"..Jag lyssnar på er röst och i mitt hjärtas döda rum fylls kapillärerna långsamt med blod och blir mjuk."
Ett hårspänne i Polen får berättarjaget, Adam Anker, att minnas tillbaka. han tänker på sin och Miriams (hans dotter) historia och på sin egen tysta.
Hans inre tar honom tillbaka till sin egen barndom fram till Mimis (Miriam) död. Den tar honom också framåt i jakten på sitt förflutna. Ständigt i hans tankar finns Cecilia, Mimis mamma. Det är som om det är för henne han berättar allt det här för eftersom han tänker på henne i andra person singular, som du. Trots detta är avståndet mellan honom och henne större än den mellan honom och Mimi, som han tänker på i tredje person singular.
Men så bryts förtrollningen. Jaget, liksom duet, byts ut och ett annat inre visar sig, men det blir inte mindre smärtsamt för det. Det uppstår en kollision med läsaren och förändringen av berättare; den man först avskydde skalas av och vinner sympatin.
Det kommer plötsligt och, enligt mig, försämrar. Precis som det kommer att vara när Stephenie Meyer ger ut en bok från Edwards perspektiv, antar jag: det känns överflödigt och helt enkelt onödigt.
Ändå: lösa trådar knyts ihop och Adams historia vecklas ut som en karta.
Nu har jag bara minnena av mina känslor kvar, inte själva känslorna. Den dagen levde känslorna fortfarande, smärtan var verklig. Nu betraktar jag den och jag ser varje enskild detalj men jag är inte där, inne i den. Min egen smärta är inte för alltid förkalkad. Jag bär den med mig, men den är inte längre levande.
Linda Olsson är också författaren till Nu vill jag sjunga dig milda sånger och mycket i den känns igen i den här. Språket framförallt. Men någonting i den här boken gör mig mer mottaglig än den förra. Kanske är den här historien mer sårbar och blottad.
I berättelsens kärna finns musiken (Adam Anker är bland annat kompositör och violinist), tystnaden i allt som blir osagt och kärleken (den osynliga, obesvarade och bevarade).
Och budskapet? Älska, nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar