Ibland ramlar jag över böcker som liksom skjuter mig i hjärtat och lämnar mig med en slags tomhet, jag tror att det kan liknas som mållöshet. Ofta har jag inte ord nog för att skriva ett inlägg eftersom orden "fullkomligt fantastisk" känns alldeles för utnötta.
Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist är en sådan bok. Min vän O tycker att den är en aning för pretentiös. Pretentiös eller inte - jag tycker att den nog är ett litet mästerverk.
I mitten rör sig jaget som en dirigent, allt vi får veta strömmar genom jagets tankar. Jaget drömmer så underligt och sina drömmar skriver han ner i en anteckningsbok. Mycket handlar om att försöka förstå. Runt jaget finns en rad karaktärer. Vi har bland andra (dessa är de viktigaste): K och hans hustru, pojken, mannen i isgraven (i drömmen), Ruth B. och Pinon och Maria.
Upplägget är en aning rörigt, tänk på: kalejdoskop och spindelnät. Alla hör på något sätt ihop, även om karaktärerna rör sig i olika tidszoner. Och kalejdoskop i bemärkelsen att det är någon som svänger på kalejdoskopet så att det kommer upp nya formationer. Ögonblicksbilder. Snabba, men varsamt beskrivna, viktiga att komma ihåg för att upptäcka helheten.
Det finns någonting dubbelt i Enquists språk. Om K och hans hustru skriver han:
"Hon är sjuk. Han hatar henne. De älskar."
Jag tänker på speglingar, eller motsatser och att ett mynt måste ha två sidor för att kunna kallas ett mynt, precis som en människa både är god och ond.
Annars återkommer meningar och ord, det blir ett slags upprepande av ett annorlunda mantra; till exempel de bibliska orden "men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?"
I grund och botten handlar boken om kärlek och hat tillsammans, om att hitta sig själv och om att skiljas, men inte kunna. Och det gör ont att läsa. Bit för bit försöker jag ta mig fram för att komma fram till slutet, den absoluta upplösningen av alla trådar, och vad är det jag kommer fram till?
En ordlös mållöshet.
När jag slutligen har läst sista raden kan jag bara titta upp i taket och förundras. I bakgrunden sjunger Rod Stewart 'Sailing' på repeat, han sjunger:
I am flying, I am flying
like a bird cross the sky
I am flying, passing high clouds
to be with you, to be free
Det här är en bok att läsa om, och om och om igen, därför att jag tror att man aldrig kommer hitta det egentliga svaret. Det är det som gör boken så bra.
Je voudrais que quelqu'un m'attande quelque part
Som ni säkert vet är mina franskkunskaper antagligen för otillräckliga för att jag ska kunna ta ställning till verk jag läst på detta språk, men i det här fallet kan jag helt enkelt inte låta bli. Detta, mina kära fågelvänner, är härligt. Och för den som föredrar att fatta vad han/hon läser finns boken översatt till svenska, med titeln Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.
Anna Gavalda serverar oss 12 noveller som behandlar varierande ämnen; kärleken löper som en röd tråd genom nästan alla. Det är svårt för mig att avgöra vad det är som gör dem så bra, men efter att man läst färdigt epilogen (en berättelse om hur en A.G. skickar in manus för boken till ett förlag som jag gärna skulle vilja tro är ett scenario som hon tänkte ihop när hon faktiskt var i den sitsen ("Tänk om det hade varit såhär i stället, jag undrar hur folk reagerat..."), helt fantastisk) och lagt boken ifrån sig, stannar de kvar hos en.
Trots att det är någon vecka sedan jag läste ut boken minns jag fortfarande mannen som orsakade en stor olycka på motorvägen, kvinnan som fick missfall, tjejen som var för stolt, killen som förstörde sin pappas Jaguar... Jag minns dem nästan allihop. Anna Gavalda har känsla för människor, och känsla för känslor. Hon berättar precis lagom mycket och gestaltar så väl att läsaren kan göra sig en egen blid av var och en av personerna. Hade jag läst den på svenska är jag säker på att jag varit nöjd även med språket, som det nu är kan jag knappast uttala mig om det.
Jag har bara en sak att säga: toppen!
Luftslottet som sprängdes
Så blev det dags att kasta sig över del tre i den omtalade milleniumserien. Jag har läst någonstans att Stieg Larsson faktiskt planerat att skriva en dekalogi, alltså en serie om tio böcker, om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern och antihjäten Lisbeth Salander. Klart man undrar vad de övriga böckerna skulle ha handlat om, men tja, alla goda ting är tre och det är bra att sluta i tid. Även om det är ofrivilligt.Efter Flickan som lekte med elden var jag helt och hållet inställd på ett magplask. Den var helt enkelt så spännande (även om den kanske brast inom andra områden) att en uppföljare inte kunde bli något annat än en besvikelse. Men Luftslottet som sprängdes var faktiskt bättre än jag vågat hoppas, definitivt en läsvärd avslutning på serien. Flickan som lekte med elden är dock fortfarande ohotad som den mest spännande delen i serien.
Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet, men mirakulöst nog klarar hon sig. Nej, det är ingen spoiler, för det är lätt att tänka ut att det inte blir mycket till bok om Salander kolar vippen precis i början. Trots sin isolation försöker hon förbereda sig för rättegången som ska hållas mot henne och när hon, med hjälp av sin vän Kalle Jävla Blomkvist (Lisbeths smeknamn, inte mitt, men det passar fantastiskt bra) börjar dra i trådar snubblar de över en mystisk fristående del av Säkerhetspolisen som inte verkar dra sig för några åtgärder för att dölja vad det nu är de döljer... Produkten blir spion mot spion-arbete där bägge sidor kämpar för att ligga steget före.
Lisbeth Salander ligger på sjukhus efter att ha blivit skjuten i huvudet, men mirakulöst nog klarar hon sig. Nej, det är ingen spoiler, för det är lätt att tänka ut att det inte blir mycket till bok om Salander kolar vippen precis i början. Trots sin isolation försöker hon förbereda sig för rättegången som ska hållas mot henne och när hon, med hjälp av sin vän Kalle Jävla Blomkvist (Lisbeths smeknamn, inte mitt, men det passar fantastiskt bra) börjar dra i trådar snubblar de över en mystisk fristående del av Säkerhetspolisen som inte verkar dra sig för några åtgärder för att dölja vad det nu är de döljer... Produkten blir spion mot spion-arbete där bägge sidor kämpar för att ligga steget före.
The restaurant at the end of the universe
Gissa hur glad jag blev när jag hittade den här helt underbara gamla pocketupplagan av Douglas Adams The Restaurant at the End of the Universe hemma hos en släkting. Böcker är något av det bästa som finns, och slitna böcker är nästan ännu bättre, även om jag hatar att själv tillfoga en bok synlig slitning.Liftarens Guide till Galaxen är en trilogi i fem delar. Detta är den andra delen i denna älskade serie, som för mig är något av en klassiker. Halten av till synes slumpmässiga handlingar är ännu större än i den första boken, Liftarens Guide till Galaxen. När man har en osannolikhetsgenerator i närheten vet man aldrig vad som kan hända.
Efter ett snabbt stopp på Milliways, restaurangen alltså, får vi följa med Zaphod och den manodepressiva roboten Marvin på en ofrivillig jakt efter den som verkligen styr över universum. Ford och Arthur råkar resa för långt bakåt i tiden och hamnar på den förhistoriska jorden.
Det är svårt för mig att ta ställning till Adams språk, eftersom att jag är så upptagen med att roas av den berättelse som finns i boken. Jag stöter regelbundet på för mig okända ord, ett gott tecken på att författaren har ett avancerat ordförråd, men det kan ju också bero på genren (egentligen science fiction snarare än fantasy).
Jag ser ingen poäng i att diskutera syfte och dylikt när det gäller Liftarens Guide. Det är uppenbart för mig att författaren hade grymt roligt när han hittade på och skrev dem, och att jag som läsare har lika roligt. Alla blir vinnare. Är man filosofiskt lagd kan man till och med försöka läsa in ett budskap i det fruktlösa sökandet efter meningen med livet, universum och allting.
Tyngd
Tyngd är Jeanette Wintersons bidrag till Mytserien :
Myter är ett unikt och världsomspännande utgivningsprojekt, kanske det mest ambitiösa någonsin.
Över 30 förlag i fler än 35 länder ger samtidigt ut verk av några av världens mest hyllade författare, där de har valt en myt som de vill återberätta i en högst personlig tappning.
Winterson tar sig an myten om Atlas och Herakles och gör om den till en tankeställare. Hon blandar fakta med fiktion, leker med motpoler (gränser och universums gränslösa, till exempel) och andra stilfigurer och skriver in filosofer som Albert Camus, Nietzsche och Platon (eller så är det bara jag som har haft filosofi på hjärnan väldigt mycket på sistone).
Hon gör den modern, men den behåller ändå lite av det grekiska mytberättandet.
Hon inleder med att berätta om alltings början, den stora smällen, för att sedan binda ihop det med den världsbärande Atlas och avslutar med en slags frigörelse, en ny början.
Atlas pappa är Poseidon, hans mamma är jorden och det gör honom till titan (halvgud). Herakles är också titan, dock inte lika stark som Atlas. Det är en som säger att Herakles lider av Atlaskomplex och det kanske han gör. Men istället för att bära världen på sina axlar försöker han bära sig själv. De är varandras motsatser; Atlas är den ansvarstagande, Herakles den flyktige.
I historiens periferi får vi också ta del av berättelsen om adoptivbarnet Jeanette, som blev författare, och om rymdhunden Lajka, som skjuts upp i den ensamma oändligheten men fångas upp av Atlas.
Jag tycker om hur Winterson leker med språket samtidigt som hon är allvarlig och hur hon lyckas binda ihop allting. Min första läsupplevelse med Jeanette Winterson gav mig helt enkelt mersmak.
Myter är ett unikt och världsomspännande utgivningsprojekt, kanske det mest ambitiösa någonsin.
Över 30 förlag i fler än 35 länder ger samtidigt ut verk av några av världens mest hyllade författare, där de har valt en myt som de vill återberätta i en högst personlig tappning.
Winterson tar sig an myten om Atlas och Herakles och gör om den till en tankeställare. Hon blandar fakta med fiktion, leker med motpoler (gränser och universums gränslösa, till exempel) och andra stilfigurer och skriver in filosofer som Albert Camus, Nietzsche och Platon (eller så är det bara jag som har haft filosofi på hjärnan väldigt mycket på sistone).
Hon gör den modern, men den behåller ändå lite av det grekiska mytberättandet.
Hon inleder med att berätta om alltings början, den stora smällen, för att sedan binda ihop det med den världsbärande Atlas och avslutar med en slags frigörelse, en ny början.
Atlas pappa är Poseidon, hans mamma är jorden och det gör honom till titan (halvgud). Herakles är också titan, dock inte lika stark som Atlas. Det är en som säger att Herakles lider av Atlaskomplex och det kanske han gör. Men istället för att bära världen på sina axlar försöker han bära sig själv. De är varandras motsatser; Atlas är den ansvarstagande, Herakles den flyktige.
I historiens periferi får vi också ta del av berättelsen om adoptivbarnet Jeanette, som blev författare, och om rymdhunden Lajka, som skjuts upp i den ensamma oändligheten men fångas upp av Atlas.
Jag tycker om hur Winterson leker med språket samtidigt som hon är allvarlig och hur hon lyckas binda ihop allting. Min första läsupplevelse med Jeanette Winterson gav mig helt enkelt mersmak.
Sonat till Miriam
Redan efter några kapitel visste jag om hur jag ville beskriva Sonat till Miriam: vacker och öm. För det är så Linda Olssons språk är, som om detaljerna skulle gå sönder om inte händerna var varsamma nog;
"..Jag lyssnar på er röst och i mitt hjärtas döda rum fylls kapillärerna långsamt med blod och blir mjuk."
Ett hårspänne i Polen får berättarjaget, Adam Anker, att minnas tillbaka. han tänker på sin och Miriams (hans dotter) historia och på sin egen tysta.
Hans inre tar honom tillbaka till sin egen barndom fram till Mimis (Miriam) död. Den tar honom också framåt i jakten på sitt förflutna. Ständigt i hans tankar finns Cecilia, Mimis mamma. Det är som om det är för henne han berättar allt det här för eftersom han tänker på henne i andra person singular, som du. Trots detta är avståndet mellan honom och henne större än den mellan honom och Mimi, som han tänker på i tredje person singular.
Men så bryts förtrollningen. Jaget, liksom duet, byts ut och ett annat inre visar sig, men det blir inte mindre smärtsamt för det. Det uppstår en kollision med läsaren och förändringen av berättare; den man först avskydde skalas av och vinner sympatin.
Det kommer plötsligt och, enligt mig, försämrar. Precis som det kommer att vara när Stephenie Meyer ger ut en bok från Edwards perspektiv, antar jag: det känns överflödigt och helt enkelt onödigt.
Ändå: lösa trådar knyts ihop och Adams historia vecklas ut som en karta.
Nu har jag bara minnena av mina känslor kvar, inte själva känslorna. Den dagen levde känslorna fortfarande, smärtan var verklig. Nu betraktar jag den och jag ser varje enskild detalj men jag är inte där, inne i den. Min egen smärta är inte för alltid förkalkad. Jag bär den med mig, men den är inte längre levande.
Linda Olsson är också författaren till Nu vill jag sjunga dig milda sånger och mycket i den känns igen i den här. Språket framförallt. Men någonting i den här boken gör mig mer mottaglig än den förra. Kanske är den här historien mer sårbar och blottad.
I berättelsens kärna finns musiken (Adam Anker är bland annat kompositör och violinist), tystnaden i allt som blir osagt och kärleken (den osynliga, obesvarade och bevarade).
Och budskapet? Älska, nu.
"..Jag lyssnar på er röst och i mitt hjärtas döda rum fylls kapillärerna långsamt med blod och blir mjuk."
Ett hårspänne i Polen får berättarjaget, Adam Anker, att minnas tillbaka. han tänker på sin och Miriams (hans dotter) historia och på sin egen tysta.
Hans inre tar honom tillbaka till sin egen barndom fram till Mimis (Miriam) död. Den tar honom också framåt i jakten på sitt förflutna. Ständigt i hans tankar finns Cecilia, Mimis mamma. Det är som om det är för henne han berättar allt det här för eftersom han tänker på henne i andra person singular, som du. Trots detta är avståndet mellan honom och henne större än den mellan honom och Mimi, som han tänker på i tredje person singular.
Men så bryts förtrollningen. Jaget, liksom duet, byts ut och ett annat inre visar sig, men det blir inte mindre smärtsamt för det. Det uppstår en kollision med läsaren och förändringen av berättare; den man först avskydde skalas av och vinner sympatin.
Det kommer plötsligt och, enligt mig, försämrar. Precis som det kommer att vara när Stephenie Meyer ger ut en bok från Edwards perspektiv, antar jag: det känns överflödigt och helt enkelt onödigt.
Ändå: lösa trådar knyts ihop och Adams historia vecklas ut som en karta.
Nu har jag bara minnena av mina känslor kvar, inte själva känslorna. Den dagen levde känslorna fortfarande, smärtan var verklig. Nu betraktar jag den och jag ser varje enskild detalj men jag är inte där, inne i den. Min egen smärta är inte för alltid förkalkad. Jag bär den med mig, men den är inte längre levande.
Linda Olsson är också författaren till Nu vill jag sjunga dig milda sånger och mycket i den känns igen i den här. Språket framförallt. Men någonting i den här boken gör mig mer mottaglig än den förra. Kanske är den här historien mer sårbar och blottad.
I berättelsens kärna finns musiken (Adam Anker är bland annat kompositör och violinist), tystnaden i allt som blir osagt och kärleken (den osynliga, obesvarade och bevarade).
Och budskapet? Älska, nu.
Before I Die
Tessa Scott ("a good name with three syllables") har cancer. Cellerna i hennes kropp gör uppror. Välkommen till en vardag där lumbalpunktioner och blodtransfusioner är om inte lika självklara så åtminstone lika nödvändiga som mat och sömn.
Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö, inom en ganska snar framtid? Tessa skriver en lista över saker hon vill göra innan hon gör. Kompisen Zoe blir hennes medhjälpare och de börjar beta av listan; sex, droger, bryta mot lagen, säga ja till allt under en dag osv.
Samtidigt Som Tessa är döende är hon så levande att det gör ont inom en. Hon är antagligen, trots att hon är döende och dessutom inte finns, mer levande än jag någonsin kommer att bli. Ju längre man kommer i boken, desto mer önskar man att den/Tessas liv aldrig ska ta slut. Inte i första hand för att Tessa är en så underbar och fantastisk person, utan för att man kan känna hur ont det gör i hennes familj och vänner när hon tynar bort.
Jag förtärde boken via öronen, hade lånat den från biblioteket i en underbar engelsk inläsning av Charlotte Parry, och när slutet närmade sig grät jag så mycket att det blev rejält obehagligt med blöta hörlurar. Visst har jag någon gång sagt att jag är svag för snyftböcker? Den här är inget undantag.
Min egen, högst personliga åsikt: läs!
Om du har något uns av empati i kroppen kommer du att tycka om den.
Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö, inom en ganska snar framtid? Tessa skriver en lista över saker hon vill göra innan hon gör. Kompisen Zoe blir hennes medhjälpare och de börjar beta av listan; sex, droger, bryta mot lagen, säga ja till allt under en dag osv.
Samtidigt Som Tessa är döende är hon så levande att det gör ont inom en. Hon är antagligen, trots att hon är döende och dessutom inte finns, mer levande än jag någonsin kommer att bli. Ju längre man kommer i boken, desto mer önskar man att den/Tessas liv aldrig ska ta slut. Inte i första hand för att Tessa är en så underbar och fantastisk person, utan för att man kan känna hur ont det gör i hennes familj och vänner när hon tynar bort.
Jag förtärde boken via öronen, hade lånat den från biblioteket i en underbar engelsk inläsning av Charlotte Parry, och när slutet närmade sig grät jag så mycket att det blev rejält obehagligt med blöta hörlurar. Visst har jag någon gång sagt att jag är svag för snyftböcker? Den här är inget undantag.
Min egen, högst personliga åsikt: läs!
Om du har något uns av empati i kroppen kommer du att tycka om den.
blåmesens -09
Gott nytt decennium! Låt oss hoppas att det ännu oskrivna bladet 2010 kommer att fyllas av många fina läsupplevelser.
Nollnolltalets sista år blev det första (men antagligen inte sista) som jag fört listor över min mediekonsumtion eller närmare bestämt över musik, filmer och naturligtvis böcker.
De långa listorna tänker jag behålla i säkert förvar, och spara eftersom jag med hjälp av dem kan återkalla händelser och känslor från hela året, men såhär kan man sammanfatta mitt år:
Tonkonst: sammanfattas enklast genom den Spotifylista som jag byggt på sedan maj och som innehåller 6,7 timmar musik och 107 spår.
Rörlig bild: 42 filmer (det vill säga 0,12 filmer/dag). De sämsta var Who's afraid of Virginia Woolf, Fröken Julie, 2012 och Da Vinci-koden. På det hela taget var 48 procent (20 st) mer eller mindre bortkastad tid.
Litteratur: 92 böcker, alltså nästan 2 (1,74) böcker per vecka. Ganska imponerande tycker jag själv. Det bör kanske också nämnas att ett tiotal var omläsningar. Följande fastnade särskilt:
Hey Dolly v Boktjuven v Innan du somnar v Göra gott v My
sister's keeper v Mot fyren v Before I die
De långa listorna tänker jag behålla i säkert förvar, och spara eftersom jag med hjälp av dem kan återkalla händelser och känslor från hela året, men såhär kan man sammanfatta mitt år:
Tonkonst: sammanfattas enklast genom den Spotifylista som jag byggt på sedan maj och som innehåller 6,7 timmar musik och 107 spår.
Rörlig bild: 42 filmer (det vill säga 0,12 filmer/dag). De sämsta var Who's afraid of Virginia Woolf, Fröken Julie, 2012 och Da Vinci-koden. På det hela taget var 48 procent (20 st) mer eller mindre bortkastad tid.
Litteratur: 92 böcker, alltså nästan 2 (1,74) böcker per vecka. Ganska imponerande tycker jag själv. Det bör kanske också nämnas att ett tiotal var omläsningar. Följande fastnade särskilt:Hey Dolly v Boktjuven v Innan du somnar v Göra gott v My