetsanknytning och psykologiska kvaliteter/igenkänningspunkter som exempelvis vår käre Harry, men de är väl värda den tid det tar att läsa.
Fördelen med att de inte verkar ha blivit upptäckta av allmänheten är att de är lätta att få tag på och billiga att köpa. "Att le är det billigaste sättet att försköna sitt utseende," har någon en gång sagt. Och trots att jag redan glömt stora delar av handlingen i Bartimaeus-trilogin kan jag inte låta bli att just le bara jag tänker på den.
Day 23 – A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Samma år som Herta Müller tog emot nobelpriset i litteratur i Stockholm, fick jag den allra bästa (med mina mått) julklappen, av den allra bästa blåmesen.
Naturligtvis menar jag Hjärtdjur, skriven av just Herta Müller. Av inläggets rubrik att döma, är det väl uppenbart att den fortfarande står i hyllan oläst. Dock inte orörd; jag har hunnit utveckla ett distansförhållande till författaren, vilket inte gör att kurvan, över hur höga mina förväntningar på Müller är, vänder. Några gånger i månaden öppnar jag boken och försöker koncentrera mig, men misslyckas och slutar ganska fort innan jag hinner bli besviken, jag måste hitta tålamodet, tänker jag.
Jag försöker bryta ner spänningen steg för steg, men varje gång jag ser henne eller hör någon prata om henne blir jag hänförd. Av anledningar jag inte känner till ännu, jag har självfallet läst om henne, tagit del av hyllningar om hennes språk, men jag kan inte bekräfta att jag tycker likadant. Jag förstår mycket väl att jag, efter den här bekännelsen, måste ta itu med Hjärtdjur snarast möjligt och antingen falla som en sten eller dö extatisk.
Sedan, vill jag tillägga, att jag fortfarande väntar på att Mircea Cărtărescu ska explodera och att Monika Fagerholm ska blomma ut och vara den magnolia jag föreställer mig att hon är, men tiden!, kära vänner, tiden och stegen dit vill inte samarbeta med mig. Jag har inte läst ut något helt verk av dem. Men jag är övertygad om att, när stunden väl är inne, så kommer vi att bli bästa vänner och jag kommer att få säga "vad var det jag sa?" (jag håller tummarna).
Annars då: jag för listor, mest virtuellt och mentalt. Det var länge sedan som jag hade en riktig lista nerskriven, för det fungerade inte så bra. Den blev bara längre och längre, och en av orsakerna var att jag inte visste vad för sorts böcker jag kände för, förrän jag befann mig på plats. Det är så fortfarande. När jag i det riktiga livet trängtar efter riktlinjer, eller åtminstone någon form av stjärnkarta, för att inte gå vilse, kan jag inte infinna mig i dem när det gäller skönlitteratur; mitt ideal är gränslösheten. Dessutom måste nyfunna världar vara något av det bästa som finns, små hemliga gömställen som få redan har upptäckt. Jag känner mig som ett barn på nytt varje gång jag hittar en skattkista av ord, det är ovärderligt. Listorna som jag har i bakfickan är mest för att kunna leta fram en titel när jag står framför bokhyllorna och inte vet åt vilket håll jag ska.
(En nästan-obligatorisk namedrop får avsluta det här inlägget, så att ni vet vad som väntar er i framtiden: En studie i rött, Jane Eyre, Äcklet, Sommarboken, Skuggan över stenbänken, Hamlet, Norwegian Wood, Franny & Zooey, Watership down, Från ljus till ljus, Kapten Nemos bibliotek, Krig och fred, Försoning, W eller minnet av barndomen, Kallocain, Tärningsspelaren, samtliga böcker i bilden ovan, m.m.)
Day 22 – Favourite book you own
Om jag bara fick äga en enda bok (hemska tanke!) skulle jag välja just den här. Eftersom att den snabbt blivit en god vän som jag bläddrar i flera gånger varje månad och i vilken man kan försjunka hur många gånger som helst. Varje gång hittar man nya, spännande vinklingar och har man idétorka kan man vara säker på att en titt här ger ny inspiration.
Jag snackar om Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL).
Nog för att man inte lär sig språket genom en bok och att jag därtill haft turen att väx
a upp omgiven av människor som i princip är levande ordböcker. Men jag klarar mig ändå inte utan min SAOL13 - inte ens i Frankrike (där min livboj dock är Nordstedts fantastiska franska ordbok). Min riktiga, fysiska ordlista fick naturligtvis inte plats i resväskan men Svenska Akademien har haft vänligheten att publicera verket på nätet. Du hittar det här. Trevlig läsning!
Jag snackar om Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL).
Nog för att man inte lär sig språket genom en bok och att jag därtill haft turen att väx
a upp omgiven av människor som i princip är levande ordböcker. Men jag klarar mig ändå inte utan min SAOL13 - inte ens i Frankrike (där min livboj dock är Nordstedts fantastiska franska ordbok). Min riktiga, fysiska ordlista fick naturligtvis inte plats i resväskan men Svenska Akademien har haft vänligheten att publicera verket på nätet. Du hittar det här. Trevlig läsning!
Day 20 – Favourite romance book
Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar...
Först och främst ska jag i min gamla vän ärlighetens namn erkänna att jag blev oerhört lättad när jag insåg att min favorit i denna kategori inte var Twilight. Icke desto mindre är det en ungdomsbok, nämligen Emma Hambergs Linas kvällsbok 2.
Huvudpersonen, alltså Lina, flyttar från Rödköping till en håla i Värmland för att gå på ett gymnasium med djur- och naturinriktning. Något som kändes som en utmärkt idé när högstadiet var som värst, vännerna svek och hon hade ett förhållande med en kille som hon inte kände ett dugg för. Kvällen före avfärd är hon inte lika karsk - hur kunde hon ens komma på tanken att lämna sin familj, dessutom bara några månader efter att hon äntligen fått sin Ivar?
Nu är skolstarten hur som helst ett faktum, och med den kommer nytt boende, nya förpliktelser, en ny fin vän att luta sig mot... och så Kevin. Som inte är den ordentligaste killen på skolan, men väl den som alla vill ha. Alla, inklusive Lina. Förvirring och skuldkänslor är ett faktum, ett hjärta har gått mitt itu. Kan man älska två på samma gång?
Jag vill inte avslöja slutet, om nu någon skulle få för sig att läsa den här boken, men eftersom jag valt den som favorit i just den här kategorin är det kanske uppenbart. Det finns många böcker som på ett eller annat sätt handlar om kärlek. Den här handlar om kärlek och begär när de är som jobbigast - och när de är som allra, allra bäst.
Day 19 – Favourite book turned into a movie
(DMSO - Thomas Newman)
Med övergångarnas (från text till rörlig bild) alla vanliga snedsteg i åtanke (för snabba tempoväxlingar i samband med viktiga passager som utesluts och fakta som inte förtäljs) är nog filmatiseringen av Janet Fitchs debutbok, Vit Oleander, min bästa bok-som-blivit-film-bok/film.
Ja, för att filmen har bevarat känslan som går att finna i boken och för stämningen framför allt. Det är en balansgång mellan mörkt och vackert, hemskt och ljust. Soundtracket, komponerad av Thomas Newman (även Revolutionary Road, Wall-E och American Beauty, bland andra), gör väldigt mycket.
