Sidor

Till alla killar jag har gillat

Lara Jean Covey bor med sin pappa tillsammans med sina systrar. Den äldre systern, Margot, har alltid varit den som tagit hand om familjen, ända sedan mamman dog, eftersom pappan nästan alltid jobbar. Men när Margot nu ska flytta till andra sidan jordklotet (Skottland) för att plugga, blir det helt plötsligt Lara Jean som får ta ansvar för lillasystern Kitty (Katherine om hon inte känner dig) när pappan är och jobbar.

Lara Jean är en romantiker, men har aldrig varit tillsammans med någon. De killar hon har varit kär i, har hon också skrivit brev till, som ett slags avslut på förälskelsen, men aldrig skickat iväg. Tänk dig att dina brev som du har skrivit i hemlighet till personer du har varit olycklig kär i, på något sätt hamnar i händerna på dessa personer. Föreställ dig sedan att en av dessa personer är din äldre systers före detta pojkvän, som du fortfarande har några känslor för. Denna mardröm vaknar Lara Jean upp i och nu måste hon försöka övertyga dem att hon inte längre är kär i dem. Och hon gör det på ett minst sagt oväntat sätt.

På ytan har vi Lara Jeans kamp att övertyga både killarna och sig själv att hon inte längre har känslor för dem. Det blir nästan komiskt hur invecklat det utvecklar sig till, för den ena hemligheten leder till en annan. Under ytan jobbar Lara Jean också med saknaden efter Margot och det större ansvar hon har fått sedan systern lämnade dem. Under uppväxten bråkade systrarna mycket, men efter moderns död, blev de tvungna att samarbeta mer och blev sedan bästa vänner. Lara Jean inser också att saker inte alltid kommer att vara som de har varit. Tiden går, människor förändras.

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han är en söt roman, jag skulle vilja likna den vid en god efterrätt som man förtär i en enda munsbit. Det är en lättsam ungdomsroman, men den går inte riktigt mig på djupet. Gud vad jag inte saknar tiden som tonåring, när det minsta problemet kunde förstoras till världens största grej på grund av ett missförstånd, något som jag blev påmind om nu. För den som vill ha en ungdomsroman om kärleksdramatik och saknade systrar, vill jag istället rekommendera Jandy Nelsons Himlen börjar här. Läs den, bara gör det.

Tre höstsläpp jag längtar efter

Sedan jag slutade med släpplängtsinläggen har jag också nästan helt sluta bevaka vad som kommer att hända i förlagsvärlden. Därför blev jag också glatt överraskad, när jag stod och bläddrade förstrött i programbladet för årets Bokmässan, och upptäckte att tre av mina absoluta favoritförfattare ska släppa nytt i höst. Hela programmet hittar ni också på Bokmässans hemsida.

Som sparv som örn av Per Nilsson, Alfabeta bokförlag (omslag saknas)

Alla på skolan vet vem Enneka är. Hon är som örnen högt däruppe, tänker Be, alla ser henne, hon följer sin egen väg, alla har respekt för henne. Och alla vet att hon gör farliga och förbjudna saker. Men jag är som en sparv bland sparvarna, tänker Be. En vanlig liten sparv som liknar alla de andra. Ändå blir Be och Enneka vänner den där höstterminen. Den tuffaste örnen och den lilla mesiga sparven. Riktiga vänner blir de, det hade ingen kunnat tro. Men så försvinner Enneka, och ingen vet vart hon tagit vägen. Ingen vet ens om hon lever.

Per Nilsson ska medverka på ett seminarium på fredagen, under rubriken Vilken roll spelar kön? tillsammans med Sara Bergmark Elfgren och Elias Våhlund. Med Jessica Schiefauer som moderator ska de prata om könsroller i böcker och om det spelar någon roll för läsningen. Per Nilsson är med eftersom hans nya bok har en huvudkaraktär utan uttalat kön.

Per Nilsson var en av få författare jag läste allt av när jag var yngre. På senare tid tycker jag att han har vacklat lite, men ibland glimtar det till och då blir jag
nostalgisk. Jag har skrivit om ett flertal av Per Nilssons böcker genom åren:

Absolut Per Nilsson
Anarkai
Du & du & du
Ett annat sätt att vara ung
The return of Hjärtans fröjd

Kärlekens Antarktis av Sara Stridsberg, Albert Bonniers förlag 

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes. Och föräldrarna fortsätter att finnas. Dödsögonblicket finns, det tar aldrig slut. 

