Bara Hijiri som är hennes kontakt hos uppdragsgivaren, och som ringer ibland. Tydligen blir hon lätt ovän med folk, men eftersom fröken Irie (Irie-san, det är svårt med de japanska artighetsfraserna och deras motsvarighet på svenska. Jag finner att användningen av förnamn, Fuyuko, känns för intim eftersom läsaren liksom hålls på armlängds avstånd från henne) inte har några åsikter om något som hon inte har känslor inför, och känslor verkar vara något av en sällsynt företeelse, verkar det gå fint för dessa två att prata och till och med träffas.
Möjligen är det Hijiri som väcker något till liv hos fröken Irie. Genom att självmedicinera med alkohol tar hon sig utanför dörren och träffar som av en slump herr Mitsutsuka. Oväntat nog inleds någonting mellan dem båda, men vad ska det bli? Varför fortsätter herr Mitsutsuka att träffa fröken Irie trots att hon alltid dyker upp berusad (och i mina ögon lite pinsam)? Vem är han? Vad ser de hos varandra?
Tre original och ett oväntat slut. Inte direkt vad jag väntade mig; jag förväntade mig nog mer uttalade tankar kring ensamhet och att välja arbete före familj. Jag förväntade mig också karaktärsutveckling, att något liksom skulle ha ruckat på status quo om man jämförde bokens början med dess slut. Slutet var förövrigt en flerstegshistoria med lycka, oro, lättnad, sorg och besvikelse i en salig röra. Jag har funderat en del på det sedan dess men jag kan nog inte diskutera det utan att avslöja för mycket.
Helhetsupplevelsen är dock ingen besvikelse, även om Alla nattens älskare inte heller kvalar in under mina favoriter. Annorlunda. Konstigt. Helt okej.
Trodde detta var samma författare som skrivit Senseis portfölj, vars handling låter snarlik denna, men de hade bara samma efternamn! Men det är något med Japan och status quo, den där dramaturgiska kurvan verkar ha simmat dom förbi.
SvaraRadera