Romanen/filmen handlar, på ytan, om Astrid som hamnar på barnhem, när hennes mamma blivit dömd för mord på sin pojkvän och hamnat i fängelse. Sedan startar en karusell av olika fosterhem, en gång är det en väldigt kristen familj, en annan ett hem som är för bra för att vara sant. Allting är fel, inte för Astrid, men för hennes mamma.
På djupet handlar det först och främst om bandet mellan mor och dotter, och hur långt det måste gå innan den ena måste släppa taget om den andra, klippa det, för att den andra ska kunna leva. Det är känslosamt och poetiskt berättat. Astrid är beundransvärd.
Day 18 – A book that disappointed you
Maria Küchen är en svensk författarinna, 49 år gammal, med en ganska imponerade bibliografi. Jag har läst två böcker skrivna av henne. Den första, en ungdomsroman intitulerad Sång till en fjäril, minns jag absolut ingenting av, men jag vet att jag tyckte om den och att jag övervägde att läsa även Jag ser mig själv i en stulen spegel men att titeln gjorde mig skeptisk. Kanske läste jag den; i så fall har den fallit i glömska vid det här laget.
Men en bok, som bär namnet Att skriva börjar här 2.0 minns jag tyvärr mycket väl. När jag var liten hände det att jag drömde om att bli författarinna, eftersom även jag hade velat kunna måla med ord och framkalla känslor, skratt och gemenskap genom några tryckta krumelurer på papper. Den drömmen är sedan mycket länge övergiven men kanske var det ändå den som fick mig att ens titta på den här boken. Kanske behövde jag bara hjälp att just börja för att återfinna den där enorma läs- och berättarglädjen från lågstadiet?
Som jag påpekade förra gången jag omnämnde boken blev jag smått euforisk när jag först hittade den. Omslaget var snyggt, rubrikerna lockade och titeln kändes h
elt rätt. Jag satte till och med upp en maxgräns för hur mycket jag fick läsa per dag, för att jag skulle kunna suga ännu lite längre på karamellen. Men det tog inte många avsnitt innan besvikelsen var ett faktum och jag hade mer lust att ta fram kemiboken än att fortsätta traggla mig igenom det spretiga innehållet i Att skriva börjar här 2.0.
Vad var det som gick snett? För det första tror jag att jag hade alldeles för höga förväntningar innan jag började läsa. Snygg layout och fint omslag i all ära, men här blev det för bra. Efter innehållsförteckningen som även den är snygg och tilltalande, försvinner liksom känslan av att någon tänkt vid skapandet av boken. Hallå, var är förlagsredaktören som skulle ha sagt "Stopp! Stopp! Tänk efter, sortera, och för Guds skull, döp inte kapitlen till något som inte har med innehållet att göra!"
Möjligen är det helt och hållet en smaksak; jag och Maria Küchen tänker inte lika dant. Men en sak är helt säker: för mig började att skriva inte med den här boken. Som jag önskar att det hade gjort det...
Men en bok, som bär namnet Att skriva börjar här 2.0 minns jag tyvärr mycket väl. När jag var liten hände det att jag drömde om att bli författarinna, eftersom även jag hade velat kunna måla med ord och framkalla känslor, skratt och gemenskap genom några tryckta krumelurer på papper. Den drömmen är sedan mycket länge övergiven men kanske var det ändå den som fick mig att ens titta på den här boken. Kanske behövde jag bara hjälp att just börja för att återfinna den där enorma läs- och berättarglädjen från lågstadiet?
Som jag påpekade förra gången jag omnämnde boken blev jag smått euforisk när jag först hittade den. Omslaget var snyggt, rubrikerna lockade och titeln kändes h
elt rätt. Jag satte till och med upp en maxgräns för hur mycket jag fick läsa per dag, för att jag skulle kunna suga ännu lite längre på karamellen. Men det tog inte många avsnitt innan besvikelsen var ett faktum och jag hade mer lust att ta fram kemiboken än att fortsätta traggla mig igenom det spretiga innehållet i Att skriva börjar här 2.0.Vad var det som gick snett? För det första tror jag att jag hade alldeles för höga förväntningar innan jag började läsa. Snygg layout och fint omslag i all ära, men här blev det för bra. Efter innehållsförteckningen som även den är snygg och tilltalande, försvinner liksom känslan av att någon tänkt vid skapandet av boken. Hallå, var är förlagsredaktören som skulle ha sagt "Stopp! Stopp! Tänk efter, sortera, och för Guds skull, döp inte kapitlen till något som inte har med innehållet att göra!"
Möjligen är det helt och hållet en smaksak; jag och Maria Küchen tänker inte lika dant. Men en sak är helt säker: för mig började att skriva inte med den här boken. Som jag önskar att det hade gjort det...
Day 17 – Favourite quote from your favourite book
Maddy drew a breath, rehearsed the words in her head, and asked, "How can you know love, and lose it, and go on living without it, and not feel the loss forever?"
"You can't," Feather answered. "You feel the loss forever. But you put it in a safe corner of yourself, and bit by bit some of your sorrow changes into joy. And that's how you go on living."
"You can't," Feather answered. "You feel the loss forever. But you put it in a safe corner of yourself, and bit by bit some of your sorrow changes into joy. And that's how you go on living."
- The ghost's child, Sonya Hartnett
Massimo Listri
Samtliga bilder är tagna av Massimo Listri. Önskas fler tryck här.
(för lokalisering, tryck på bilderna!)
Day 16 – Favourite female character
Jinx är en ungdomsroman av Margaret Wild, uppbyggd av ett antal dikter. I stora drag handlar den om följande: Jen blir tillsammans med Charlie, den coolaste men kanske olyckligaste killen i stan. En bit in i förhållandet tar han livet av sig. Alla är förkrossade, särskilt Jen eftersom han inte anförtrott sig åt henne. Hon dränker sina sorger i alkohol och när det spårar ur får hon hjälp av en annan kille, Ben, som hon så småningom börjar dejta. Även han dör. Jen blir Jinx – flickan vars pojkvänner dör.
Av någon anledning är det en bifigur i denna bok, närmare bestämt en av Jens/Jinx vänner, Ruthless, som är min favorit när det kommer till kvinnliga karaktärer jag stött på. Ruthless ser allt men dömer ingen, hon vägrar befatta sig med skitsnack och vita lögner, därav smeknamnet Ruthless - brutalt ärlig. Samtidigt är hon en i tjejgänget: ”Ruthless sees herself as granite/(a common, coarse-grained rock),/but to her friends she is gold.”
JINX >>> always
Serena and Connie
are intrigued that I’m going out
with Hal.
They think the whole thing’s weird,
but Ruthless understands.
”I’m happy for you, Jinx.”
I hug her,
knowing
whatever happens,
Ruthless and I will always be friends.
We will be friends at university,
friends when we’re young women with children,
friends when we’re successful career women
worrying about our daughters,
friends when we’re little old ladies
having hip operations,
meeting for lunch,
boasting about our grandchildren.
We will always be friends.
Jag förstår mig inte riktigt på varför jag tycker så mycket om Ruthless. Jag borde irritera mig över att hon är så overkligt hjärtegod och principfast. Men på något sätt har hon, i all sin sympati (en egenskap som är nog så ovanlig inom litteraturen eftersom den sällan bidrar till intrigen), blivit något av en idol för mig.
