Att prata om böcker som jag inte tycker om, är inte min favoritsyssla. Jag tror inte att jag har något riktigt hatobjekt heller, inte nu när jag tänker efter. I så fall har det mer handlat om situationen, än om själva boken i sig. Som tvångsläsning i skolan som är bland de sämre, men ändå inte resulterat i hat, utan mer typ.. en lightversion av hat.
Trägudars land, till exempel. Jag läste inte ut den, men om jag hade läst den frivilligt skulle jag inte ha kommit ihåg den. Det blir så, jag glömmer bort väldigt lätt, ibland alldeles för fort och titlarna blir bara tomma ord som jag skrivit ner. (Och jag undrar fortfarande om det är värt att jag, på grund av detta, lägger ner tid på den här sortens eskapism. Jag hoppas hela tiden att svaret är ja.) Men eftersom det var en tilldelad bok från skolan kommer jag ihåg den, något sånär, eftersom vi efteråt pratade om den. Att den är skriven av Jan Fridegård. Att den utspelar sig runt vikingatiden, när kristendomen är i antågande. Efter att ha sökt på wikipedia kan jag också förmedla att
Trägudars land är den första boken i en trilogi som även omfattar titlarna
Gryningsfolket och
Offerrök.
Ett annat exempel är Utrensning (Sofi Oksanen), som jag inte förstod mig på då och inte gör nu heller. I Oksanens fall kan det handla om att mina förväntningar var för höga, men jag hatar den inte för det.
Å andra sidan, finns det karaktärer i romaner som jag kan hata i flera dagar efter att jag har läst ut den. Bland annat antagonister som dödar personer jag tycker om (läs: Harry Potter och -Fenixordern, -halvblodsprinsen, -dödsrelikerna). Typiskt mig.
Men hata en roman i helhet? Nej, det har jag nog inte gjort, snarare starkt ogillat och sedan lämnat tillbaka (inte sällan outläst).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar