Nedstörtad ängel

Ibland ramlar jag över böcker som liksom skjuter mig i hjärtat och lämnar mig med en slags tomhet, jag tror att det kan liknas som mållöshet. Ofta har jag inte ord nog för att skriva ett inlägg eftersom orden "fullkomligt fantastisk" känns alldeles för utnötta. Nedstörtad ängel av Per Olov Enquist är en sådan bok. Min vän O tycker att den är en aning för pretentiös. Pretentiös eller inte - jag tycker att den nog är ett litet mästerverk.

 I mitten rör sig jaget som en dirigent, allt vi får veta strömmar genom jagets tankar. Jaget drömmer så underligt och sina drömmar skriver han ner i en anteckningsbok. Mycket handlar om att försöka förstå. Runt jaget finns en rad karaktärer. Vi har bland andra (dessa är de viktigaste): K och hans hustru, pojken, mannen i isgraven (i drömmen), Ruth B. och Pinon och Maria.

Upplägget är en aning rörigt, tänk på: kalejdoskop och spindelnät. Alla hör på något sätt ihop, även om karaktärerna rör sig i olika tidszoner. Och kalejdoskop i bemärkelsen att det är någon som svänger på kalejdoskopet så att det kommer upp nya formationer. Ögonblicksbilder. Snabba, men varsamt beskrivna, viktiga att komma ihåg för att upptäcka helheten.

 Det finns någonting dubbelt i Enquists språk. Om K och hans hustru skriver han: "Hon är sjuk. Han hatar henne. De älskar." Jag tänker på speglingar, eller motsatser och att ett mynt måste ha två sidor för att kunna kallas ett mynt, precis som en människa både är god och ond.

Annars återkommer meningar och ord, det blir ett slags upprepande av ett annorlunda mantra; till exempel de bibliska orden "men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?"

I grund och botten handlar boken om kärlek och hat tillsammans, om att hitta sig själv och om att skiljas, men inte kunna. Och det gör ont att läsa. Bit för bit försöker jag ta mig fram för att komma fram till slutet, den absoluta upplösningen av alla trådar, och vad är det jag kommer fram till? En ordlös mållöshet.

När jag slutligen har läst sista raden kan jag bara titta upp i taket och förundras. I bakgrunden sjunger Rod Stewart 'Sailing' på repeat, han sjunger:
I am flying, I am flying
like a bird cross the sky
I am flying, passing high clouds
to be with you, to be free

Det här är en bok att läsa om, och om och om igen, därför att jag tror att man aldrig kommer hitta det egentliga svaret. Det är det som gör boken så bra.