Not in love

Planen var att läsa något med lite mer substans. Jag tänkte att de 6 veckorna kvar i kö för Ali Hazelwoods senaste romance, Not in love, skulle bli precis lagom. Men när den dök upp på "gå före i kön"-hyllan (visst var det där jag hittade Hazelwood från första början? Älskar och hatar den där hyllan) och jag tryckte låna utan att tänka efter. Med tanke på taket på 8 e-lån per månad (som jag i juli slog i med 10 långa dagar kvar av månaden) var det sedan bara att läsa och vara glad.

I Not in love försöker Hazelwood sätta ena foten utanför sin komfortzon. Kanske var hon trött på att skriva samma bok om och om igen? Därför har hon till och med en liten notis i början om att detta inte är en rom-com utan en "erotisk romance". Spontan känsla: va? Vad är skillnaden? Efter att ha läst kan jag konstatera att det verkar finnas en intention att denna bok ska vara mer seriös. Färre dråpliga förväxlingar och mer grävande i karaktärernas stökiga förflutna. Det ska visa sig att jag inte gillar det, men det återkommer vi till senare.

Rue Siebert jobbar med livsmedelskemi. Eftersom hennes uppväxt var fattig och det inte alltid fanns mat på bordet arbetar hon naturligtvis med ett banbrytande projekt som ska få mat att hålla sig längre. Rue är extremt socialt osäker vilket uttrycker sig i att hon uppfattas som kylig och nedlåtande. Därför har hon bara två vänner, varav den ena också är hennes chef. Eftersom det här är ett steg bort från den "klassiska Hazelwooden" är Rue faktiskt inte petite utan lång och kurvig.

Levi... förlåt, Eli heter ju den manliga huvudpersonen den här gången, är som brukligt stor och muskulös, men bär skjorta och glasögon istället för farfarströja (oj, vad osexigt det låter på svenska) och arbetar med finans, eftersom han för många år sedan fick sparken från sin doktorandtjänst inom biokemi. Precis som övriga manliga Hazelwood-huvudpersoner blir han omedelbart, bombsäkert kär och vill från dag ett inget annat än att ta hem Rue till sitt fina hus och laga mat åt henne - dock inte skaffa en kull gulliga barn vilket ju annars är brukligt.

Rue och Eli träffas genom en app för folk som har engångsligg som hobby. Eli reagerar enligt ovan, men precis som Mallory i Check&Mate (som förövrigt namedroppas i denna bok) är Rue övertygad om att hon aldrig kommer att älska och bli älskad. Hon har bara upptäckt att sex utan känslor är kul. Nu blir det på grund av vissa omständigheter inget av detta. Dagen efter deras första möte visar det sig att Elis finansföretag försöker lägga vantarna på företaget Rue arbetar på.

Så följer den vanliga "vi gillar varandra men är inte värda att älskas och det här handlar bara om sex (som för övrigt är rikligt förekommande, möjligen något mindre vanilj än vad det brukar och ganska snark) och vad har den andra personen för intentioner egentligen"-intrigen, och den rullar hela vägen till det lyckliga slutet.

Jag tycker faktiskt inte att det här projektet flyter. Hazelwood försöker fördjupa sina karaktärer, lägga mer tyngd på deras trassliga förflutna och hur det format dem, men det blir bara klyschor och plattityder och närmast karikatyrartat. På så vis påminner den mer om Check&Mate än om Love Hypothesis/Love on the Brain/Love, theoretically. Jag blir inte berörd utan längtar tillbaka till det vanliga formatet. Kanske, fast jag vet inte säkert, är det menat att framstå som mindre orealistiskt än i tidigare böcker - det förekommer trots allt inte en enda fejkad relation. Men jag tycker att den mer allvarsamma intrigen faller platt. Som att det blev en dag-TV-såpa à la Hem till byn och att jag längtar tillbaka till Bridget Jones?

Nu är jag i alla fall klar med Ali Hazelwood, i alla fall för i år. Jag har läst alla hennes vuxenromaner utom Bride, men den har vampyrtema och det känner jag inte för. Inte heller är jag sugen på hennes kortromaner. Kanske dags att ta den där läsperioden med mindre fluff och mer innehåll?