Den förlorade sonen

 

I somras, när jag höll på med The Sealey challenge och läste en diktsamling om dagen i augusti, trodde jag att det skulle dröja innan jag skulle orka mig läsa en diktsamling och började därför på en lista med poeter och poesi jag gärna skulle vilja läsa någon gång. Men så finns det poesi som går före allt annat, Bruno K. Öijer är en av dem och tydligen även Caroline Ringskog Ferrada-Noli (CRFN). 

Den förlorade sonen är hennes första diktsamling men med tre tidigare romaner är hon väletablerad i den svenska litteratursfären. Den handlar om hennes bror som gick bort när hon var sjutton och han arton, om ett barn hon förlorat under en graviditet och om en separation och dess efterdyningar i form av skuld och skam. Det var just uppbrottet som jag fann mest rörande att läsa om, för inte är det ofta man får läsa om när kvinnan i ett heterosexuellt förhållande lämnar för en annan man och ännu mer sällan skrivs det nog om det dåliga samvetet för att man förändrar sina barns liv i grunden. 

När CRFN gästade Babel den här hösten sade hon att dikten är självbiografisk och att diktjaget inte alls är hon. Det spelar väl egentligen ingen roll vad som är sant eller inte för all fiktion är väl på sätt och vis både självbiografiskt och påhittat, men det ger en annan spänning i texten när man vet, eller inte vet, vad som kan vara sant (på samma ämne: Systrarna av Jonas Hassen Khemiri).

Den förlorade sonen är även min CRFN-debut. Jessika Gedin i Babel har naturligtvis läst hela hennes bibliografi och i programmet fick jag veta att förlusten av brodern och barnet är visst ett tema som CRFN återvänder till. Det är något jag gärna utforskar lite mer.