Sidor

Jane, räven och jag


Jane, räven och jag av Isabelle Arsenault (illustration) och Fanny Britt (text) är en lågmäld historia om Helén som blir retad och utfryst av de andra, främst tjejerna, på skolan. De säger att hon är tjock och stinker, typiskt pubertetsbeteende som jag önskar livet ur på denna jord, för att inget av det de säger är sant. Som en följd av detta är Helén ensam och ledsen. Växelvis läser hon Jane Eyre och drömmer sig bort till en färggladare värld. Jane Eyre gör sig inte till och har inte fler än tre klänningar, men blir ändå omtyckt - kan det ha varit för att hon blev smal när hon blev vuxen? En dag säger fröken att hela klassen ska på språkläger i engelska och Helén som inte tillhör någon grupp, hamnar i samma tält som "de överblivna". De första dagarna är hemska, samma hemska mobbing fortsätter även där. Sedan vänder det, en räv tittar förbi och en annan tjej byter tält.




Det finns inget som jag inte tycker om med Jane, räven och jag. Först och främst älskar jag idén med att väva in ett annat verk som är mer känt. Jag älskar även de mjuka, skissartade blyertslinjerna och väljer alltid serieromaner som har sådana, framför de grafiskt "klassiskt" stilrena. Ännu en sak som jag älskar är användandet av färger, med den nedtonade färgskalan som kontrasterar mot den färgglada verklighetsflykten och som så tydligt visar vad som är glädjen i Heléns liv. Genom användandet av färger, gör Arsenault också en mjuk och bildlig övergång från det dystra till det lite ljusare efter vändningen på språklägret. Jag tycker även att Arsenault med sina bilder träffsäkert skildrar känslor med hjälp av enkla medel, liksom Britt gör med beskrivningen av Heléns tankar, som till exempel när hon sitter på bussen och hör både allt och inget av det som de elaka tjejerna säger, några säten bakom. En invändning som jag har hört när jag har tipsat om den här boken är att slutet är för kort och hade kunnat utvecklas mer, när bilderna har börjat bli mer färgglada och finare. Men det, tänker jag, är upp till läsaren själv att lista ut, hur Heléns liv fortsätter när hon har tagit klivet ut från sista sidan.


För den som vill läsa något liknande, rekommenderar jag dessa som jag också håller nära hjärtat:

Inte en berättelse

När Stina Oscarson, då chef för Sveriges Radios Radioteater, gick ut med att hon hade anorexia, blev hon avskedad. En chef kan ju inte visa att hon är svag, det underminerar hela organisationen och ger ju företaget dåligt rykte. Att det tidigare funnits en chef som var bipolär spelar ingen roll - det var ju en man.

Den här historien innehåller de komponenter som genomsyrar hela denna lilla, i baksidetexten kallad essä, som Stina Oscarson skrivit om sitt liv från ett tredje person-perspektiv. Genom fragment får läsaren bitvis tillgång till vad som sker inuti Oscarssons huvud, hur hon ser på politik och samhällsstruktur och hur detta påverkar människan. Vi får också veta valda delar om Oscarssons barndom; lekarna med hennes bror på somrarna, utfrysningen i skolan från både barn och sedan vuxna, även i vuxen ålder. Just eftersom biografin inte är speciellt omfattande och ej heller skriven i jag-form, känns det mer som att läsa prosa, tänk Martina Lowdens Allt, och det ger en distans till Oscarson som person, trots att många av händelserna hon beskriver berör mig under huden.

Det är mycket som Oscarson pekar på, som får mig att tänka till. Exempelvis vill hon inte kalla sig feminist om det innebär att kvinnor ska ha rätt till att köra bil, för att den gängse människan vet att det är dåligt mot miljön att ens köra bil. Ett annat exempel på feminism: "Är kriget feministiskt för att drönarna nu gör det möjligt för manliga soldater i USA att döda terrorister i Afghanistan på dagen och ändå hinna hem och natta ungarna?" Oscarson menar också att man måste kunna ifrågasätta det självklara, även inom ett politiskt parti, för "vad är ett politiskt parti utan en mångfald av röster?" och vad är egentligen en "äkta" socialdemokrat? Det sistnämnda är något som titeln, Inte en berättelse, anspelar sig på. Det kan aldrig finnas bara en berättelse, för det finns många röster, många sidor och dessa måste få plats att höras.

Jag har läst Stina Oscarsons krönikor tidigare och har alltid önskat mig mer av hennes ord. I höstas höll hon en föreläsning för bibliotekarier som jag var på, där hon bland annat berättade en historia om kvalitet (ett mycket kärt ämne för oss som jobbar inom bibliotek), som finns i tryckt version i boken. Trots att boken "bara" innehåller 62 korta textfragment, tycker jag att Oscarson får med en gedigen mängd tankar, som blir frön som sätts i mitt huvud och börjat växa vidare. Jag märker det när jag försöker skriva om boken nu, att det inte känns som att jag kan ge den rättvisa, det kommer alltid vara någon viktig detalj jag glömmer, som t ex det här med att man bygger stängsel vid broar för att inga självmordsbenägna ska kunna ta livet av sig just det, så att ägaren av bron inte ska få dåligt samvete, inte detta: att man tar reda på varför vissa vill begå självmord. För att de mjuka värdena, en människas innersta tankar och drömmar, inte längre spelar lika stor roll om de inte kan bidra till samhällets ekonomiska tillväxt, som är ett annat ämne Oscarson har åsikter och tankar om.