Av någon anledning är det en bifigur i denna bok, närmare bestämt en av Jens/Jinx vänner, Ruthless, som är min favorit när det kommer till kvinnliga karaktärer jag stött på. Ruthless ser allt men dömer ingen, hon vägrar befatta sig med skitsnack och vita lögner, därav smeknamnet Ruthless - brutalt ärlig. Samtidigt är hon en i tjejgänget: ”Ruthless sees herself as granite/(a common, coarse-grained rock),/but to her friends she is gold.”
JINX >>> always
Serena and Connie
are intrigued that I’m going out
with Hal.
They think the whole thing’s weird,
but Ruthless understands.
”I’m happy for you, Jinx.”
I hug her,
knowing
whatever happens,
Ruthless and I will always be friends.
We will be friends at university,
friends when we’re young women with children,
friends when we’re successful career women
worrying about our daughters,
friends when we’re little old ladies
having hip operations,
meeting for lunch,
boasting about our grandchildren.
We will always be friends.
Jag förstår mig inte riktigt på varför jag tycker så mycket om Ruthless. Jag borde irritera mig över att hon är så overkligt hjärtegod och principfast. Men på något sätt har hon, i all sin sympati (en egenskap som är nog så ovanlig inom litteraturen eftersom den sällan bidrar till intrigen), blivit något av en idol för mig.
Day 15 - Favourite male character
Jag har sju självklara.
Om jag skulle beskriva dem med tre ord:
egendomliga, men godhjärtade.
(Vissa mer än andra)
I BOKSTAVSORDNING:
Anarkai (Anarkai)
Anon (Du & du & du)
José (Maria & José)
Pasqual Pinon (Nedstörtad ängel)
Philibert (Tillsammans är man mindre ensam)
Remus Lupin (Harry Potter III, V-VII)
Snusmumrik (Mumin)
apropå en viss kommersiell högtid
(ur Muriel Barbery: L'élégance du hérisson)
"Avec Marguerite, notre sujet de conversation favori, c'est l'amour. Qu'est-ce que c'est? Comment on aimera? Qui? Quand? Pourquoi? Nos avis divergent. Curieusement, Marguerite a une vision intellectuelle de l'amour, alors que je suis une incorrigible romantique. Elle voit dans l'amour le fruit d'un choix rationnel (du genre www.nosgoûts.com) tandis que j'en fais le fils d'une pulsion délicieuse. Nous sommes en revanche d'accord sur une chose: aimer, ça ne doit pas être un moyen, ça doit être un but."
"- Elles ne m'ont pas reconnue, dis-je.
Je m'arrête au milieu du trottoir, complètement chamboulée.
- Elles ne m'ont pas reconnue, je répète.
Il s'arrête à son tour, ma main toujours sur son bras.
- C'est parce qu'elles ne vous ont jamais vue, me dit-il. Moi, je vous reconnaîtrais en n'importe quelle circonstance."
Fritt översatt* (eftersom jag inte har tillgång till Igelkottens elegans):
"Marguerites och mitt favoritsamtalsämne är kärleken. Vad är det? Hur kommer vi att älska? Vem? När? Varför? Våra åsikter går isär. Lustigt nog har Marguerite en intellektuell bild av kärleken, medan jag är en obotlig romantiker. Hon ser i kärleken frukten av ett rationellt val (i stil med www.vårsmak.com) medan jag ser den som produkten av en utsökt drift. Vi är däremot överens om en sak: att älska, det borde inte vara något medel, det borde vara ett mål."
"- De kände inte igen mig, säger jag.
Jag stannar mitt på trottoaren, fullständigt överväldigad.
- De kände inte igen mig, upprepar jag.
Han stannar i sin tur, min hand ligger fortfarande på hans arm.
- Det är för att de aldrig sett dig, säger han. Jag skulle känna igen dig under vilka omständigheter som helst."
* Ursäkta att jag våldfört mig på originaltexten! Jag fick en sådan fruktansvärd lust att dela med mig av de här två vackra bitarna av en vacker bok.
"Avec Marguerite, notre sujet de conversation favori, c'est l'amour. Qu'est-ce que c'est? Comment on aimera? Qui? Quand? Pourquoi? Nos avis divergent. Curieusement, Marguerite a une vision intellectuelle de l'amour, alors que je suis une incorrigible romantique. Elle voit dans l'amour le fruit d'un choix rationnel (du genre www.nosgoûts.com) tandis que j'en fais le fils d'une pulsion délicieuse. Nous sommes en revanche d'accord sur une chose: aimer, ça ne doit pas être un moyen, ça doit être un but."
"- Elles ne m'ont pas reconnue, dis-je.
Je m'arrête au milieu du trottoir, complètement chamboulée.
- Elles ne m'ont pas reconnue, je répète.
Il s'arrête à son tour, ma main toujours sur son bras.
- C'est parce qu'elles ne vous ont jamais vue, me dit-il. Moi, je vous reconnaîtrais en n'importe quelle circonstance."
Fritt översatt* (eftersom jag inte har tillgång till Igelkottens elegans):
"Marguerites och mitt favoritsamtalsämne är kärleken. Vad är det? Hur kommer vi att älska? Vem? När? Varför? Våra åsikter går isär. Lustigt nog har Marguerite en intellektuell bild av kärleken, medan jag är en obotlig romantiker. Hon ser i kärleken frukten av ett rationellt val (i stil med www.vårsmak.com) medan jag ser den som produkten av en utsökt drift. Vi är däremot överens om en sak: att älska, det borde inte vara något medel, det borde vara ett mål."
"- De kände inte igen mig, säger jag.
Jag stannar mitt på trottoaren, fullständigt överväldigad.
- De kände inte igen mig, upprepar jag.
Han stannar i sin tur, min hand ligger fortfarande på hans arm.
- Det är för att de aldrig sett dig, säger han. Jag skulle känna igen dig under vilka omständigheter som helst."
* Ursäkta att jag våldfört mig på originaltexten! Jag fick en sådan fruktansvärd lust att dela med mig av de här två vackra bitarna av en vacker bok.
Day 14 – Favourite book of your favourite writer
Ska jag vara helt ärlig har jag ingen favoritförfattare.
Ingen favoritbok heller för den delen.
(Jäkla beslutsångest.)
Alltså tänkte jag att jag kunde passa på att rikta ljuset mot en av de författare som jag älskar och som jag av diverse anledningar inte lyckas peta in i något annat 30 days-inlägg. Men det finns för många och dessutom heter det ju 'ingen nämnd, ingen glömd,' så att ens försöka göra en lista känns mest dumt. Inte heller kan jag göra någon fegislösning och välja ur Stjärtmes'
favoritsamling eftersom jag av någon olycklig slump faktiskt inte läst någon av hennes älsklingar.
Men det är klart att jag ska skriva någonting, i alla fall. Antag då att jag skulle kunna välja Roald Dahl, som är en värdig kandidat, som favoritförfattare. Den fantastiska humor som genomsyrar hans berättelser har gjort hans verk till några av mina bästa barndomsvänner. Men hur sjutton ska jag kunna välja en favoritbok när han har skrivit så mycket bra?
James och jättepersikan, Kalle och chokladfabriken, Jojjes ljuvliga medicin, Den fantastiska räven, Herr och fru Slusk, SVJ, Matilda, Häxorna och Naddap Dlöks; de ack så välbekanta namnen framkallar genast ett leende och ett svåruthärdligt lässug. Att välja en känns som att välja bort de andra och jag skulle önska att alla barn hade tillgång till hela Dahls boksk(r)att, för att inte tala om Quentin Blakes geniala illustrationer. Nej, det är omöjligt. Nåja, då tar jag till blunda-och-peka-metoden och väljer... Den fantastiska räven.
Ingen favoritbok heller för den delen.
(Jäkla beslutsångest.)
Alltså tänkte jag att jag kunde passa på att rikta ljuset mot en av de författare som jag älskar och som jag av diverse anledningar inte lyckas peta in i något annat 30 days-inlägg. Men det finns för många och dessutom heter det ju 'ingen nämnd, ingen glömd,' så att ens försöka göra en lista känns mest dumt. Inte heller kan jag göra någon fegislösning och välja ur Stjärtmes'
favoritsamling eftersom jag av någon olycklig slump faktiskt inte läst någon av hennes älsklingar.Men det är klart att jag ska skriva någonting, i alla fall. Antag då att jag skulle kunna välja Roald Dahl, som är en värdig kandidat, som favoritförfattare. Den fantastiska humor som genomsyrar hans berättelser har gjort hans verk till några av mina bästa barndomsvänner. Men hur sjutton ska jag kunna välja en favoritbok när han har skrivit så mycket bra?
James och jättepersikan, Kalle och chokladfabriken, Jojjes ljuvliga medicin, Den fantastiska räven, Herr och fru Slusk, SVJ, Matilda, Häxorna och Naddap Dlöks; de ack så välbekanta namnen framkallar genast ett leende och ett svåruthärdligt lässug. Att välja en känns som att välja bort de andra och jag skulle önska att alla barn hade tillgång till hela Dahls boksk(r)att, för att inte tala om Quentin Blakes geniala illustrationer. Nej, det är omöjligt. Nåja, då tar jag till blunda-och-peka-metoden och väljer... Den fantastiska räven.
Day 13 – Your favourite writer
På sistone har språket kommit att bli en viktig del för texterna jag läser. Ibland även avgörande. Det är kanske naivt att tänka att ett bra språk kan lyfta upp en dålig handling, men jag vill gärna tro på det. Jag tror att det är därför vissa böcker om kärlek, även de som har de allra klyshigaste historierna, fungerar, på grund av ett vackert eller speciellt språk, och andra inte. I alla fall har jag upptäckt att det är så för mig. Jag vet att vissa människor mer går på innehåll än form, och det funkar ju också. Men för mig kan jag inte läsa en bok med dåligt språk även om själva konceptet är fantastiskt, eller jo, det är klart att det går, det känns bara en aning ytligt på något sätt. Tomgång, liksom.
Jag tycker om att upptäcka nyanser, känna att orden är noggrant utvalda med omsorg och veta att det är just de här orden och inga andra som passar just här. Därför är det kanske inte så konstigt att tre av mina favoritförfattare också är poeter, nämligen Viktor Johansson, Anna Jörgensdotter och Åsa Ericsdotter. En fjärde som jag vill nämna, skriver i en egen division - Sara Stridsberg. Hon är fullkomlig, en karamell som man aldrig vill att den ska ta slut.
Eftersom blåmesen ska skriva om Day 14 - Favourite book of your favourite writer, får jag skriva mina här.
Det här är de ovannämnda författarnas bästa böcker enligt mig (i skrivande stund har jag ännu inte läst Johanssons Game over, inte heller Jörgensdotters Bergets döttrar, men jag vill! Ska! Snarast.):
Viktor Johansson / Kapslar
Anna Jörgensdotter / Pappa Pralin
Åsa Ericsdotter / Förbindelse
Sara Stridsberg / Drömfakulteten
Day 12 – A book you used to love but don’t anymore
Minns ni att vi nämnde i vårt första inlägg på temat 30 days of books att vi skulle reda ut alla aspekter av vårt bokliv, även den pinsamma? Nu har det blivit dags att ta tag i just den. För mig är nämligen Twilightserien (Stephenie Meyer) inget annat än ren och skär skämslitteratur. Som om det inte vore nog tycker jag att det är lite pinsamt att jag skäms över att jag tycker om den. Vi lever trots allt på 2000-talet och har möjligheten att tycka vad vi vill, och stå upp för våra åsikter...
Det är nu två och ett halvt år sedan jag i ett anfall av uttråkning bestämde mig för att äntligen ta upp den där boken som jag lånat av en kompis för flera månader sedan men inte brytt mig om att börja med. Det var en mörk kväll då jag var ensam hemma; jag kurade ihop mig i hörnet av tv-soffan, öppnade boken, började läsa och det var... kärlek vid första ögonkastet. Eller första kapitlet är kanske en mer korrekt benämning. Redan innan Bella hoppat av planet i Forks, redan innan "I didn’t relate well to people my age. Maybe the truth was that I didn’t relate well to people, period." kände jag hur mungiporna drogs uppåt, uppåt, och hur hjärtat slog fortare och fortare.
Under två korta dagar tänkte jag Twilight, pratade Twilight, åt Twilight, sov Twilight, kort sagt levde Twilight. När boken tog slut påbörjade jag omedelbart en andra omläsning. Jag var mer eller mindre hänförd, och jag njöt i fulla drag.
Jag förstår inte längre hur jag kunde känna så starkt som jag vet att jag gjorde för en här serien och särskilt inledningsromanen. Visst, jag har sedan dess läst om Twilight ytterligare 3 gånger och i början av förra året läste jag om hela serien och fann ett visst nöje i den även denna gång. Men den där första underbara förälskelsen har inte kommit tillbaka. Jag hoppas att det inte är för att jag läst så mycket negativt om denna serie sedan dess, eller för att jag vill ta avstånd från de tonårstjejer som hänger på Twilight-fansites, bär Team Edward eller Team Jacob-pins och dyrkar Robert Pattinson som en gud.
Kanske växte vi helt enkelt ifrån varandra, eller också blev min övertygelse om att kärlek omöjligen kan vara så som den beskrivs i Twilight för stark. Jag började irritera mig på små detaljer, lägga märke till alla ordrika beskrivningar av Edwards outhärdliga snygghet och irritera mig på Bellas bristande intelligens. Att lida sig igenom de två första filmerna som verkligen bekräftade mina värsta farhågor hjälpte inte heller. Och efter ett tag kunde inte ens engelskan dölja att det rent språkmässigt fattas det där lilla extra som gör att boken håller.
Sanningen att säga tycker jag fortfarande om Twilight och jag skulle kunna tänka mig att läsa om även New Moon, Eclipse och Breaking Dawn. Men det är med sorg jag konstaterar att det underbara suget efter denna kvartett inte längre är det samma. Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva samma plötsliga och överväldigande sensation med en annan bok... Helst en som har lite bättre rykte.
Det är nu två och ett halvt år sedan jag i ett anfall av uttråkning bestämde mig för att äntligen ta upp den där boken som jag lånat av en kompis för flera månader sedan men inte brytt mig om att börja med. Det var en mörk kväll då jag var ensam hemma; jag kurade ihop mig i hörnet av tv-soffan, öppnade boken, började läsa och det var... kärlek vid första ögonkastet. Eller första kapitlet är kanske en mer korrekt benämning. Redan innan Bella hoppat av planet i Forks, redan innan "I didn’t relate well to people my age. Maybe the truth was that I didn’t relate well to people, period." kände jag hur mungiporna drogs uppåt, uppåt, och hur hjärtat slog fortare och fortare.
