Sidor

Lördagslänkar: Gäris, gäris, gäris

IMG_2537
Bildkälla: Kadosa
December är här och jag har nått de sista sidorna i min läsdagbok. Det känns som att det har gått ett helt liv sedan januari och på sätt och vis är det så. Den här hösten har jag börjat pendla mellan Gästrikland och Hälsingland och tillbringar flera timmar på tåg varje vecka, vilket ger mig utrymme till läsning, på gott och ont. Men idag är det lördag och här kommer ett gäng länkar med tips!

Gäris

Jag har länge känt att Facebook varit ett nödvändigt ont, att inläggen som visas i mitt flöde varit ointressanta, men att jag har varit tvungen att ha mitt konto kvar. Nu har det dock seglat upp intressanta grupper för kvinnor och icke-binära, som gör att jag kollar mitt flöde flera gånger om dagen! De är alla tre systergrupper till Streetgäris som ska "ge kraft till varandra genom systerskap, inspiration och kompetensutbyte".

⇢ Inredningsgäris

⇢ Litteraturgäris

⇢ Växtgäris


Female Friendships | Swing Time by Zadie Smith, Sula + The Mothers


Jag har följt Rosianna i flera år nu. Hennes analyser är alltid väl genomförda och intressanta. I den här videon pratar hon om hur kvinnlig vänskap skildras i romaner av Zadie Smith, Brit Bennet och Toni Morrison.
Bonustips: I en annan vacker video pratar hon om förlusten och sorgen efter sin pappa som dog för fem år sedan, och om sorg i allmänhet - An absent letter, an envelope too small.



Intertwined EP av Dodie

Ända sedan Dodie släppte sin EP, har jag lyssnat på den non stop. Jag har funderat på varför jag dras till just Dodie och jag tror att det dels beror på hennes uppriktighet när det gäller hennes mentala hälsa och privata liv och att det dels beror på att hon känns genuin mot sin publik. 

Dagbok från ditt försvinnande

Dramatikern Malin Lagerlöf träffade sin man, regissören Daniel Lind-Lagerlöf, när de båda var i sjuttonårsåldern. Sedan dess har de hunnit växa samman, gifta sig, bli ett, få tre barn, tappa uppfattningen om var den ena slutar och den andra tar vid.

Så en dag i oktober 2011 säger Daniel hejdå och går hemifrån för att åka på rekognosceringstur inför en kommande inspelning. Dagen därpå är han spårlöst försvunnen. Rekogonosceringen ägde rum under dåliga väderförhållanden och sannolikt föll han i vattnet, men då han aldrig hittas går det inte att veta säkert.

Kvar blir en Malin som nu måste försöka fatta att hennes man, livskamrat, personen hon sms:ade med flera gånger om dagen, aldrig kommer hem igen. Som måste försöka förklara detsamma för de tre barnen, varav det yngsta är tre månader gammalt. Hantera sin egen och deras sorg. Och samtidigt försöka ta reda på vem hon är nu, när hon inte längre är halva Malin&Daniel.

Dagbok från ditt försvinnande är ganska saklig. Den varvar utdrag ur den dagbok Malin började föra efter Daniels försvinnande med skildringar av deras gemensamma liv och av hennes eget, efter försvinnandet. Malin skriver bra, och dagboken har förvandlats till ett stycke litteratur. Samtidigt är det omöjligt att komma ifrån att den är en biografi och inte ett skönlitterärt verk. Intressant här är att jämföra med Tom Malmquists I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, som jag läste och försökte blogga om för något halvår sedan. Även här är vi nära, plågsamt nära, någon som är mitt i en personlig tragedi... Men I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv sorteras under skönlitteratur; Malmquist har använt sina erfarenheter för att skriva en roman, inte en livsteckning. Vem är modigast? Får man liksom göra bra skönlitteratur av sitt eget liv... eller är det på något vis fusk? Kanske är det tvärtom opassande att helt sonika vråla ut vad som hänt rakt av på bästa kvällstidningsmanér?



Så är kanske heller inte kvällstidningsmanér ett epitet man vill sätta på Dagbok från ditt försvinnande (även om Malin tvingas hantera detta under berättelsens gång). Biografin är välformulerad, och greppar läsaren med ett järngrepp - det är omöjligt att lägga den ifrån sig. För den som är skeptisk till eländeslitteratur kan också poängteras att sakligheten i kombination med att Malin inte bara processerar sin sorg och saknad utan också utvecklas och omdanar sin tillvaro. Kort sagt är boken väl värd den eventuella kötid som fortfarande kan finnas på biblioteksexemplaren. Eller för all del de drygt femtio kronor man får ge för pocketversionen.

(Tyvärr var det såpass länge sedan jag läste ut boken att jag glömt vad som hindrar mig från att märka den Mesarnas favoriter. Kanske tyckte jag faktiskt att det var för lite elände, att Malin gick vidare utan vidare? Du som läst får gärna lämna en kommentar så kanske jag kommer på vad som skavde...)

bookbirds läser: Att föda ett barn (Maj #1)

Vår lilla bokcirkel tar sig an Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Här följer en reviderad* version av den diskussion som ägde rum 16 november 2016. Varning för spoilers!

blåmesen: Ska vi snacka Maj nu?
Stjärtmes: Ja! Tycker jättemycket om att du valde denna. Skulle nog inte ha läst den själv, är lite trött av/på hypen.
blåmesen: Nu har vi läst första femtedelen ungefär. Under den tiden har vi hunnit träffa Maj, som flyttat från Östersund till Örnsköldsvik för att jobba på café, som är kär i en Erik som inte verkar speciellt trevlig, men som sedan ligger med en Tomas som är gammal , utan att kanske egentligen vilja det såvärst mycket, och blir gravid ---> förlovad.
Stjärtmes: Och hon vet inte vem som är pappan egentligen men Tomas har stadig ekonomi och så vidare, så hon .. väljer? Tomas. Erik är en idiot
blåmesen: Jag fick uppfattningen att hon var ganska säker på att det var Tomas som var pappan. Visserligen verkar Erik vara en idiot men det är ju ändå honom Maj är kär i?

Stjärtmes: Jag fick lite Lena Anderssons Ester-vibbar.
blåmesen: Intressant! Vilka paralleller kan man dra mellan dem två?
Stjärtmes: Som att hon förlåter Erik för att hon är kär fastän han har ett behovsproblem (behöver ha uppmärksamhet från kvinnor liksom)
blåmesen: ... att hon är klängig på samma sett som Ester?
Stjärtmes: Ja.
blåmesen: Det kanske är lika bra att jag erkänner att jag stör mig en del på Maj; mycket tankar, lite verkstad, att hon inte kan ryta ifrån, ta hand om sig själv
blåmesen: (jag tänker också massor som jag inte säger eller gör så jag antar att detta borde göra att jag sympatiserar med henne och inte tvärtom)
Stjärtmes: Jag känner likadant. Jag tycker att hon också tänker väldigt mycket och osammanhängande. Och att hon borde sluta tänka på vad andra ska tycka om henne

blåmesen: Tror du att hon är en produkt av sin samtid? Det måste ju ha varit svårare att gå sin egen väg då än det är nu. Som tjej i alla fall.
Stjärtmes: Men Ingrid verkar ju inte lika orolig? Är det för att hon är äldre? Är hon äldre?
Stjärtmes: Hennes [Majs] föräldrar är ju ganska strikta också, könsrollsmässigt sett.
blåmesen: Nej, väninnorna verkar ha hittat sätt att hantera tillvaron, både Ingrid som verkar tryggare i sig själv och Margit som hittar någon sorts stabilitet i sin religion. Men könsrollerna var väl onekligen lite tydligare då...
Stjärtmes: Kanske är det just för att vi inte är uppvuxna med lika tydliga könsroller som Maj som vi tycker att hon borde skärpa sig.
blåmesen: Fast om nu Ingrid inte är mjäkig så kan väl inte mjäkigheten ha ingått i könsrollen?

