Det är något som inte stämmer

Premisserna till Martina Haags nya roman är kända: en författare skriver på en roman om sin skilsmässa med en tv-kändis. Det är svårt att inte dra paralleller till Haags egna liv, eftersom det är precis det hon har gått igenom och det är väl där som en del av lockelsen i att vilja läsa den ligger. I dagens delningsklimat är det här inget nytt. Haags roman har blivit oerhört läst och omtalad sedan den kom ut förra året. När vi på Bookbirds insåg att vi faktiskt båda två hakat på hypen (vem kan motstå en bok som över 500 personer står i kö till på biblioteket?!) tänkte vi att det kunde vara dags att ta bladet från näbben.

Handlingen
blåmesen: Utöver att få följa med i vardagen när det går upp för Petra/Martina att det är något som inte stämmer, att äktenskapet håller på att spricka, får vi följa med henne upp till en avlägsen fjällstuga där hon ska spendera två veckor som stugvärd. Personligen tycker jag att fjällinramningen känns betydligt mindre trovärdig och också en smula, tja, onödig. Som att Martina tycker att det tvunget måste hända något i boken. Men det är ju inte det som är det viktiga här, kan vi inte bara låta det vara en bok om att bli lämnad av någon på 2010-talet? Måste vi spä ut det med något oviktigt?

Stjärtmes: Jag kan hålla med om att fjällstuge-avsnittet kändes onödigt, men jag tyckte inte att det var ointressant. Att bara ha en handling som kretsar om att vara olycklig, vilja dö och försöka hålla sig samman, tror jag skulle kännas som en andra Egenmäktigt förfarande, alltså en roman som bara tragglar i samma spår. Men visst hade proportionerna för avgrundskänsla/fjällvärld kunnat vara annorlunda, där det olyckliga fick ta mer plats.

Ögonblicket
blåmesen: Ett avsnitt som jag minns att jag läst om på andra bokbloggar eller i tidningar är det där när Anders/Erik säger "jamen, du kan ju skriva en bok om det här sen, en sån där rolig ur underdog-perspektiv som du brukar skriva. Det är helt okej med mig". I det ögonblicket tyckte jag det var komplett omöjligt att inte se Erik Haag framför mig. Jag tolkar det dock inte som nedlåtande eller att han inte förstår vad hon går igenom, utan ser snarare någon sorts barnslig hjälplöshet eller möjligen försök att vara rolig mitt i allt det tragiska.

Stjärtmes: Fördelen med att veta vad en roman handlar om är att man vet vad som kommer att hända. Anders förnekelser i början om att det inte var något fel gjorde mig endast irriterad. Anders målas verkligen upp som den onda i separationen och än mer, när han vid ögonblicket verkar ha lämnat Petra för länge sedan för Klara Boman.

Helheten
blåmesen: Jag sträckläste boken, delvis för att den är kort och jag var ledig, men ändå. Och även om det inte var fantastisk litteratur så tyckte jag ändå att den hade en hudlöshet som fick den att kännas. Jag tyckte det var fint att Martina Haag lät sig själv skriva en ledsen bok, tills jag insåg att jag inte läst några av hennes tidigare verk och väl därför inte fick uttala mig om det. Plöjde raskt Underbar och älskad av alla samt I en annan del av Bromma och gillade ingen av dem. Så, tja. Fint att hon skrev en ledsen bok! Och synd att jag känner mig som en Se&Hör-läsare när jag läser den.

Stjärtmes: Även jag streckläste den mer eller mindre. Det var en bokstavligt talat lätt läsning, utan krusiduller och bara rakt på. Samtidigt saknade jag ett djup i den som jag har hittat i ännu kortare läsning som till exempel Åsa Ericsdotters Äktenskapsbrott. Kanske var det just fjällstuge-avsnitten som gjorde att det andra kändes... jag vet inte, liksom overklig? Samtidigt hade jag också den där skvallerblaska-känslan, som du hade, och som inte gick att skaka av. Det var på något vis för nära verkligheten och det var obehagligt.