Under två korta dagar tänkte jag Twilight, pratade Twilight, åt Twilight, sov Twilight, kort sagt levde Twilight. När boken tog slut påbörjade jag omedelbart en andra omläsning. Jag var mer eller mindre hänförd, och jag njöt i fulla drag.
Jag förstår inte längre hur jag kunde känna så starkt som jag vet att jag gjorde för en här serien och särskilt inledningsromanen. Visst, jag har sedan dess läst om Twilight ytterligare 3 gånger och i början av förra året läste jag om hela serien och fann ett visst nöje i den även denna gång. Men den där första underbara förälskelsen har inte kommit tillbaka. Jag hoppas att det inte är för att jag läst så mycket negativt om denna serie sedan dess, eller för att jag vill ta avstånd från de tonårstjejer som hänger på Twilight-fansites, bär Team Edward eller Team Jacob-pins och dyrkar Robert Pattinson som en gud.
Kanske växte vi helt enkelt ifrån varandra, eller också blev min övertygelse om att kärlek omöjligen kan vara så som den beskrivs i Twilight för stark. Jag började irritera mig på små detaljer, lägga märke till alla ordrika beskrivningar av Edwards outhärdliga snygghet och irritera mig på Bellas bristande intelligens. Att lida sig igenom de två första filmerna som verkligen bekräftade mina värsta farhågor hjälpte inte heller. Och efter ett tag kunde inte ens engelskan dölja att det rent språkmässigt fattas det där lilla extra som gör att boken håller.
Sanningen att säga tycker jag fortfarande om Twilight och jag skulle kunna tänka mig att läsa om även New Moon, Eclipse och Breaking Dawn. Men det är med sorg jag konstaterar att det underbara suget efter denna kvartett inte längre är det samma. Jag hoppas att jag någon gång kommer att få uppleva samma plötsliga och överväldigande sensation med en annan bok... Helst en som har lite bättre rykte.
Day 11 – A book you hated
Att prata om böcker som jag inte tycker om, är inte min favoritsyssla. Jag tror inte att jag har något riktigt hatobjekt heller, inte nu när jag tänker efter. I så fall har det mer handlat om situationen, än om själva boken i sig. Som tvångsläsning i skolan som är bland de sämre, men ändå inte resulterat i hat, utan mer typ.. en lightversion av hat. Trägudars land, till exempel. Jag läste inte ut den, men om jag hade läst den frivilligt skulle jag inte ha kommit ihåg den. Det blir så, jag glömmer bort väldigt lätt, ibland alldeles för fort och titlarna blir bara tomma ord som jag skrivit ner. (Och jag undrar fortfarande om det är värt att jag, på grund av detta, lägger ner tid på den här sortens eskapism. Jag hoppas hela tiden att svaret är ja.) Men eftersom det var en tilldelad bok från skolan kommer jag ihåg den, något sånär, eftersom vi efteråt pratade om den. Att den är skriven av Jan Fridegård. Att den utspelar sig runt vikingatiden, när kristendomen är i antågande. Efter att ha sökt på wikipedia kan jag också förmedla att Trägudars land är den första boken i en trilogi som även omfattar titlarna Gryningsfolket och Offerrök.
Ett annat exempel är Utrensning (Sofi Oksanen), som jag inte förstod mig på då och inte gör nu heller. I Oksanens fall kan det handla om att mina förväntningar var för höga, men jag hatar den inte för det.
Å andra sidan, finns det karaktärer i romaner som jag kan hata i flera dagar efter att jag har läst ut den. Bland annat antagonister som dödar personer jag tycker om (läs: Harry Potter och -Fenixordern, -halvblodsprinsen, -dödsrelikerna). Typiskt mig.
Men hata en roman i helhet? Nej, det har jag nog inte gjort, snarare starkt ogillat och sedan lämnat tillbaka (inte sällan outläst).
Day 10 – Favourite classic book
"Systerson! Fira du julen bäst du vill och låt mig fira den på mitt sätt!" För källa: fortsätt läsa.Efter en halvtimmes fruktlöst användande av en viss internetbaserad sökmotor gav jag upp försöket att hitta en trevlig lista över klassisk litteratur. Ingen av dem jag hittade hade ett urval som jag tyckte kändes rätt; antingen var det för många böcker på listan, eller för få, eller också saknades barnböcker eller icke-engelskspråkig litteratur. Vissa inkluderade litteratur som Liftarens guide till galaxen och Harry Potter som jag för all del älskar men som jag inte riktigt tycker räknas till klassikerna... än.
När jag ögnade igenom denna enorma mängd titlar slog det mig att jag faktiskt har läst en del klassiker, samt att det finns många som jag mer än gärna skulle ta mg an. Listan över klassiker jag hatat är mycket kort, listan över dem jag älskat är något längre och allra längst är listan över klassiker som var helt okej.
Det jag vill komma fram till är att jag egentligen inte har någon självklar favorit i den här kategorin. Mästaren och Margarita är en kandidat, Den hemliga trädgården en annan. Mot fyren går inte heller av för hackor. Men en av de klassiker jag (faktiskt aldrig) läst (men däremot lyssnat på) flest gånger och som jag varmt kan rekommendera till nästan vem som helst, är Charles Dickens' En julsaga.
Ebenezer Scrooge är en rik och elak gammal man som omkring jul får besök av sin avlidna kompanjons ande, som kommer för att varna honom för följderna av hans osolidariska livsföring. Under tre nätter får Scrooge besök av de förgågna jularnas ande, den nuvarande julens ande och de framtida jularnas ande, som lär honom en läxa och mjukar upp hans stenhårda hjärta en smula.
När jag tänker efter finns det kanske en lite övertydlig moralisk pekpinne i berättelsen, men det hindrar mig på intet sätt från att uppskatta de scener, vackra som fula, som Dickens målar upp med så stor precision att det känns som att man själv befinner sig på plats. Dessutom kan den glädje som trots allt dominerar värma upp vilken decemberkall, arbetstyngd och nedstämd person som helst. Att läsa! Om så bara för att få veta varför Farbror Joakim egentligen bär namnet Scrooge McDuck.
Day 09 – A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Jag vet inte hur många gånger som jag har tänkt "åh nej, inte en bok till" i samband med läsning. Inte speciellt ofta, men allt som oftast har det någonting med skolan att göra (förutom i höstas, så klart). Efter en summering av mina egna erfarenheter av ofrivillig läsning kan jag konstatera att det har varit mest bra, faktiskt. Det handlar ändå om ofrivillig läsning, och att läsa ett visst antal sidor till en viss dag är inte riktigt min grej, så jag får automatiskt en annan inställning till boken jag har att läsa, ordet "måste" hänger över mig som ett tungt, svart moln och allt är som att cykla uppför en backe i motvind.
Vad/Om vi läste på högstadiet har jag redan förträngt. Men på gymnasiet, oj oj oj, vad det hände grejer, vilka nya horisonter upptäckte jag inte då. Bland annat Livläkarens besök, om en dansk regent som blir galen... och lite till. Jag visste inte vem P O Enquist var då. (Ack, min minimala kunskap om omvärlden är verkligen ingenting att skryta om.) Jag har hittills läst två verk av honom, men planerar definitivt att läsa fler, i sinom tid.
Alltså: Livläkarens besök av Per Olov Enquist, som öppnade en dörr till ett helt nytt författarskap. Vill du läsa mer om boken kan du trycka här, för att komma vidare till ett ypperligt inlägg som en fin flyttfågel har skrivit.
Day 08 – Most overrated book
Wuthering Heights. Titeln, som anspelar på byggnaden kring vilken romanen utspelar sig, bär med sig ett löfte om karg miljö och fuktigt klimat. Här växer Catherine Earnshaw upp tillsammans med sina föräldrar och sin bror Hindley och hittebarnet Heathcliff som innerligt avskyr varandra. Heathcliff blir Catherines bästa vän men när fadern i familjen dör och Hindley tar över tvingas han arbeta som tjänare på godset.Samtidigt umgås Catherine med grannsonen Edgar Linton som hon så småningom gifter sig med. Naturligtvis till Heathcliffs stora förtret eftersom att han avskyr även Linton; han lämnar Wuthering Heights under ett par år under vilka Catherine lever gott, innan han kommer tillbaka, rik och fast besluten att förstöra alltihop. Så småningom sätter de barn till världen och leder dem in i samma intrikata, destruktiva relationer som de själva upplevt.
Jag läste den här boken för omkring ett år sen och min vana trogen valde jag originalspråket. Detta innebär att en del nyanser utan tvivel gått mig förbi, särskilt vad gäller naturbeskrivningarna. Men jag tvivlar att det är på grund av ett missförstånd som jag finner alla karaktärer mesiga, osympatiska eller både och. Utöver detta minns jag överhuvud taget inte att det förekom någon kärlek i denna kärleksroman. Catherine och Heathcliff har inom litteraturen blivit ett klassiskt par men jag kan inte begripa varför; relationen mellan C och H liknar på intet sätt kärlek så som den porträtteras idag. Den tar sitt avstamp i en djup vänskap och utan att någonsin riktigt lyfta förvrids den i svartsjuka, hat och missundsamhet. Det är kanske just detta som gör berättelsen så speciell, men personligen finner jag det otrevligt.
Eftersom det är mot mina principer att inte läsa klart en bok som jag påbörjat tog jag mig så småningom igenom denna inte alls särskilt omfångsrika, såpoperaliknande (den första svenska översättningen av titeln var Blåst) tingest, men med en djup känsla av besvikelse. Kanske är det mig det är fel på, men jag begriper inte hur Emily Brontës enda roman, utgiven 1847, har överlevt, och vem som gett den den oomkullrukeliga statusen klassiker.
Day 07 – Most underrated book
Det här är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Mest för att jag har en uppfattning om att böckerna jag läser generellt sett är omtyckt av de flesta, eller att de ger sken av att vara älskade, eller att de är osynliga och lite gömda, men inte underskattade. Det är dessutom mycket lättare att tycka illa om en bok som många älskar, än tvärtom. Så här, va: om jag istället hade fått uppgiften att säga en överskattad bok (dvs imorgon), så hade jag haft en hel drös med titlar. Men om jag får modifiera om dagens uppgift lite grann, vilket jag får, och transformerar om det till: "en osynlig bok du tycker om, som fler borde ha läst och tyckt lika mycket om", ja då blir det mycket lättare.
Nu var det ett tag sedan jag läste boken, men jag vill minnas att den var väldigt jättemycket-bra. Den handlade om snö, om ensamhet och tvåsamhet. Och om snöflingor. Men snön blir inte anklagad för att vara något ont eller orsaken till kaos, utan skildras som något vackert och unikt, på ett milt och fint sätt. Jag talar om Malin Kiveläs bok Du eller aldrig, som jag citerade ur för ett tag sedan här. Bara tanken på boken får mig att smälta. Läs den, för hjärtats skull.
Day 06 – A book that makes you sad
sad [sæd] adj. 1 ledsen, sorgsen 2 sorglig, tråkig; bedrövlig; stackars
(källa: Nationalencyklopedins engelska ordbok)
Peter Pohl och Kinna Gieth: Jag saknar dig, jag saknar dig.
Den här ungdomsboken sticker ingalunda under stol med sitt tema, redan inledningsvis får man veta vad som kommer att hända. Jag minns nog att jag tänkte innan jag satte tänderna i den den där första gången för många år sedan att ja ja, nu vet jag att tvillingsyrran dör så då behöver jag inte bli ledsen när det händer. Efter en stund händer det, Cilla blir överkörd av en bil och Tina blir lämnad ensam kvar. Ja, läsaren är informerad på förhand om att det kommer att hända. Men tro inte att det går att hålla sig kall för det. Det är så fruktansvärt obehagligt, man kastas rakt in i ett liv som går i tusen miljoner bitar.
Så småningom samlar Tina förstås ihop sig, hon tvingas liksom alla som någon gång drabbats av sorg att fortsätta leva trots att ingenting någonsin kommer att bli likadant. Boken utvecklas till en mer eller mindre vanlig ungdomsbok med kärleksproblem, självförtroendekriser och jobbiga föräldrar. Men Cillas död fortsätter att vila som ett kvävande täcke över alltihop.
Jag blir sorgsen av böcker av så många olika anledningar: för att de är dåliga, för att de är illa skrivna, för att de är alldeles, alldeles underbara men förr eller senare måste ta slut eller för att det händer något sorgligt eller hemskt i dem. Anledningen till att den här boken får mig att lipa okontrollerat är antagligen att den handlar om döden. Efter en snabb titt på listan över böcker som förvandlar mina ögon till fontäner kan jag nämligen notera att jag i 99 fall av 100 gråter när karaktärerna dör. Döden i sig är ju i all sin oåterkallelighet både skrämmande och sorglig, och de allra bästa författarna lyckas framkalla precis den där känslan som man drabbas av i verkliga livet. Varför? Varför? Varför? ... Det är inte rättvist!
Andra böcker som får mig att böla: Before I die, I taket lyser stjärnorna, Boktjuven, Jinx, Anne på Grönkulla, Harry Potter och Fenixordern, New moon, Godnatt Mr Tom mfl, mfl.
(källa: Nationalencyklopedins engelska ordbok)
Peter Pohl och Kinna Gieth: Jag saknar dig, jag saknar dig.
Den här ungdomsboken sticker ingalunda under stol med sitt tema, redan inledningsvis får man veta vad som kommer att hända. Jag minns nog att jag tänkte innan jag satte tänderna i den den där första gången för många år sedan att ja ja, nu vet jag att tvillingsyrran dör så då behöver jag inte bli ledsen när det händer. Efter en stund händer det, Cilla blir överkörd av en bil och Tina blir lämnad ensam kvar. Ja, läsaren är informerad på förhand om att det kommer att hända. Men tro inte att det går att hålla sig kall för det. Det är så fruktansvärt obehagligt, man kastas rakt in i ett liv som går i tusen miljoner bitar.
Så småningom samlar Tina förstås ihop sig, hon tvingas liksom alla som någon gång drabbats av sorg att fortsätta leva trots att ingenting någonsin kommer att bli likadant. Boken utvecklas till en mer eller mindre vanlig ungdomsbok med kärleksproblem, självförtroendekriser och jobbiga föräldrar. Men Cillas död fortsätter att vila som ett kvävande täcke över alltihop.