Stjärtmes: Jag hoppas inte Tomas är alkoholist.
blåmesen: Mm, det verkar ju inte som att han har en speciellt sund relation till alkohol. Det måste ju också finnas en anledning till att han är skild trots att detta är så kontroversiellt - kan ju ha berott på alkoholism.
Stjärtmes: Faaan.
blåmesen: ?
Stjärtmes: Om han är alkis. Synd om Maj.
blåmesen: Det är redan synd om Maj. Men jag hade tyckt ännu mer synd om henne om hon inte tyckte så synd om sig själv redan.

Stjärtmes: Ska man tycka om Maj?
blåmesen: Jag tror inte det är meningen att man ska tycka om henne. Inte ännu i alla fall. Å andra sidan tycker jag inte det dykt upp någon karaktär ännu som man förväntas tycka om.
Stjärtmes: Titti, tomas syster verkar ju sjysst?blåmesen: Ja, men som Maj själv säger: ska hennes snällhet räcka för hela resten av släkten då..?
Stjärtmes: Ja, det är sant. Men ändå. Kanske den enda kvinnliga karaktären i historien som jag tyckt var ok
blåmesen: Sant! Tomas mamma är ju verkligen inget att ha. Och inte fröken... Näslund? Som hon bor hos. Och Ingrid verkar ju inte bry sig om hur Maj känner direkt. Övriga kvinnliga karaktärer är väl typ Majs mamma som vi inte fått träffa personligen ännu, och så Eriks lumparkompisars flickvänner som säkert är trevliga men Maj upplever ju det inte så.
Stjärtmes: Särskilt inte Ella... Av förklarliga skäl.

Gå till samlingssidan för bokcirkeln om Maj.

* Likt en livsstilsbloggare retuscherar sitt liv innan det hamnar på sociala medier har jag tagit mig friheten att klippa bort sånt som inte känns relevant eller sammanhängande, sådant som får oss att låta allt för ointelligenta... och komplettera med skiljetecken vid behov. Samtalet såg alltså inte ut exakt såhär. Förhoppningsvis framgår innehåll och stämning hyfsat ändå.

Rekviem för en vanskapt

Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.


Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.

I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.

Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.

Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske:

1) Var den typ av person som känner att du måste "rädda" någon för att kunna ha en parrelation med densamme
Bokens huvudperson, Julia, bor i Wien. Dit flyttade hon på grund av sin före detta pojkvän Matthias som hade en osund relation till droger. När det till slut visade sig att hon inte med sin blotta närvaro kunde rädda honom från dessa tog istället parets relation slut. När hon sedan inleder en relation med hemlösa, outbildade Ben tänker hon följande: "Jag lyckades med det jag aldrig gjorde med Matthias: jag blir Bens professor Higgins och han min Eliza Doolittle."

2) Var dålig på att säga nej
Tänk dig följande scenario: du sitter på en parkbänk. En person med ovårdat yttre sätter sig bredvid dig. Ni pratar i knappt tio minuter. Personen ber dig sedan att återkomma till samma bänk några dagar senare. Om du är Julia säger du självklart ja till detta. När samma person sedan, efter ytterligare några timmars umgänge, hävdar att ni kommer att gifta er och skaffa barn, har du inga invändningar mot detta heller.

3) Ha inget vettigt för dig
Om du, likt Julia, inte har några egentliga hobbies och inga särskilt goda vänner i din hemstad, och dessutom inte gillar ditt jobb, ökar chansen markant för att du efter ett par möten plötsligt tycker att din tillvaro är fullständigt meningslös utan den du börjat dejta.


Hade jag inte hört (Lundströms bokradio i P1) och läst (bokhora, om jag inte minns fel) gott om denna bok hade dess blotta titel och omslag avskräckt mig från att låna den från första början. Med någon form av intryck av att den skulle rymma mer än dess glättiga utseende antydde tog jag mig därför an läsandet. Detta "mer" är möjligen att författarinnan, Emmy Abrahamson, har en viss humor och slagfärdighet. Hade det inte varit för just omslaget hade jag till och med kunnat tänka mig att rekommendera boken som pendlingslektyr... men sänk förväntningarna om du hade sådana; du får ungefär vad du trodde.

Epidemin


I ett inte allt för avlägset Sverige har det högerextrema Hälsopartiet tagit över makten. Med en retorik som spelar på medborgarnas rädsla och hat, har de en vision om att bli det mest hälsosamma landet i världen. De har övertygat invånarna att övervikt är en sjukdom och att de som får betala för det är skattebetalarna. För att citera statsminister Johan Svärd:

'Fetmepidemin är ingen vanlig smitta. Det är ett hot på alla nivåer. För individen handlar det om ett hot mot den egna fysiska och psykiska hälsan. För Sverige som samhälle är hotet främst ekonomiskt. Ett sjukt land kan inte tävla på samma nivå som ett friskt. Ett sjukt land kan inte producera. det säger sig självt: ett sängliggande Sverige med hundratusentals överviktiga är ett handikappat land, ett land som biter sig själv i svansen. Vi kan inte upprätthålla produktionen, skattepengarna går rakt ner i fickan på de sjuka, och de få friska har i förlängningen inget samhälle kvar att luta sig mot. Vi blir av med jobben. Vi blir av med köpkraften. Jag talar inte om ett värsta tänkbara scenario, jag talar om vad som redan pågår.'

Istället för BMI (body mass index) räknar de FMK (fettmuskelkvot) och alla som har en kvotsiffra över 42, får sparken om de inte har gått ner i vikt efter tre månader. De har förvandlat kyrkor till gym, träning och "hälsa" är den nya religionen och majoriteten är fanatiska. Det finns en liten motståndsgrupp. De som ignorerar "hälsoriktningarna" och som äter som vanligt ändå, trots höjd sockerskatt och sneda blickar, trots arbetslöshet och ensamhet. I denna lilla grupp får vi följa ett antal personer. Bland annat Landon, ett krigsbarn från andra världskriget som i sitt sökande efter sina riktiga rötter, träffar Helena som har rymt tillsammans med sin dotter undan skolans direktiv om bantning.

Det är snart val igen och statsminister Johan Svärd måste göra något åt siffrorna som trots redan extrema metoder, inte pekar åt rätt håll. Hur ska Svärd vinna ett val om han inte kan göra Sverige fettfritt, som han lovade? Vad ska han göra med de som äter ihjäl sig (snarare än svälter)? Svaret är din värsta mardröm.

För den som tidigare har läst Åsa Ericsdotters prosalyrik och fått ont i magen av de träffande beskrivningarna av dysfunktionella relationer och olycklig kärlek, blir Epidemin en annorlunda upplevelse. Jag skulle inte påstå dålig, utan bara... ovanlig. Det är en nagelbitande thriller och magontet beror på en annan anledning: att scenariot känns skrämmande nära. Hälsohetsen i nuläget är inte lika extrem som i Ericsdotters dikt, men den är inte så långt ifrån. Varje dag passerar vi löpsedlar om hur vi ska få ner siffran som visar på vågen, vad vi ska äta för att få ett hälsosammare liv och liknande och visst: det är viktigt. Men det finns säkert något mer med mer substans och tankeväckande än detta att pryda löpsedlarna med.

För att återgå till Epidemin av Åsa Ericsdotter och avsluta detta inlägg, vill jag ändå säga att den ändå höll spänningen igång från början till slut. Eftersom Epidemin utspelar sig fyra år efter Hälsopartiets maktövertagande, får inte läsaren se resan av förfallet från början. Trots hårda metoder som förde tankarna till andra världskriget och fick magen att vända sig, fortsatte jag att läsa den så fort jag kunde, som när jag slukade Dan Browns Da Vinci-koden som trettonåring. Den fick mig också att undra hur långt detta hälsotänk vi har nu, kan gå. Något som jag tyckte synd var att personporträtten var för ytliga, jag hade tyckt bättre om Landon och Helenas kamp om t ex Helenas historia också kom fram, men man kan inte få allt. Så är det.