Sara Stridsberg är med på seminarium under både fredagen och lördagen. På fredagen under rubriken Litteratur och öde med Eva Ström och Stefan Eklund och på lördagen tillsammans med Jonas Hassen Khemiri, där de tillsammans med Vi Läsers chefredaktör Jonas Eklöf, ska prata om hur Litteratursverige har sett ut under de senaste tio åren, samt om hur deras egna författarskap har utvecklats. Samma lördag ska Stridsberg också prata om "sitt författarskap och om romankonstens möjligheter och gränser" tillsammas med Anneli Dufva, under rubriken "Ögonblicket som aldrig tar slut".

Jag upptäckte Sara Stridsberg 2009. Jag gick på gymnasiet och lånade av en händelse Drömfakulteten på biblioteket och blev kär direkt. För mig har Stridsberg en speciell berättarröst. Hon har en förmåga att göra det fula vackert, det hårda mjukt.

Beckomberga - ode till min familj
Darling River
Drömfakulteten
Medealand och andra pjäser

Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri, Albert Bonniers förlag

En pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen som han en gång övergav. Hans dotter är gravid med fel man, hans neurotiske son har fått egna barn och vill att pappan som nu är farfar ska ta hand om sig själv. Pappaklausulen måste omförhandlas. Men går det? Inte utan krig. 

Jonas Hassen Khemiri ska delta i flera seminarium under mässan. På fredagen under rubriken Familjära utmaningar, tillsammans med författaren Geir Gulliksen och litteraturkritikern Malin Ullgren, om faderskap. På lördagen med Stridsberg (se ovan), om sin nya roman under rubriken Går det att omförhandla pappaklausulen? med DNs kulturchef Björn Wiman.

Jonas Hassen Khemiri ska också vara med i ett seminarium under rubriken Film och demokrati - med kameran som verktyg, eftersom han tillsammans med Gabriela Pichler skrev manuset till filmen Amatörer (rekommenderas!), som Pichler också regisserat. Seminariet ska handla om huruvida kameran och bildmediet kan påverka vår situation, när det handlar om att utöva våra demokratiska rättigheter. De, tillsammans med Kalle Boman, ordförande för Forum för visuell praktik och moderatorn Anne-Louise Eriksson, rektor för Svenska kyrkans utbildningsinstitut, ska också samtala om representation och självorganisering.

Av dessa tre favoritförfattare har kanske Jonas Hassen Khemiri de mest språkligt experimentella verken. De fyra romaner jag har läst, har samtliga varit distinkta både till form och innehåll, men har varit upplevelser utöver de vanliga.

Jag har läst Ett öga rött, Montecore (en svensk tiger), Jag ringer mina bröder och Allt jag inte minns

Ellinor

Jag läste aldrig Katarina von Bredow när jag var yngre. När andra läste Syskonkärlek och Hur kär får man bli?, hade jag näsan i Per Nilssons böcker (vilket inte är fy skam. Per Nilsson forever). Kanske är detta början på min Katarina von Bredow-period? För när jag läser om Ellinor blir jag så engagerad i hennes problem att boken blir en tidsmaskin som tar mig tillbaka till mitt eget mellanstadieliv, trots att det var hundra eoner sedan, och det är ett av mina bästa tecken på att en författare har lyckats.

Ellinor är en lindansare av högsta rang. Hennes föräldrar är skilda och båda har gått vidare med att träffa varsin respektive, men hon måste ändå akta sig för att vara för glad när hon kommer hem från sin pappa, för att inte göra sin mamma ledsen. Ellinor är bästis med både Leo och Meja, som är som natt och dag. Hon ska snart fylla tretton, men känner sig knappast som en tonåring borde. Då är Meja långt före i både kroppsutveckling och socialt. Ellinor balanserar mellan allt. Enda stället som Ellinor känner att hon kan vara sig själv, är när hon har klarat av en klättervägg och står högst upp. Då slår knuten i hennes mage ut som en lilja.

Det börjar en ny kille i klassen. Viktor. Han har intensivt blå ögon. Sådana ögon som det inte går att titta i för länge för att då kanske hjärtat slår så fort att det hoppar ut. Det värsta av allt är att Meja har paxat honom. Meja, som kan få vilken kille som helst på fall genom att bara vifta med håret, ställer man sig inte i vägen för. Rör du, dör du. Ungefär. Men vad ska man göra när Viktor väljer henne och inte Meja, som också är hennes bästa kompis? Även Leo drar sig undan och börjar bete sig konstigt när Ellinor helt plötsligt bjuder in den nya killen till klättringshallen, fastän det stället egentligen var hans och Ellinors.

Jag förstår inte hur detta kan vara min första Katarina von Bredow-bok. Hur kan jag ha undgått denna briljanta författare? Okej, nu kanske jag inte ska dra allt för stora slutsatser efter bara en bok, men det är mycket som jag tycker om i Ellinor. För det första tycker jag att von Bredow skildrar Ellinors svårighet med att vara alla till lags på ett övertygande vis. Så pass att jag själv får en klump i magen av dramatiken som uppstår, inte bara när Ellinor får en finare och dyrare present av sin pappa än sin mamma och inte vågar visa den, utan också när dynamiken mellan Ellinor och hennes bästa kompisar förändras drastiskt. För det andra gillar jag hur de vuxna får ta plats och inte bara spelar den irriterande pinsamma rollen. Att Ellinor omges av godhjärtade vuxna är ingen överdrift, men ändå är det så mycket som hon måste hålla inne. Bara för att man är vuxen, betyder det inte att man kan hantera allt på ett vuxet vis, men man lär sig. För det tredje gillar jag Viktor väldigt mycket, hur otroligt det än är att en person kan komma in i en ny grupp med så mycket självförtroende som han. Ellinors snabbpickande hjärta blir mitt, när han säger att hon har ett för fint namn för att kapa av det till ett smeknamn. Men bland det bästa med Ellinor är att hon, trots att hon bränns på bål, reser sig ur askan som en fågel Fenix.

Ellinor är den första delen i en planerad trilogi om livet i slutet på mellanstadiet och jag är inte den sista som säger att jag ser fram emot de senare delarna.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt

Eleanor Oliphant må verka osympatisk när hon dömer ut människor på grund av deras sociala inkompetens efter bara en mening eller för att hon sällan svävar ut i sitt inrutade liv. Hon går till jobbet som hon har gjort i flera år, avslutar jobbveckorna med vodka och frusen pizza och återhämtar sig från sin baksmälla under helgen för att sedan börja om på nytt. Varje onsdag pratar hon med sin mamma, men det var längesedan de sågs. Trots detta mår hon alldeles utmärkt. Ja, eller gör hon det?



Bakom hennes ordnade yttre, finns det något sårbart. Ganska snart förstår läsaren att hennes relation till mamman är mer komplicerat än vad man tror och Eleanors relation till sig själv har destruktiva tendenser. Men när hon kommer i kontakt med andra, som till och med vill henne väl, är det som att hennes slutna värld öppnar sig. Eleanor börjar plötsligt bry sig om sig själv, något hon inte har gjort någonsin och resultatet blir överraskande positivt från omgivningen. Hon råkar bli kär i en musiker, bara det att han inte vet om det (än). I samma veva träffar hon också Raymond på IT-avdelningen och de upplever något stort tillsammans, vilket för dem snabbt samman. Raymond visar sig ganska snart vara rätt trevlig, trots sitt dåliga bordsskick, och de blir ... kan man säga vänner? Eleanor som alltid klarat sig själv, har plötsligt fått en vän. Och hur går det med musikern? Eleanor visar sig vara en drömmare, men vem blir inte det när man blir kär?

Gail Honeymans debutroman har höjts till skyarna och det är inte konstigt. Om jag skulle beskriva Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt, skulle jag citera Leonard Cohen från hans låt Anthem: There is a crack, a crack in everything / that's how the light gets in. Det är en feel good-roman med mörka undertoner, en som är både lättsam och smärtsam att läsa på samma gång. Trots att den följer den dramaturgiska kurvan ganska exakt, är den oförutsägbar och svår att släppa taget om.