The restaurant at the end of the universe

Gissa hur glad jag blev när jag hittade den här helt underbara gamla pocketupplagan av Douglas Adams The Restaurant at the End of the Universe hemma hos en släkting. Böcker är något av det bästa som finns, och slitna böcker är nästan ännu bättre, även om jag hatar att själv tillfoga en bok synlig slitning.

Liftarens Guide till Galaxen är en trilogi i fem delar. Detta är den andra delen i denna älskade serie, som för mig är något av en klassiker. Halten av till synes slumpmässiga handlingar är ännu större än i den första boken, Liftarens Guide till Galaxen. När man har en osannolikhetsgenerator i närheten vet man aldrig vad som kan hända.

Efter ett snabbt stopp på Milliways, restaurangen alltså, får vi följa med Zaphod och den manodepressiva roboten Marvin på en ofrivillig jakt efter den som verkligen styr över universum. Ford och Arthur råkar resa för långt bakåt i tiden och hamnar på den förhistoriska jorden.

Det är svårt för mig att ta ställning till Adams språk, eftersom att jag är så upptagen med att roas av den berättelse som finns i boken. Jag stöter regelbundet på för mig okända ord, ett gott tecken på att författaren har ett avancerat ordförråd, men det kan ju också bero på genren (egentligen science fiction snarare än fantasy).

Jag ser ingen poäng i att diskutera syfte och dylikt när det gäller Liftarens Guide. Det är uppenbart för mig att författaren hade grymt roligt när han hittade på och skrev dem, och att jag som läsare har lika roligt. Alla blir vinnare. Är man filosofiskt lagd kan man till och med försöka läsa in ett budskap i det fruktlösa sökandet efter meningen med livet, universum och allting.