Lördagslänkar: kultur, kultur och lyrik


När detta inlägg publiceras, sitter jag på ett tåg mot bästkusten och inte minst: blåmesen. Världen må var liten ibland, men vi har inte setts sedan vi diskuterade 1Q84, första boken, i en matsal på Chalmers universitet och det var fyra år sedan. Det är dock inte vad jag hade tänkt skriva om i det här inlägget, utan det här inlägget ska handla om tips. Här kommer tre tips på grejer som jag har ramlat över i cyberspace den senaste tiden.

Blogg: Kulturvis

Den här bloggen drivs av sex personer bosatta på lite olika ställen i Finland, men är skriven på svenska och fylld av texter om litteratur och musik och annat jox som har med kultur att göra. Jag hittade den via Linnea, som också är en av upphovsmakarna och skribenterna på bloggen. Bonustips är Linneas egna blogg, Häxbrygd, vars språk jag tycker är ypperlig, på gränsen till perfekt.


Radio: Till sängs i kulturen

Socionomen, sexologen och författaren Malena Ivarsson diskuterar tillsammans med Samanda Ekman, som tidigare varit programledare för p1-programmet Kropp & själ, fiktiva pars relationer men tar även upp exempel på historiska par i det verkliga livet som Plath och Hughes, de Beauvoir och Sartre. Det är som att lyssna på två stycken som tittar på film och pratar om hur huvudkaraktären beter sig mot andra. Väldigt gemytligt.

Internetpoesi 1: Impulserna / Mellanluften / Stjärnstoft

Det här är poesi signerat Anna, 19 år, på Instagram och blogg. Jag vet inte hur Anna gör det, men det är något med hennes byggda meningar som gör mig knäsvag. Det känns ärligt och verkligt, diffust och obeskrivligt. Jag läser inte så mycket poesi nuförtiden, men om Anna hade samlat sin poesi i någon bok hade jag köpt den.

Internetpoesi 2: DottieJames


"There are good days and bad ones. This is about the bad days."

Ännu en ordmagiker. Dottie James från Storbritannien gör youtube-videor av den estetiska varianten. De flesta av hennes videor har oftast en ovanlig twist, i jämförelse med majoriteten av det som finns på Youtube.

The emperor's soul

Jag har visst misslyckats med att berätta det här, men den här terminen har jag för första gången lyckats vara med i en faktisk, fysisk bokcirkel. Det visade sig vara: kul! Fyra böcker har det blivit under våren. För sommaren har vi istället en tipscirkel, där samtliga deltagare fått rekommendera en bok och övriga sedan väljer hur många och vilka de vill läsa.

Av någon anledning är det väldigt mycket fantasy på listan i fråga. Jag får erkänna att jag generellt är lite skeptisk till fantasy; jag tycker att det som jag vanligtvis uppskattar i en roman lätt drunknar i "kolla kolla jag har hittat på en egen värld, coooolt, nu ska jag berätta alla små oväsentliga detaljer om hur fysikens lagar tillämpas i just mitt universum, och kolla vilken kul kultur de har sen, och roliga djur och...".

Ett bra bevis på att fantasy inte alls behöver vara så är Brandon Sandersons kortroman The emperor's soul. Visserligen involverar den magi: en sort där en skicklig person med hjälp av en stämpel kan övertala något - eller till och med någon - att bli annorlunda än den varit. En sådan person är Shai. När hon åker fast precis samtidigt som ett mordförsök på landets kejsare nästan lyckas får hon ett uppdrag som förefaller omöjligt: att förfalska kejsarens själ, och på så sätt bringa honom, eller åtminstone en kopia, tillbaka till livet.

Utöver att dra det nödvändigaste om den påhittade världens styrelseskick och vissa detaljer kring hur magin fungerar kretsar The emperor's soul kring Shais personlighet. Hur hon, samtidigt som hon iakttar sina övervakare och försöker planera sin flykt, blir fullständigt uppslukad av sitt uppdrag, att förstå hur kejsar Ashravan egentligen var funtad, och varför han blivit sådan. Den delade meningen om huruvida det Shai gör är konst eller förfalskning är också ett tema. Mänskliga egenskaper och perspektiv, helt enkelt. Bara i en lite annorlunda miljö. Och faktiskt riktigt bra!

Night Film

"Mortal fear is as crucial a thing to our lives as love. It cuts to the core of our being and shows us what we are. Will you step back and cover your eyes? Or will you have the strength to walk to the precipice and look out? Do you want to know what is there or live in the the dark delusion that this commercial world insists we remain sealed inside like blind caterpillars in an eternal cocoon? Will you curl up with your eyes closed and die? Or can you fight your way out of it and fly?"
- Stanislas Cordova

Scott McGrath är en New York-baserad grävande frilansjournalist vars liv inte varit sig riktigt likt sedan han fick för sig att undersöka den mystiske skräckfilmsregissören Stanislas Cordova. Med eller utan rätta skyller han sitt förlorade rykte och sin skilsmässa på att han nappat på ett anonymt tips om Cordova och därefter råkat förtala denne i direktsänd TV. Hur som helst har han lagt incidenten bakom sig så gott han kunnat - tills den dag han får reda på att Cordovas 24-åriga dotter, Ashley, hittats död i en lagerlokal i hans hemstad efter vad som tros vara ett självmord.

Utan vidare reflektion börjar Scott göra research om Ashleys liv i allmänhet och sista dagar i synnerhet. Tidigt träffar han två ungdomar som blivit starkt berörda av sina möten med Ashley och som blandar sig i utredningen. Utredningen, som leder till skumma kvarter, till butiker där det säljs dyra musikinstrument, till ensliga stugor, till en exklusiv rikemansklubb. I mötet med Cordovas universum blir gränsen mellan verklighet och fiktion, mellan fakta och tro plötsligt otydlig. Skräckfilmsstämningen smyger sig på, och snart börjar återkommande teman från Cordovas filmer dyka upp i Scotts tillvaro...


Night Film är inte, som det kan verka på protagonistens yrke, en deckare, utan mer av en rysare - bokversionen av en skräckfilm. Även nu vid andra genomläsningen (den första var sommaren för två år sedan) är den bitvis så läskig att jag inte kan läsa mer än fem minuter i sträck, sedan måste jag lägga den ifrån mig och göra något vardagligt en stund. Detta kan förstås verka avskräckande, men: även jag, som även i verkligheten är en riktig mes, tycker att det är värt det. För att intrigen är så otroligt snyggt ihopknåpad. För dubbeltydigheten. Och, för all del, för den mästerliga utformningen.

Vad gäller utformningen bör också nämnas att Night Film troligtvis har ett bäst före-datum. Inslag i boken är nämligen (fejkade) Wikipedia- och tidningsartiklar inklusive kommentarer och referenser till sociala medier. Om tio år eller så kommer de antagligen att kännas lite mossiga snarare än supersnygga och obehagligt verklighetstrogna. Utöver detta finns även digitalt extramaterial till boken. Jag har knappt tittat på det själv, men tycker att det är ganska häftig (och modig - hur länge kan man se till att det fungerar?) aspekt.

Om jag peka ut någonting som inte är helt hundra med den här romanen så är det huvudkaraktären, som liksom inte känns helt trovärdig. Det verkar som att han inspirerats av den hårdkokta deckargenren, som jag aldrig varit ett stort fan av, och kanske är det därför jag tycker han känns lite platt, och för den delen: en liten smula korkad till och från.

Nåväl, är den inte helt hundra så är den i alla fall nittionio. Läs! Innan det blir för sent, och helst innan sommaren är över då det är en fördel att natten är så kort just nu.

Ur Mörker och ömhet

The tiny spider home

I detta ögonblick 
vid vår beröring
från rädslan vid våra kroppars nära beröring
skrider på fönsterblecket
en gråvit fågel
med tunna ben och redo att hugga
som alla fåglar
vackra i den tomma
stumma skräcken
i ögonen 
fågeln är en överraskning
och en fulländning
som detta ögonblick då vi rör vid varandra
utforskar ögonblicket
vi aldrig levt förut 
vid vår beröring
som famlar i ett oändligt ljus
tar fågeln gestalt stark
som dagsljuset i detta rum
dess smala böjda hals
dess till synes oseende ögon
dess själ liksom hopklämd inne i näbben
denna fågel förkunnar sin gestalt för oss
uppflugen på denna magiska punkt
då våra liv berör varandra
som våra kroppar

Joyce Carol Oates
Mörker och ömhet

→ Bildkälla
Mer poesi

Fuck your fears

Såg nåt på någon blogg någonstans om någon som varit och sett Johannes Hansen hålla föredrag, och som var inspirerad. Såg att han skrivit en bok. Såg att det var kö på den på biblioteket. Tryckte på ren instinkt på "Reservera"-knappen.

När jag så fick boken i handen insåg jag raskt att jag inte skulle vara särskilt mottaglig för den. Utöver att den heter Fuck your fears - allvarligt? Du får skriva en bok och du kallar den Fuck your fears? - har den nämligen undertiteln Utmana dina rädslor och bli en vinnare. En vinnare? Det här låter kanske konstigt, men det är inte vad jag definierar mig själv som, inte vad jag strävar efter. Vem vill vara bäst när man kan vara glad istället?

Hansen berättar i boken om situationer då han låtit sin rädsla få överhanden. Han argumenterar för att
mod är något vi måste träna upp, genom att utsätta oss för saker vi är rädda för, bara för sakens skull. Han berättar hur han kört skrikig sportbil genom Stockholm och tagit hem inte en utan två tjejer till sitt hotellrum för att det kändes obehagligt och han ville utmana sig själv. Den handlar också om hans halvfattiga uppväxt utanför Borlänge och hur han upplever att den begränsat honom, gett honom en känsla av att inte kan väl han.

En göttig mix av självömkande självbiografi och självhjälpsbok helt enkelt.

Sedan ska det väl inte stickas under stol med att Hansen har en del poänger. Klart att det vore synd att inte göra sånt man vill göra för att man inte vågar, för att det känns obekvämt eller för att man är allt för impregnerad med jantelagen. Det är säkert nyttigt att kliva ur sin komfortzon då och då. Men att göra det bara för att? Gärna på ett sätt som stör andra människor (blockera någon vid ett rödljus! Fråga en främling på ett fik om du får äta av dennes mat för att du är hungrig!)? Jag ställer mig tveksam, och litar istället till min förmåga att våga, inte vad som helst, men det som känns viktigt.

sommaren hittills

doftar morgondagg och gödsel
smakar vattenmelon och gräddtårta

ljusa nätter, dagvilsna helger

cykelvägar längs åkrar, hästarna på morgonen

kliar av tusen myggbett
svala vindar
mjukt regn

ser framemot att åka tåg, komma hem
komma bort, se Pantheon









En annan


När jag tänker efter vet jag inte riktigt varför jag blev så uppspelt när jag läste att det skulle komma en uppföljare till Jag, En. Den lämnade visst större avtryck än jag först trott. Eftersom jag inte nämnt den mer än i förbifarten på bloggen tidigare är det kanske värt att summera handlingen: Jag, En handlar om En, som är en person som varje dag vaknar i en ny persons kropp. Det låter skumt, men hen är van och passerar igenom mängder av liv utan att göra märkbara avtryck. Tills hen träffar en tjej, Rhiannon, och blir kär.

En annan är precis samma berättelse som Jag, En, fast ur Rhiannons perspektiv. Det hela börjar med att hennes pojkvän Justin en dag plötsligt inte är sitt sedvanliga, surmulna jag utan faktiskt verkar se henne, verkar bry sig. Dagen därpå är allt som vanligt, men en ny tjej dyker upp i skolan och undrar om Rhiannon kan visa runt? Så småningom börjar En skicka mejl till Rhiannon, som förstås inte vet vad hon ska tro. Är det någon som spelar henne ett spratt? Håller hon på att bli galen? Och kan man älska någon som varje dag ser ut på ett nytt sätt? Någon som byter kön lite hur som helst? Hur gör man egentligen för att se personen och inte bara ytan?

Att skriva den här boken kan verkligen inte ha varit lätt - särskilt som det på efterordet låter som att den faktiskt inte från början var ett verktyg för att få Rhiannons reaktioner i Jag, En att bli trovärdiga, utan som att idén om uppföljaren kom först senare. Men David Levithan lyckas verkligen. Trots att jag vet nästan precis vad som ska hända kan jag bara inte sluta läsa. Ställer ni också ibland klockan på en onödigt tidig tid med en tanke om att då hinner jag det och det? Inte? Jag gör det ibland. När jag läste En annan slutade det med att jag råkade läsa bort den tiden istället...

Det hade varit spännande att höra hur boken känns för någon som inte tidigare läst Jag, En. Någon därute som kan testa och sedan avlägga rapport?

Vild

När Cheryl är 24 får hennes mamma plötsligt cancer. Sjukdomsförloppet är snabbt och plötsligt står Cheryl utan sin trygga punkt i världen. Sorgen blir henne övermäktig. Hon orkar inte slutföra sin collegeutbildning. Hennes äktenskap spricker. Hon börjar umgås med fel personer och börjar ta heroin.

Någonstans inser Cheryl ändå att hon måste göra något, att hon inte kan fortsätta på den väg hon slagit in på. Hon bestämmer sig för att detta något ska bestå i att vandra på the Pacific Crest, en vandringsled som löper utmed västra Nordamerika från Mexiko i söder till Kanada i norr, i hundra dagar. Ensam.

Beväpnad med det nya efternamn, Strayed, som hon tagit efter skilsmässan och en stor uppsättning sprillans nya friluftsprylar som hon aldrig använt beger sig Cheryl till Mojaveöknen och börjar sin resa.

Modigt? Absolut. Och möjligen klokare än att frossa i knark och sex, men jag får erkänna att jag förväntade mig mer äventyr av den här boken - Cheryl ägnar inte all tid åt att vandra, utan passar också på att lifta, supa, ta slut på sina pengar i samma ögonblick som hon får tag på dem samt ligga med folk hon träffar på vägen. Icke desto mindre kämpar hon på, och - spoiler alert! - lämnar till slut leden i ett marginellt bättre skick än hon anträdde den.

Jag besväras lite av misstanken att jag kanske tyckt bättre om boken om mitt psyke varit mer likt huvudpersonens. Är inte halva poängen med att läsa att man ska få nya perspektiv, sätta sig in i andras situation?

Vild finns även som film, från 2014 och med Reese Witherspoon i huvudrollen. Kanske ett bra alternativ om du tycker att intrigen verkar intressant; språket och strukturen i romanen är ändå inte så särpräglade att du riskerar att gå miste om något.

Läsläget 1 juni 2016

Det här verkar bli en årlig tradition, för det var ungefär ett år sedan som jag gjorde den här listan och det har inte blivit någon mer gång förrän nu. 

LÄSER JUST NU


Alldeles röd av Kristina Olsson
Handlingen utspelar sig i en stad någonstans i Sverige under 1970-talet. Det är kollektiv, demonstrationer mot kriget i Vietnam, kärlek, klass och röd politik. I huvudrollerna får vi följa tjugoåriga Eva ur ett jag-perspektiv och nittonåriga Isabell ur ett tredje person-perspektiv. Jag tror också att tidsperspektivet är annorlunda när berättandet byter personperspektiv, som att Eva berättar om tiden i efterhand medan Isabell rör sig i presens. Språket är enkelt utan att vara för banalt och liven tillräckligt intressanta för att jag ska vilja läsa den i stora sjok och hoppas att den inte tar slut.

Jag läser också Superkrafter - på gott och ont av Karl Modig för att jag inte vet hur man bara läser en bok. Så långt som jag har läst hittills har ungdomarna Oscar och Klara blivit träffade av blixten, när de hånglade för första gången och har precis börjat klura ut om de har superkrafter eller inte. De beskrivs som rätt vanliga, men jag tycker att de är något egna och inte som sina andra jämnåriga. Oscar är till exempel en rätt så ensam kille, med ett starkt intresse för superhjältar. Språket är lätt och följsamt, nästan så att det inte märks att det är en debutroman. Jag tror att det blir en jämn kamp om vilken bok jag läser ut först.

LÄSTE JUST UT


Mysteriet på Hester Hill av Kristina Ohlsson
Tvillingarna Meg och Frank tvingas spendera sommarlovet hos farbror Eliot och hans sambo Carl, för att deras föräldrar inte kan sluta bråka. Eliot och Carl bor i ett alldeles för stort hus, med en underlig historia. Det hade nämligen stått obeboeligt i en herrans massa år innan Eliot och Carl flyttade in. Och när syskonen kommer dit börjar underliga saker hända.

Det råder bokstavligen Kristina Ohlsson-feber hos mig just nu. Jag har läst tre av hennes böcker på två månader och det är sällan jag läser fler böcker av samma författare på så kort tid. Det är något med hennes smårysligt småmysiga böcker för barn som ger mig en kick. Jag vill bara läsa mer och mer, en känsla som också sprider sig till andra böcker, vilket är superbra! Peppar peppar, på att det håller i sig åtminstone fram till semestern. 

Skrivbordskrigarna - hur extrema krafter utnyttjar Internet av Lisa Bjurwald
Titeln beskriver precis det Bjurwald redovisar i denna intressanta bok och det blir tydligt att internets demokratiska välvilja också utnyttjas av extremister för att sluta upp och förena sina krafter. Bjurwald skriver också bland annat om hur skev säkerhetspolisens bevakning på misstänkta grupper är. Som bilaga medföljer också svar från andra länders it-säkerhetsansvariga på hur de agerar mot extremistgruppers framfart och tillkortakommanden på nätet. Texten är lätthanterlig, men tappar mitt intresse mot slutet.

SKA LÄSA SEN

Min att läsa-lista är flera hundratals titlar lång. Varje dag passerar jag minst lika många böcker under min arbetstid. Jag vet inte vad jag kommer att läsa sen! Om jag får bestämma, vilket jag får men inte alltid kan rå för, så vill jag läsa litteratur som är äldre än 2000-talet och försöka komma ifrån min aktualitetsstress som jag känner av allt för ofta. Bland det bästa med att jobba på bibliotek, är att det inte finns något krav på att vara först med det senaste, även om det skulle vara ganska behjälpligt i arbetet. Den uppsjö äldre litteratur som ingen har upptäckt än, behöver en lots för att komma till ljuset igen. Den vill jag vara.


→ För att komma till mitt förra läsläge-inlägg, klicka Här.
→ Lista från A deo a libertate

Vårsläppslängt 2016, del 3 av 3: april och maj

Här kommer ä-n-t-l-i-g-e-n sista delen av böcker som jag längtar efter att läsa som kom den här våren! Urvalet har hämtats från Svensk bokhandels katalog för böcker som kommer ut mellan januari till maj och information om samt bild på respektive bok har jag tagit från förlagens eller författarens hemsida. Observera att fel kan finnas!

April


djupa kärlek ingen, Ann Jäderlund, Albert Bonniers förlag
Ann Jäderlunds d j u p a k ä r l e k i n g e n är en pågående poetisk undersökning som inleddes för mer än tjugo år sedan. Det är en öppen, rörlig, smärtsam och vacker betraktelse över utsatthet, inre kärlek, brist och ensamhet. Snarare än att försöka fixera materialet görs porösa nedslag i olika människosituationer. Här finns ett mörker som reser sig. Och ett ljus, ensamvitt som själen.
Willowdean, av sin mamma kallad Dumplin , har alltid trivts med hur hon ser ut. Ja, hon är tjock, men vad gör det? Hennes inställning till den perfekta bikinikroppen? En kropp iklädd bikini. På sitt nya jobb möter hon Bo, en trevlig och enormt snygg privatskolekille. Klart att hon attraheras av honom. Vad som däremot förvånar henne är att han verkar gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare besvärats av sina valkar, och som gärna chockerar sin omgivning genom att kalla sig själv tjock, börjar plötsligt känna sig osäker. Och det stör henne. Så hon bestämmer sig för att vinna tillbaka sitt självförtroende och samtidigt visa alla i Clover City att hon minsann duger precis som hon är.
De senaste århundrandena har vi kunnat avnjuta historiens största gratislunch. Det fossila bränslet har gett oss en frihet som människan tidigare bara kunnat drömma om. Men: Oljereserverna minskar utan möjlighet till påfyllning, samtidigt som vårt beroende av de sinande resurserna bara ökar. Att säga att det inte bådar gott är en underdrift. Det här är en bok om oljan och dess ändlighet. Den innehåller siffror, diagram och matematiska kurvor -- men försöker också att ge ett sammanhang. Därför börjar den med upplysningens filosofi och romantikens poesi för att via den franska konstscenen under sent 1800-tal nå fram till idag: En civilisation vars kärna är att förvandla allt större mängder oersättliga naturresurser till sopor.

Kurderna i Rojava, norra Syrien, blev från 2015 västvärldens viktigaste allierade i kampen mot Islamiska staten, IS. Det började när IS attackerade staden Kobane, vars YPG-gerilla och kända kvinnliga soldater mot alla odds lyckades besegra angriparna. Samtidigt hade en kurdisk vänsterrörelse inlett en revolution i samma stad, som västvärlden sedan oväntat hjälpte att expandera. I Kobane ges en unik skildring inifrån deras nya samhälle att uppstå i norra Syrien, om samhällsförändringarna och maktspelen från omvärlden. Och vad är det för fiende som kurderna mött på slagfältet i norra Syrien? Vad för slags egen stat och kalifat har IS byggt upp? Vad lämnar de efter sig när de tryckts undan från sina områden?
Varför kommer esperanto aldrig att slå, varför är finska Europas enklaste språk och hur kommer det sig att man så lätt glömmer polska efternamn? Gaston Dorren tar oss med på en resa genom 60 europeiska språk och dialekter, han delar med sig av lustiga berättelser ur historien och utforskar språkens likheter och olikheter.
Det har gått ett år sedan Diane förlorade sin man och deras femåriga dotter i en bilolycka. Sedan dess lämnar hon knappt Parislägenheten där de bodde tillsammans. Bokkaféet som hon drivit – Lyckliga människor läser och dricker kaffe – står och förfaller. Men hennes vän Félix försöker envist locka ut henne i verkligheten igen, och för att få vara ifred och fly undan minnena bestämmer hon sig för att resa bort på obestämd tid. Hon hyr ett hus på den irländska landsbygden, dit hennes man alltid velat åka. Där gör hennes rara hyresvärdar allt för att hon ska trivas, vilket inte kan sägas om deras brorson, som blir hennes granne. Någon odrägligare typ har Diane aldrig träffat, men efterhand börjar hon inse vad som döljer sig under den hårda ytan.



Det var ju hon och Martin sen evigheter tillbaka. Och de skulle ha barn tillsammans nån gång. De hade ju bestämt det. Fast när Stina blev osäker och ville pausa träffade han en annan och fick barn nästan med en gång. På sitt arbete som administratör för svenskundervisning för invandrare träffar Stina Adam från Bangladesh. Han är varm och spännande, kanske kan han bli den far hon söker till sitt barn. I en brevkonversation som startar på 1920-talet får vi följa en annan Stinas äventyrliga liv. Man kan liksom inte ångra sig är en roman om att vara kvinna och mor i olika tidsåldrar, så olika och ändå så lika.
Kort efter att en barnfamilj flyttar in i ett hyreshus på Tegnérgatan sker ett mord i samma byggnad. Det är ett av de märkligaste morden i Stockholms historia. En kvinna försvinner från sitt hem och hittas två veckor senare av sin man i hallen i deras gemensamma bostad. Alla är förbryllade. Var har kroppen varit gömd? Och hur har gärningsmannen kommit in och ut ur lägenheten? Samtidigt sker allt underligare saker. En hund hittas död på gatan, mat försvinner ur kylskåpen och en outhärdlig stank sprids i huset. Och när den lilla flickan i den nyinflyttade familjen leker Anden i glaset knackar det plötsligt i väggarna.
Det är här historien börjar, med att Patience ligger död på golvet. Hon var plågad av minnen och gick i terapi. De hade dålig ekonomi, men hon och Jack var unga, nygifta och väntade sitt första barn. Förstörd av sorg ägnar Jack de kommande åren åt att söka efter den som mördade Patience och deras ofödda barn. När han oväntat kommer i kontakt med en kufisk man som påstår sig ha uppfunnit en tidsmaskin väcks ett nytt hopp: att resa tillbaka i tiden för att hindra mordet från att äga rum. Utrustad med en tidsmaskin han knappt kan använda och 2029 års version av en smartphone reser Jack tillbaka till Patiences ungdom för att skriva om historien, men fastnar i den härva av lögner hon skapat för att skydda sitt förflutna, sitt förnuft och inte minst Jack själv.

 
Raymie Clarke har en plan. Om hon vinner Little Miss Central Florida Tire-tävlingen så kommer hon med i tidningen och då kan hennes pappa se henne och glömma tandhygienisten och kanske komma hem igen. Kanske. För att vinna måste hon, förutom att lära sig drilla, tävla mot Louisiana Elephante som kommer från en showfamilj och Beverly Tapinski som gör allt för att sabotera tävlingen.
I hjärtat av New York City lever en grupp konstnärliga vänner. I centrum står Barb och Lily, två kvinnor på motsatta sidor av skönhetens spektrum, men med samma problem: rädslan att bli bedömda för sitt yttre. Den sagolikt vackra och begåvade kostymdesignern Barb befinner sig fjättrad bakom en mask hon själv har valt. De blickar som möter henne på gatan visar ignorans eller förakt. Precis som hon vill ha det. Det är inte många som vet hur hon egentligen ser ut, och de konsekvenser hennes utseende har medfört.
Barbs motpol och bästa vän heter Lily. Lily har en unik musikalisk förmåga men hennes vackra inre natur överskuggas av hennes, i allmänhetens ögon, oattraktiva yttre. Hon skulle rentav kunna kallas ful. 
I Tidsklyftan, Jeanette Wintersons omarbetning av En vintersaga, framträder Shakespeares eviga teman hämnd, svartsjuka och förlåtelse, mot bakgrund av finanskrisens London och amerikanska New Bohemia. Leo är övertygad om att hans gravida fru Mimi bedrar honom med hans barndomsvän Xeno. En gång i tiden delade han och Xeno allt, men händelser i deras förflutna förmörkar deras relation, och Leo kan inte tro annat än att barnet Mimi bär på är Xenos. Hans vanvettiga svartsjuka kommer att leda till att han mister allt. Leo vill inte veta av Mimis dotter och hon blir Perdita, den lilla förlorade. Över haven förs hon till en främmande kust och växer upp i den amerikanska södern, under Sheps skyddande hand, ovetande om sitt ursprung. Ända till Xenos son 16 år senare får upp ögonen för den hjärtskärande vackra flickan – men kan det som en gång förlorats återbördas, och kan förlåtelse överbrygga tidens djupa klyfta?
 

Svetlana Cârstean och Athena Farrokhzad träffades på en översättarworkshop 2012. Mötet utmynnade i att de tolkade varandras diktsamlingar Skruvstädsblomman och Vitsvit till svenska respektive rumänska, utan att behärska språken ifråga. Trado är en fortsättning på deras samarbete. Här är originalet en konsekvens av översättningen, i en dikt om arv, förräderi och kärlek, där två röster blandar sig och byter plats. Trado består av tre sviter, som tillsammans utgör ett verk.

Maj

Amanda Hardys uppväxt har varit allt annat än enkel. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hon har hatat sig själv och kroppen hon fötts i. Varför? För att Amanda brukade vara Andrew. Efter att ha genomgått en könskorrigering flyttar Amanda till sin pappa som bor i en liten stad i den amerikanska Södern. Här vet ingen vem hon är – eller vem hon var – och hon kan börja om på nytt. När Amanda faller för Grant, den snälla killen som redan första skoldagen blir hennes vän, uppstår snart en djup och uppriktig kärleksrelation. Och ju närmare Amanda och Grant kommer varandra, desto mer vill hon dela sin bakgrund med honom. Men kommer han fortfarande att se henne som den hon är? Vad betyder kön och identitet egentligen?
Daria flyttar till Sverige och behöver starta om sitt liv, hon börjar med att söka arbete och får svartanställning som servitris på en av Malmös krogar, snart upptäcker hon att inget fungerar som det borde. Det är där allt börjar. Tillsammans med en journalist och fackförbundet börjar hon en hemlig utredning av anställningsformerna på hennes arbetsplats och snart ska mycket i hennes liv förändras. Wage slaves är en berättelse om facklig kamp när du är en av de som står utanför samhället. Men också om resan in i en ny värld. Daria försöker skaffa nytt liv och vänner. Festar, jobbar, lär sig språket och startar ett band.

Tidigare släpplängt den här våren:
Del 1: Januari och februari
Del 2: Mars 

I am the messenger

Efter att ha blivit utsedd till hjälte i de lokala nyheterna, där nittonåringen Ed Kennedy avväpnar en bankrånare som försöker fly, får samme Ed ett ruter ess i brevlådan. På kortet står det tre adresser. Vem är det som har skickat det och vad vill denna anonyma avsändare? Snabbt lyckas Kennedy klura ut att det bor personer på dessa adresser som behöver hjälp på ett eller annat sätt, men vad? Och hur?

Tillåt mig presentera Ed Kennedy: nitton år, men ljög om sin ålder för att kunna bli taxichaufför och bor med sin illaluktande hund som han tog över från sin avlidne far. Lite då och då spelar han kortspel med sina tre vänner, varav en av dem är han olyckligt kär i.

Ed Kennedy vet inte vad han vill göra av sitt liv. Hans syskon har flyttat ifrån hemstaden för att studera och/eller skaffa barn, medan han är kvar med ett hårt och dåligt betalt jobb. Han är bokstavligt talat helt betydelselös (på engelska: "a nobody") och behöver en käftsmäll för att komma igång, vilket han också får, mer eller mindre.

I am the messenger (i originalversion: The Messenger, på svenska: Jokern) är skriven utifrån en nittonåring-som-förlorat-glädjen-till-livets perspektiv, vilket märks i de bittra, korthuggna meningarna. Den är inte direkt som Zusaks andra bok som jag läst, Boktjuven, som jag minns den. Jag trodde att I am the messenger skulle vara lite som Sofies värld, och det är den kanske också. Om än något råare och mindre filosofisk. Men I am the messenger har en twist som fick mig att tappa hakan, eftersom jag trodde att endast Per Nilsson var kapabel till något liknande, och har framförallt ett viktigt budskap. Det är inte detta, men det är inte så långt ifrån: ibland är allt som behövs en hjälpande hand och medmänsklighet.

I överlag tyckte jag att det var en trevlig läsning, trots att jag hade lite svårt för Ed Kennedys bittra personlighet, men det gick an ändå.

Mer av Markus Zusak på Bookbirds:
Boktjuven (skrivet av blåmesen)
Boktjuven (skrivet av Stjärtmes)

Jag lever, tror jag

Jag har inte belägg för att säga att det är en trend, men de två senaste nyligen utgivna ungdomsromaner jag har läst den senaste tiden har behandlat ämnet "sorgen efter en bästa väns död". Först var det Lisa Bjärbos Djupa Ro (2015), som blåmesen skrivit om {här} och i april läste jag Christine Lundgrens debut Jag lever, tror jag (2016), en av de efterlängtade släppen från den här våren. Men det är nog den enda gemensamma nämnaren mellan de båda.

Jag lever, tror jag handlar om Kim och dagarna efter det hemska. Varje dag får läsaren veta en liten bit av vad som händer i hennes huvud och vad hon gör för att hantera förlusten. Det är sista terminen innan studenten och Kim vet inte vad hon ska göra sen. Hon och Moa hade tänkt åka till London och bli au pairer men nu när Moa aldrig mer kommer att få uppleva en höst, är de planerna inte längre möjliga. Någon gång efter begravningen sticker Kim ut mitt i natten för att hälsa på graven. På kyrkogården träffar hon på Stig, en gammal änkling som brukar sitta vid sin hustrus grav. Stig säger alla de rätta sakerna och blir en ny vän, trots deras åldersskillnad. Det var inte bara Kim och Moa i bästisgruppen, utan även förnuftiga Amanda. Efter Moas död glider de isär, blir ovänner, slutar prata.

I Lundgrens Jag lever, tror jag hänger frågan om huruvida Moa medvetet körde in i ett träd eller inte tung över Kims huvud. Det verkar som att hennes handling är gjord impulsivt och ses därför som en olycka, men å andra sidan kan man aldrig vara helt säker. Huvudpersonen Kim blir nästan besatt av att hitta Moas dagbok, som inte verkar finnas någonstans, för visst borde svaret finnas i den? Studenten kommer och går. Efter en incident blir Kim "landsförvisad" till sin pappa som hon knappt har träffat sedan hennes föräldrar skiljde sig. Där ska "idiot-Johan" från klassen vara hela sommaren och han blir svår att undvika. Men allt eftersom visar sig Johan vara en helt annan person än den han var i skolan och dessutom helt okej.

Romanens upplägg, sättet Moa dog på och den betydelse Moa hade för sin omgivning, leder mina tankar per automatik till John Greens Var är Alaska?/Efter Alaska, men jag tänker inte jämföra dem med varandra. Språket i Jag lever, tror jag flyter inte riktigt för mig. Både Kim och hennes kamrater blandar svenskan med engelska, vilket är väldigt vanligt nuförtiden inte minst bland ungdomar och det är väl på den här punkten det märks att jag inte längre tillhör den tilltänkta målgruppen. Jag är inte heller riktigt nöjd med slutet. Min första tanke var att berättelsen inte kunde sluta här, väl? Det finns ju fler dagar, Kims liv fortsätter ju. Det är som att romanen börjar och slutar på samma sätt - plötsligt. Som det kan vara med livet. Jag tycker ändå att det är en stark debut, även om läsaren kunde lista ut ett och annat långt innan Kim gjorde vilket gjorde hennes sökande efter svar lite ointressant, men jag ska inte säga att jag inte sträckläste stora delar av romanen, så någonting måste det finnas som gör att jag vill läsa vidare. Hur som helst ser jag fram emot att läsa mer av Lundgren i framtiden.

Vårsläppslängt 2016, del 2 av 3: mars

Här är böckerna som kom(mer) ut i mars som jag ser fram emot att läsa. Eftersom det kommer ut så många just i mars, har de fått ett eget inlägg. Det finns alldeles för många böcker och alldeles för lite tid, tänker jag varje gång jag knåpar ihop sådana här inlägg. Likaså varje gång jag kommer till biblioteket. Nåja.

Titlarna och utgivningsmånad är hämtade från Svensk bokhandels vårkatalog, eventuella fel kan förekomma. Baksidetexterna är hämtade från respektive förlags, alternativt författares, hemsida.


Hon är skilsmässobarnet som har dröjt sig kvar i ungdomen. Utan egentlig riktning. När hon får jobb som lärare på en internatskola på den danska landsbygden eskalerar ensamheten, alienationen. Hon kan såklart inte umgås med eleverna för mycket, trots att de bara är några år yngre än hon, och i lärarkåren känner hon sig varken hemmastadd eller ens särskilt välkommen. Avståndet till pojkvännen Kim ökar på flera sätt. Går det att hitta sig själv i sin ensamhet?
På skolan som inryms i ett slott berättas sagan om Celestine, en sextonårig flicka som sägs ha murats in i en vägg efter en olycklig kärlekshistoria. Hennes berättelse är både förhäxande och fantasieggande för vår huvudperson, snart är det hon som går runt i skolans korridorer om natten i vit särk.

Romanen Chéri utspelar sig i det tidiga 1900-talets Paris, en mytisk tid då konsten blomstrade och den fria kärleken bejakades. I bokens centrum står Léa, en förmögen, medelålders kvinna och hennes vackre, nyckfulle, 24 år yngre älskare Chéri. Med skärpa och sensualism, inkännande och skoningslöst, skildrar Colette det psykologiska spelet mellan de älskande på ett sätt som gör att berättelsen känns helt modern trots att den skrevs för snart ett sekel sedan. Chéri utkom 1920 och samma år skrev Colette även en scenversion av boken.

Bilderboken De fem skavankerna är en humoristisk uppgörelse med alla krav på att passa in och att alltid göra rätt.

Kanske är det enda sunda sättet att reagera på alla orimliga krav i en sjuk värld att vara besvärlig? Att skrika ut sin sorg på tunnelbaneperrongen, gå barfota mitt i vintern, sätta sig på en parkbänk och supa, fylla fickorna med magiska stenar eller komma försent till arbetsträningen för att man varit uppe hela natten och kollat på porrfilm och spelat gameboy?

I nitton hyllningsporträtt skildrar Klara Wiksten människor som på ett eller annat sätt går utanför samhällets regler och ramar, för att ge plats åt deras historier. Hjärnan darrar utspelar sig till stor del på olika institutioner för arbetslösa, platser hon själv har många års erfarenhet från.

Maja Lee Langvad är arg: arg på sin biologiska mor som följde grannkvinnans råd, arg på sin adoptivmor som trodde sig veta vad som var bäst för henne. Hon är arg på sina vänner för att de ser det som en mänsklig rättighet att skaffa barn, hon är arg på sig själv för att hon är arg på dem. Hon är arg på att hon har sett sig själv som vit. Hon är arg på att hon inte är vit, nu när hon ändå har sett sig själv som vit. Hon är arg över att få höra att hon ser ut som Yoko Ono. Hon är arg över att hon är arg.

Joan Castleman sitter på ett flygplan tiotusen meter upp i luften när hon bestämmer sig för att lämna sin man, den uppburne och självgode amerikanske författaren Joe Castleman. Joan har stöttat sin man i både med- och motgångar, följt honom på alla resor och uppläsningar. Sina egna författarambitioner lade hon tidigt på hyllan. Nu är hon och Joe på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin. Men Joan, som under fyrtio års äktenskap offrat både familjen och sin egen karriär för att leva hans dröm, har tillslut fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen.

This is a story about a grandfather who is forgetful. He forgets himself, his grandchild and how many cookies he ate. It is also about searching for something you might not be able to find.

Det är våren i trean och Kims bästa vän Moa är död. Hon har kört ihjäl sig. Och hela Kims tillvaro rasar samman. Hur kunde det hända? Var det verkligen en olycka, eller gjorde hon det med flit? Kim kan inte gå till kyrkogården på dagarna, hon går dit på natten istället. Hon försöker få ordning på sina känslor, allt det där som bara bubblar och gnager. Hon försöker låtsas som att allt är som vanligt, alla andra verkar ju lyckas med det, men ingenting kommer någonsin bli som förut igen.

