Men nu blev jag i alla fall nyfiken. Tyvärr gjorde jag misstaget att googla om boken var läskig eller inte, varpå Google föreslog flera relaterade frågor som avslöjade avgörande detaljer i handlingen, så jag rekommenderar starkt att avstå från att alls googla när det kommer till däckare. Om du inte vill bli spoilad vill säga.
Liksom Doktor Glas innehåller Vi har alltid bott på slottet flera detaljer som inte förklaras eller motiveras, vilket ger romanen en mångtydighet som jag kan tänka mig lämpar sig utmärkt för diskussion.
Den kan nog också, likt Yellowface och Vikarien, sorteras in under böcker som har osympatiska huvudpersoner.
I Blackwoodhuset (som kanske möjligen en gång refereras till som slottet, om ens det, så romanen har en något oklar titel) bor Farbror Julian, som är förvirrad och sitter i rullstol, storasyster Constance som närmar sig 30 och lillasyster Mary Katherine, Merricat även kallad, som ska vara 18. Dessa åldrar gäller då i ramen till ramberättelsen, för ganska raskt kastas vi tillbaka till det som hände när Merricat var 12 och större delen av hennes familj dog av arsenikförgiftning. Sedan dess för den återstående Blackwoodfamiljen en mycket tillbakadragen tillvaro med låsta grindar och begränsade besök i byn.
Men så en dag dyker det upp en kusin Charles med oklar agenda. Han försöker väcka något till liv hos Constance och huset, men istället är det någonting som triggas hos Mary Katherine och sedemera byborna. Mer än så är svårt att säga utan att ge er hela berättelsen.
Läsvärt? Ja. Min kopp te? Njae. Har jag fortsatt tänka på boken en hel del sedan jag läste den? Jodå.
"Merricat, sade Connie, får det vara en kopp te? O nej, sade Merricat, det är gift i det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar