Fuck your fears

Såg nåt på någon blogg någonstans om någon som varit och sett Johannes Hansen hålla föredrag, och som var så inspirerad. Såg att han skrivit en bok. Såg att det var kö på den på biblioteket. Tryckte på ren instinkt på "Reservera"-knappen.

När jag så fick boken i handen insåg jag raskt att jag inte skulle vara särskilt mottaglig för den. Utöver att den heter Fuck your fears - allvarligt? Du får skriva en bok och du kallar den Fuck your fears? - har den nämligen undertiteln Utmana dina rädslor och bli en vinnare. En vinnare? Det här låter kanske konstigt, men det är inte vad jag definierar mig själv som, inte vad jag strävar efter. Vem vill vara bäst när man kan vara glad istället?

Hansen berättar i boken om situationer då han låtit sin rädsla få överhanden. Han argumenterar för att
mod är något vi måste träna upp, genom att utsätta oss för saker vi är rädda för, bara för sakens skull. Han berättar hur han kört skrikig sportbil genom Stockholm och tagit hem inte en utan två tjejer till sitt hotellrum för att det kändes obehagligt och han ville utmana sig själv. Den handlar också om hans halvfattiga uppväxt utanför Borlänge och hur han upplever att den begränsat honom, gett honom en känsla av att inte kan väl han.

En göttig mix av självömkande självbiografi och självhjälpsbok helt enkelt.

Sedan ska det väl inte stickas under stol med att Hansen har en del poänger. Klart att det vore synd att inte göra sånt man vill göra för att man inte vågar, för att det känns obekvämt eller för att man är allt för impregnerad med jantelagen. Det är säkert nyttigt att kliva ur sin komfortzon då och då. Men att göra det bara för att? Gärna på ett sätt som stör andra människor (blockera någon vid ett rödljus! Fråga en främling på ett fik om du får äta av dennes mat för att du är hungrig!)? Jag ställer mig tveksam, och litar istället till min förmåga att våga, inte vad som helst, men det som känns viktigt.