Jag blir sorgsen av böcker av så många olika anledningar: för att de är dåliga, för att de är illa skrivna, för att de är alldeles, alldeles underbara men förr eller senare måste ta slut eller för att det händer något sorgligt eller hemskt i dem. Anledningen till att den här boken får mig att lipa okontrollerat är antagligen att den handlar om döden. Efter en snabb titt på listan över böcker som förvandlar mina ögon till fontäner kan jag nämligen notera att jag i 99 fall av 100 gråter när karaktärerna dör. Döden i sig är ju i all sin oåterkallelighet både skrämmande och sorglig, och de allra bästa författarna lyckas framkalla precis den där känslan som man drabbas av i verkliga livet. Varför? Varför? Varför? ... Det är inte rättvist!
Andra böcker som får mig att böla: Before I die, I taket lyser stjärnorna, Boktjuven, Jinx, Anne på Grönkulla, Harry Potter och Fenixordern, New moon, Godnatt Mr Tom mfl, mfl.
Day 04 – Favourite book of Stjärtmes’ favourite series
Stjärtmes’ kärleksförklaring till Harry Potter-serien känns finare än något jag själv skulle kunna åstadkomma. Då mitt meshjärta även slår för Anne på Grönkulla och Sagan om ringen med flera fegar jag ur och ger dagens inlägg titeln ’Favourite book of Stjärtmes’ favourite series’. Men visst är det något särskilt med Harry, även om min väg till honom var något mer konventionell - genom världens bästa högläsande mamma.
Harry Potter and the Philosopher’s Stone tar visserligen sin början då den grönögda huvudpersonen är dryga året gammal, men historien börjar på allvar på hans elfte födelsedag. På samma sätt vinkar vi adjö till en medelålders glasögonorm på Kings’ Cross i slutet av den sjunde boken, trots att den egentligen slutar när han är 17 bast. Det är alltså 6 års pojkliv som JK Rowling serverat oss på silverfat.
Inte konstigt då att Harry hinner förändras, utvecklas, växa en del under tidens gång. Ett faktum som också levandegör och differentierar böckerna på ett trevligt sätt och tvättar bort lite av uppföljarkänslan. Utan att behöva byta favorittrollkarl får man både blyg elvaåring, ilsk fjortonåring och förtidigt åldrad sjuttonåring.
Detta gör det också svårt att välja en favorit. Jag har lite svårt för den sista boken, delvis för att det filosofiska första slutet och det sockersöta andra slutet faller mig inte på läppen och delvis för att det är den bok i serien som innehåller mest lånat material från Tolkien. Jag tycker om den, men inte så mycket som de övriga sex, som jag tycker håller en förvånansvärt jämn hög nivå. Men ska man välja så ska det göras ordentligt:
De nominerade är: Harry Potter och hemligheternas kammare. Harry Potter och fången från Azkaban. Harry Potter och den flammande bägaren. Harry Potter och Fenixordern. Vinnaren i kategorin Favourite book of Stjärtmes’ favourite series är: (paus) Harry Potter och Hemligheternas kammare!
Motivering: Med trilskande biljettspärrar, otäcka viskningar från väggarna, självgoda lärare och ett flertal attacker mot eleverna på Hogwarts skapar JK Rowling en klassisk deckare i magisk miljö som gång på gång framkallar hög puls och mardrömskänslor. När allt slutligen knyts ihop med en snygg rosett är succén ett faktum!
Bättre på svenska än på originalspråk: omslagen. Habegär!
Harry Potter and the Philosopher’s Stone tar visserligen sin början då den grönögda huvudpersonen är dryga året gammal, men historien börjar på allvar på hans elfte födelsedag. På samma sätt vinkar vi adjö till en medelålders glasögonorm på Kings’ Cross i slutet av den sjunde boken, trots att den egentligen slutar när han är 17 bast. Det är alltså 6 års pojkliv som JK Rowling serverat oss på silverfat.
Inte konstigt då att Harry hinner förändras, utvecklas, växa en del under tidens gång. Ett faktum som också levandegör och differentierar böckerna på ett trevligt sätt och tvättar bort lite av uppföljarkänslan. Utan att behöva byta favorittrollkarl får man både blyg elvaåring, ilsk fjortonåring och förtidigt åldrad sjuttonåring.
Detta gör det också svårt att välja en favorit. Jag har lite svårt för den sista boken, delvis för att det filosofiska första slutet och det sockersöta andra slutet faller mig inte på läppen och delvis för att det är den bok i serien som innehåller mest lånat material från Tolkien. Jag tycker om den, men inte så mycket som de övriga sex, som jag tycker håller en förvånansvärt jämn hög nivå. Men ska man välja så ska det göras ordentligt:
De nominerade är: Harry Potter och hemligheternas kammare. Harry Potter och fången från Azkaban. Harry Potter och den flammande bägaren. Harry Potter och Fenixordern. Vinnaren i kategorin Favourite book of Stjärtmes’ favourite series är: (paus) Harry Potter och Hemligheternas kammare!
Motivering: Med trilskande biljettspärrar, otäcka viskningar från väggarna, självgoda lärare och ett flertal attacker mot eleverna på Hogwarts skapar JK Rowling en klassisk deckare i magisk miljö som gång på gång framkallar hög puls och mardrömskänslor. När allt slutligen knyts ihop med en snygg rosett är succén ett faktum!
Day 03 – Your favourite series
Det finns bara en bokserie som mitt hjärta slår varmt för och alltid kommer att ha en särskild plats i historien om mitt liv. Kan du gissa vilken?
Tror du att det är
a) Övärlden-böckerna skrivna av Ursula K. Leguin,
b) Harry Potter av J. K. Rowling,
eller c) Systrar i jeans-serien av Ann Brashares?
(Rätt svar finns i slutet av det här inlägget)
Åh, hur ska jag börja berättelsen om det allra käraste jag har i litteraturväg? Att utan min klasskamrat i mellanstadiet, vet jag inte om jag någonsin skulle ha känt så som jag gör nu? Det var hon som öppnade dörrarna, hon som visade mig magin. Hon hade fått något datorspel (baserat på första boken) i julklapp, det var inte det jag föll för, så jag minns det inte speciellt väl. Vi var inte speciellt läsintresserade på den tiden, utan fann trollkarlsvärlden innan vi, i alla fall jag, slutligen hittade vägen till böckerna om pojken som överlevde, och lät dem flytta in i hjärtat.
Det fanns en hemsida i början av 00talet som var precis som ett virtuellt mini-Hogwarts. Det var tillsammans med min mellanstadiekompis som jag fann den och sedermera böckerna. Så här i efterhand kan det ha varit den bästa hemsidan som funnits i hela vida världshistorien. Det fanns elevhem som man sorterades in i, vid medlemskapsregistreringen (jag hamnade i Hufflepuff). Det fanns en Diagongränd där man kunde köpa drakägg och eldar, trollstavar och katter, råttor och ugglor. Det fanns ett forum där man kunde skriva om (nästan) allting. Det fanns prefekter (såklart), trädgårdstomtar och Bertie Bottsbönor i alla smaker! Det finns verkligen inte tillräckligt med ord, för hur bra den här hemsidan var. Behöver jag ens säga att jag saknar den?
Då var böckerna min bästa tillflyktsort; äventyret, som utvecklar sig till ett krig på liv och död, och magin, kamrater, magin! (Jag vill kunna beskriva, för er, exakt vad det är som är så magiskt med böckerna, men det är kanske onödigt för en som inte redan är frälst och som dessutom tror att jag är galen.) Jag har så många minnen från tiden när jag läste böckerna första gången som sitter ihop med dem. Därför kommer jag alltid att förknippa dem speciellt med det här: berg- och dalbanan på högstadiet, SORGEN + LYCKAN och uppesittarnätterna.
Nu tar jag fram dem när jag vill ha något lättsmält, något som får mig att skratta och när jag har en klump i halsen och måste gråta, för att mitt hjärta av en outgrundlig anledning känns tungt. De är också bland de få böcker som kan hålla mig vaken en hel natt, trots att jag har läst dem om och om igen.
Vad jag inte gillar är epilogen i (vad som sades vara) sista boken, den är helt onödig. Däremot så är jag tvärsäker på att jag inte vill att det ska komma fler uppföljare.
(Rätt svar: b)
Day 02 - A book that you've read more than 3 times
Dag 2, min första av dessa långa 30 dagar, får jag i uppgift att plocka fram en bok som jag läst mer än 3 gånger. Det är nästan lika ironiskt som att just motsatsen, alltså mindre än tre* , blivit en symbol för uppskattning i dagens digitala samhälle.
Omläsning är enligt min högst personliga uppfattning en underskattad sysselsättning. Nog för att man redan vet vad som händer i slutet och man får mindre tid för nya böcker; det är ändå något särskilt med att ta del av en berättelse mer än en gång. Har man tur hittar man nya vackra skimringar, har man det inte upptäcker man något som förstör den ursprungliga fascinationen (mer om det kommer för övrigt dag 12). Men så länge jag slipper läsa om i avsikten att analysera finner jag det underbart avslappnande.
Med det sagt läser jag om allt mindre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag läsa om böcker av Roald Dahl, Eva Ibbotson, Laura Ingalls Wilder med flera oräkneliga gånger
utan att någonsin tröttna. Därför skulle också listan över de böcker jag läst mer än 3 gånger nog bli ganska lång. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre utan helt enkelt slänga fram ett vältummat ex: Vattenmelonen av Marian Keyes (th).
Vattenmelonen handlar om Claire som blir lämnad av sin make bara några dagar efter att hon fött deras första barn. Hon tar barnet under armen och åker hem till Irland där hon återinstallerar sig hos sina föräldrar och ägnar några veckor åt att vara tämligen deprimerad och gå sina ganska egna systrar på nerverna. Tills hon får träffa Oerhört Charmige Adam. Då vaknar hon upp ur sin chock, men det är hon inte ensam om.
Låter det ytligt och förutsägbart? Det är det faktiskt inte. Måhända gör min beskrivning inte riktigt boken rättvisa, jag skulle tro att jag inspirerats av en ironisk beskrivning av händelseförloppet som återfinns i en annan Keyes-roman. Egentligen finner jag intrigen välgjord och framförallt är personerna och särskilt huvudpersonen om inte komplexa så åtminstone rätt roliga. Jag tycker om Claires humoristiska berättarröst, hennes sätt att reagera på och hennes handlingskraft. Det är en tjej med toga i!
Det som möjligen kan invändas, utöver att den råkar vara chiclit (så är man rigid och finkulturell är det förbjuden frukt), är att den inte är så unik som man kanske skulle önska. Det finns annat som är snarlikt helt enkelt. Men så är det ju det som är det fina med omläsning, visst kan jag plocka åt mig något annat i samma stil, men den här vet jag ju redan att jag tycker om. Därför är det inte alls omöjligt att den kommer att avnjutas även sommaren -11...
* Blogger tillåter mig paradoxalt nog inte att skriva ut detta i en kursiv text därför att det liknar en HTML-kod
Med det sagt läser jag om allt mindre nu för tiden. När jag var yngre kunde jag läsa om böcker av Roald Dahl, Eva Ibbotson, Laura Ingalls Wilder med flera oräkneliga gånger
utan att någonsin tröttna. Därför skulle också listan över de böcker jag läst mer än 3 gånger nog bli ganska lång. Men nu ska jag inte hålla er på halster längre utan helt enkelt slänga fram ett vältummat ex: Vattenmelonen av Marian Keyes (th).Vattenmelonen handlar om Claire som blir lämnad av sin make bara några dagar efter att hon fött deras första barn. Hon tar barnet under armen och åker hem till Irland där hon återinstallerar sig hos sina föräldrar och ägnar några veckor åt att vara tämligen deprimerad och gå sina ganska egna systrar på nerverna. Tills hon får träffa Oerhört Charmige Adam. Då vaknar hon upp ur sin chock, men det är hon inte ensam om.
Låter det ytligt och förutsägbart? Det är det faktiskt inte. Måhända gör min beskrivning inte riktigt boken rättvisa, jag skulle tro att jag inspirerats av en ironisk beskrivning av händelseförloppet som återfinns i en annan Keyes-roman. Egentligen finner jag intrigen välgjord och framförallt är personerna och särskilt huvudpersonen om inte komplexa så åtminstone rätt roliga. Jag tycker om Claires humoristiska berättarröst, hennes sätt att reagera på och hennes handlingskraft. Det är en tjej med toga i!
Det som möjligen kan invändas, utöver att den råkar vara chiclit (så är man rigid och finkulturell är det förbjuden frukt), är att den inte är så unik som man kanske skulle önska. Det finns annat som är snarlikt helt enkelt. Men så är det ju det som är det fina med omläsning, visst kan jag plocka åt mig något annat i samma stil, men den här vet jag ju redan att jag tycker om. Därför är det inte alls omöjligt att den kommer att avnjutas även sommaren -11...
* Blogger tillåter mig paradoxalt nog inte att skriva ut detta i en kursiv text därför att det liknar en HTML-kod
Day 01 – Best book you read last year
Nog har väl ni, liksom jag, väldigt svårt att välja ut en enda bra bok från förra året, speciellt om man har läst flera bra böcker? Det är ju nästintill omöjligt, om man inte orkar lägga alla böcker på operationsbordet och jämföra dem på olika plan... Nejnejnej, inte ens det går. Jag tror inte någon naturvetare skulle tycka det heller (eller?).
Men, en fin bok som jag läste förra våren (absolut bland topp tio) handlar om en Peter Panpojke, med en alldeles för trasig själ och självdestruktiva regler, som bor med en amatörbiolog, Lasse, livräddaren. Om ätstörning, döden och att hålla sig vid ytan fast man inte vill. Om att ljuga, att vara följsam och låtsas att allt är bra och läsaren ser allt och vet allt, men kan inget göra. Det gör ont, så förbannat hjälplöst ont. Det är egentligen ingen berättelse med en början och ett definitivt slut, det är mer som att vi helt plötsligt ramlar ner i pojkens liv och huvud och stannar där i en bestämd tre månadersperiod, tills allting förändras.
Jag läste den, som vanligt, först som en biblioteksbok, men sedan när jag fann den helt orörd i en second hand-affär kunde jag inte låta bli att ta med den hem. För Tu man hand är en sådan bok som stannar kvar.