Maya

Det som John Spooke skriver i efterordet kan egentligen i ett enda stycke sammanfatta bokens uppbyggnad mellan berättarna John och Frank och är nästan bara det som krävs för att beskriva boken:

Det är både en autentisk historia och en historia som är påhittad. Jag vet inte vilken av de båda historierna som är den mest fantastiska. Kanske det är för att de på sätt och vis också griper in i varandra. De är som hönan och ägget. Utan den autentiska historien skulle den påhittade aldrig ha blivit till och utan den uppdiktade skulle den sanna ha varit helt otänkbar. Det är dessutom omöjligt att säga var de båda historierna börjar och var de slutar. För det är ju inte bara början som definierar slutet. Också slutet definierar början.

För alla som läst Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet och Sofies värld och tyckt om mystiken och spänningen och som blivit förundrade över Josteins skicklighet är Maya ännu en bok att samla ledtrådar i mystiken, att bli förundrad över och att tycka om.

Ännu en gång väver Jostein skickligt samman fakta, verklighet och fantasi. Maya har en grund i evolutionens tecken och det har skrivits om boken att det är en hyllning till universum.

I förordet skriver den engelske författaren, John Spooke, om mötet med den norske evolutionsbiologen Frank på ön Taveuni på Fidji. I nästa del är det Frank som är berättaren i ett brev till Vera, hans fru. Han berättar om alla händelser och betraktelser som han noterade under de dagarna på ön. Förutom Frank och John befinner sig också en liten grupp människor från hela världen, bland dem finns det märkligt sammansvetsade paret Ana och José som hela mystiken byggs runt.

På resan förekommer ofta diskussioner om evolutionen och universum mellan resans deltagare och under tiden som man läser om dem väcks tankar och frågor till liv och det här är en sån bok som man efter att ha läst ut den fortfarande tänker på. Det känns som om Jostein har skapat en tråd som börjar från universums födelse till människors släkt med ödlorna och sedan till människors öde och universums kretslopp som går runt, runt, runt utan att vi kan förhindra något och som vi sedan omedvetet spinner vidare på. Han är den som blåser ner den första brickan i ledet så att resten faller, fast här är det inte brickor som står i kön som faller utan vi läsare, som ju närmre slutet vi kommer desto närmre svaren på frågorna kommer vi.

Språket är en blandning mellan fakta, vardag och poesi och det är något av den finaste blandningen som man kan läsa. En mening dyker som ständigt upp är värd att hamra in bakom hjärnbarken:

Det tar några miljarder år att skapa en människa. Och det tar några sekunder att dö.