Rekviem för en vanskapt

Hon var stor redan när hon föddes 1891 och slutade aldrig växa. Det här är historien om Stor-Stina, född på marken i en kåta i Norrland och en stor sensation för alla. Hon var en välsignelse och förbannelse för familjen: folk kom fram till dem på marknaden enkom för att se henne och betala en slant, folk undvek familjen och trodde att föräldrarna sålt sina själar till djävulen. I en tid då kristendomen slogs mot de gamla avgudarna och vetenskapen sakta trängde sig fram. Huvuden mättes, kroppars storlekar indexerades efter ras. Stor-Stina liknade ingen annan lapsk kvinna, som i deras värld skulle vara liten och kortväxt, hon var snarare ett monster. En anomali.

Mattias Hagbergs Rekviem för en vanskapt är en musikalisk upplevelse som för mina tankar till Per-Olov Enquists Nedstörtad ängel som är en av de b-ä-s-t-a läsupplevelserna som jag har haft i hela mitt kvarts sekel-långa liv. Det är inte bara den gemensamma nämnaren att båda behandlar utanförskap, utan att även rösterna i Rekviem för en vanskapt inte bara berättar. De sjunger.

I det första kapitlet, får läsaren följa familjens sorgearbete efter Stinas död. Döden själv, i en fågels skepnad, har tagit med Stina till sig och det är först nu, efter flera års tystnad, som hon berättar. Om hur det var att vara henne i en värld där alla såg henne, men på ett sätt som inte var önskat. Växelvis varvas nutid och dåtid och det är det svarta, kallbranden, som lägger sorgen som ett täcke över allt.

Det finns ett annat sorts kapitel, körsången, som kommer mellan växelsången. Där berättar Hagberg om de andra "monster" som funnits, t ex de siamesiska tvillingarna Ritta och Christina som framför en tyst publik dissekerades för att se om deras anatomi var som "vanliga" människors. Liksom Stina visades de upp för publik mot betalning. Dessa kapitel är lika drabbande, lika absurda, de minner om en tid som jag inte förstår har funnits och på ett sätt kan jag det. Denna utforskande ideologiskt inriktade värld kan inte ha vetat lika mycket som vi gör idag, vilka medel tar man inte till då för att skaffa sig en förståelse för någonting man ser.

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att det här är min lovsång. Rekviem för en vanskapt är absolut bland det bästa jag har läst i år.

Mer av Mattias Hagberg på Bookbirds:
Skräp