I Jordad ställs frågan hur vi ska försörja oss när kriserna fördjupas och det globala maskineriet börjar falla isär. David Jonstad söker sig bakåt i historien och finner svaret under våra fötter. Han ser en framtid där marken, snarare än marknaden, är vad som tryggar vår försörjning. Där tillgången till ett stycke jord och förmågan att bruka den blir mer värdefullt än tillgången på pengar. Det vill säga, så som det har varit för de allra flesta som levt utanför världshistoriens fossila parentes.

Elena Ferrantes storslagna romanepos i fyra delar om Lila och Elena tar sin början när de båda kvinnorna hunnit bli sextiosex år och Lila försvunnit spårlöst. Lilas son Rino tror att hans mor gömmer sig hos Elena, som nu är bosatt i Norditalien och en etablerad akademiker, men Elena och Lila har inte haft kontakt med varandra på ett tag. I ett slags desperat försök att nå Lila, börjar Elena skriva romanen om deras gemensamma uppväxt och liv, för att på så sätt rädda Lila undan glömskan och i hopp om att få möta henne igen.

I en by i Galizien år 1902 dör en liten flicka som spädbarn. Familjen är redan tyngd av tragedi: barnets morfar mördades i en antisemitisk pogrom, och nu får sorgen efter dottern fadern att överge modern, som inte ser någon annan utväg än prostitution. Men tänk om barnet hade överlevt? Hur hade hennes och föräldrarnas liv sett ut då?

Vad sägs om fikonträd på friland i Växjö? Vinrankor i Luleå? Övervintrande olivträd på Österlen? Trots röster från alla som vet – och plantskolans etiketter – som enstämmigt säger ”Du kan inte odla de växterna där!”, har Peter Englander ett annat budskap: Växterna hör dig inte och kan inte läsa informationen på sina etiketter.


Lisa är adopterad från Korea. Som de flesta undrar hon om sin bakgrund, särskilt när hon själv skaffar barn i vuxen ålder. Det är när hon upptäcker att hon har ett dokument som innehåller hennes biologiska föräldrars namn, och ett annat som säger att hon är föräldralös och utan bakgrund, som Lisa får en första antydan om att något inte stämmer med hennes egen adoption. Hon börjar gräva djupare i sin egen historia och finner att den är mycket mer komplicerad än den hon vuxit upp med. Sökandet tar henne tillbaks till Korea och barnhemmet. Bilden av adoption som en god handling som ger föräldrar till föräldralösa barn börjar långsamt att vittra sönder.

Maren jobbar som hotellportier och utfodrar byns katter som i sin tur tagit över släktens ödehus. Själv bor hon tillsammans med sin mor som fastnat i långvarig sysslolöshet framför tv:n. Tillsammans med bästa vännen Bodile när hon en längtan bort - Maren och hon planerar att tillsammans se världen, bara för att tvingas ställa in när Bodile ångrar sig. Kort därefter ska ett minnesmonument invigas, en åminnelse av 1600-talets sällsynt många häxprocesser på ön. Sonen till den berömda och excentriska skulptören till konstverket anländer och flyttar in på hotellet. På något besynnerligt vis har kanske denna åldrande man som ständigt levt i sin ryktbara mors skugga något att säga till Maren. Det handlar om att bryta upp eller inte. Om att styra sitt eget öde.

Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens invandrarkvinnor, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla – att inte naturligt höra till.
Uppskov, överraskning, maneter, oro, hjärta, chock, förgänglighet. Utifrån ett pärlband av desiderata eller begärliga ting undrar Aris Fioretos vad romanen kan vara i en tid som firar mångfald och gränsöverskridande, men där papperslösa människor fortfarande är oönskade. Hur fångas främmande erfarenheter i ord? Kan en text erbjuda asyl? Vad har avståndstagande med skrivandet att göra, vilken roll är smärtas? Och vad krävs för att Medusas hals ska bli litteraturens källa?

Med hjälp av ett hundratal sökord leder Fioretos läsaren in i sitt eget verk och samtidigt ut i en överväldigande värld, plågsam och begärlig och överrik på förluster. Så uppstår ett kalejdoskop av författarförhoppningar, ett kort lexikon om romanen i början av 2000-talet.

Mer släpplängt 2016:
Januari och februari

Det är något som inte stämmer

Premisserna till Martina Haags nya roman är kända: en författare skriver på en roman om sin skilsmässa med en tv-kändis. Det är svårt att inte dra paralleller till Haags egna liv, eftersom det är precis det hon har gått igenom och det är väl där som en del av lockelsen i att vilja läsa den ligger. I dagens delningsklimat är det här inget nytt. Haags roman har blivit oerhört läst och omtalad sedan den kom ut förra året. När vi på Bookbirds insåg att vi faktiskt båda två hakat på hypen (vem kan motstå en bok som över 500 personer står i kö till på biblioteket?!) tänkte vi att det kunde vara dags att ta bladet från näbben.

Handlingen
blåmesen: Utöver att få följa med i vardagen när det går upp för Petra/Martina att det är något som inte stämmer, att äktenskapet håller på att spricka, får vi följa med henne upp till en avlägsen fjällstuga där hon ska spendera två veckor som stugvärd. Personligen tycker jag att fjällinramningen känns betydligt mindre trovärdig och också en smula, tja, onödig. Som att Martina tycker att det tvunget måste hända något i boken. Men det är ju inte det som är det viktiga här, kan vi inte bara låta det vara en bok om att bli lämnad av någon på 2010-talet? Måste vi spä ut det med något oviktigt?

Stjärtmes: Jag kan hålla med om att fjällstuge-avsnittet kändes onödigt, men jag tyckte inte att det var ointressant. Att bara ha en handling som kretsar om att vara olycklig, vilja dö och försöka hålla sig samman, tror jag skulle kännas som en andra Egenmäktigt förfarande, alltså en roman som bara tragglar i samma spår. Men visst hade proportionerna för avgrundskänsla/fjällvärld kunnat vara annorlunda, där det olyckliga fick ta mer plats.

Ögonblicket
blåmesen: Ett avsnitt som jag minns att jag läst om på andra bokbloggar eller i tidningar är det där när Anders/Erik säger "jamen, du kan ju skriva en bok om det här sen, en sån där rolig ur underdog-perspektiv som du brukar skriva. Det är helt okej med mig". I det ögonblicket tyckte jag det var komplett omöjligt att inte se Erik Haag framför mig. Jag tolkar det dock inte som nedlåtande eller att han inte förstår vad hon går igenom, utan ser snarare någon sorts barnslig hjälplöshet eller möjligen försök att vara rolig mitt i allt det tragiska.

Stjärtmes: Fördelen med att veta vad en roman handlar om är att man vet vad som kommer att hända. Anders förnekelser i början om att det inte var något fel gjorde mig endast irriterad. Anders målas verkligen upp som den onda i separationen och än mer, när han vid ögonblicket verkar ha lämnat Petra för länge sedan för Klara Boman.

Helheten
blåmesen: Jag sträckläste boken, delvis för att den är kort och jag var ledig, men ändå. Och även om det inte var fantastisk litteratur så tyckte jag ändå att den hade en hudlöshet som fick den att kännas. Jag tyckte det var fint att Martina Haag lät sig själv skriva en ledsen bok, tills jag insåg att jag inte läst några av hennes tidigare verk och väl därför inte fick uttala mig om det. Plöjde raskt Underbar och älskad av alla samt I en annan del av Bromma och gillade ingen av dem. Så, tja. Fint att hon skrev en ledsen bok! Och synd att jag känner mig som en Se&Hör-läsare när jag läser den.

Stjärtmes: Även jag streckläste den mer eller mindre. Det var en bokstavligt talat lätt läsning, utan krusiduller och bara rakt på. Samtidigt saknade jag ett djup i den som jag har hittat i ännu kortare läsning som till exempel Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Kanske var det just fjällstuge-avsnitten som gjorde att det andra kändes... jag vet inte, liksom overklig? Samtidigt hade jag också den där skvallerblaska-känslan, som du hade, och som inte gick att skaka av. Det var på något vis för nära verkligheten och det var obehagligt.