Förutom mållös av förundran, lämnar Oscarsons text mig med en hunger efter mer, jag önskar att det hade varit mer. Inte nödvändigtvis mer sammanhängande, men åtminstone mer utförlig. Med Inte en berättelse, visar Oscarson att det går att gå motströms och att det kanske till och med är något att eftersträva som medmänniska. Läs den gärna.

Kobane

I en tid av post-sanning och alternativa fakta och där löpsedlarna pryds av försäljningsrubriker som "10 sätt att gå ner i vikt" snarare än av vad som faktiskt händer i hela vida världen är det viktigt, om inte livsnödvändigt, att själv fylla i kunskapsluckorna aktivt, att välja källorna och perspektiven varsamt.

De senaste åren har nyhetsmedierna rapporterat mycket om IS och stormaktsländernas försök till att stoppa deras framfart, och mindre om de lokala striderna som förs. Eftersom jag precis har läst Joakim Medins Kobane, tänker jag främst på kurdernas motstånd och eviga kamp om en egen stat. Man kan tänka sig att det man lär sig i grundskolan, torde ge en bra överblick i till exempel historia, men någonting som åtminstone inte jag fick lära mig om första världskriget, var Storbritannien och Frankrikes interna gränsdragning av det vi idag räknar som Mellanöstern. Sykes-Picot-avtalet är idag inte lika känt i västvärlden som det är i Mellanöstern, där det fortfarande är en av de grundläggande orsakerna till att det är infekterat i det området. Kolonisationen av Afrika känner nog de flesta till, men att det även hände med Mellanöstern, på grund av dess svarta guld, är det nog färre som vet om.

Kurderna är världens största statslösa folk. De lever förtryckta i hela Mellanöstern, men har nu vunnit några områden i norra Syrien och gjort dessa till "sina" territorium som de kallar för Rojava ("västra Kurdistan"), där de bedriver sin egen politik, med bland annat kvoterade representanter från olika religioner och kön. Det är också kurderna som har haft det mest effektiva och bästa försvaret mot IS. Försvaret har varit så pass bra att till och med USA har gått in och hjälpt dem, trots att inget är officiellt.

Anledningen till att USA inte offentligt gått ut och sagt att de har hjälpt kurderna, är att stormaktsstaten även stödjer Turkiet som i sitt eget land har ett motstånd i PKK-gerillan, som efter elfte september terrorstämplades utan några juridiska belägg, och dessa har kopplingar till PYD som är kurdernas regerande parti. Men det var PYD som räddade yezidierna, ett folk som följer en urgammal religion som varken är kristen, judisk eller muslimsk och därför anses vara djävulsdyrkare enligt många, som förföljdes av IS och försökte fly till Sinjarbergen, men blev omringade. Tills PYD räddade dem.

Joakim Medin är journalist och har varit i Kobane, den numera kurdiskt styrda staden, och städer runt omkring där allt händer. I sin bok Kobane ger Medin en begriplig överblick över både kurdernas historia och nutid, som inte kan vara det lättaste, för kurdernas historia och politiska utveckling är långt ifrån självklar.

När han besökte Gävle stadsbibliotek i början av februari, beskrev han kortfattat hur läget har varit och ser ut just nu, som vilka länder det är som stödjer vilka sidor och om kvinnorna i Rojava som har egna försvarsenheter(!), något som han beskriver mycket utförligare i boken, liksom hans egna upplevelser  Han ställde också den oroväckande frågan "Vad händer när IS besegras?", för att som det ser ut nu, har Mellanöstern och USA en gemensam fiende, men när IS besegras - vem blir då den onde? Enligt Medins egna förutsägelser, tror han inte att USA vill ändra kurdernas situation. Kurderna är till exempel exkluderade från de internationella fredssamtalen, mycket på grund av att Turkiet och Saudiarabien är starka motståndare till dem.

Kvinnan på omslaget var en soldat i de Yezidiska kvinnostyrkorna och hade tagit kodnamnet Arin, efter en kvinnlig soldat som 2014 sprängde både sig själv och många IS-krigare, och har blivit hyllad för det. Förtrycket mot kurderna har pågått i så många år att det, enligt Medin, "odlat fram en helt egen motståndskultur", där man lyfter fram de som varit osjälviska för att inspirera nya aspiranter till att göra samma sak. I en intervju med en annan kvinna, Serhildan, frågade Medin vad det var som motiverade henne till att kämpa, varpå hon svarade:
'Jag slåss för att få tillbaka mitt folks mark från Daesh (den engelska transkriberingen av Islamiska Staten i Irak och Levanten, ISIL, min anm.). För att befria Kurdistan, det är mitt mål som kurdisk kvinna.'
Medins berättelse, Kobane, är både engagerande och informativ. Mitt eget intresse för Mellanöstern sköts i höjden och efter att ha läst ut den lånade jag nästan omedelbart en annan fackbok på ämnet, som förhoppningsvis ger mig en mer ökad förståelse för världen.

Vårsläppslängt 2017, del 1 av 5: Januari

Okej goda fågelvänner, nu har jag kollat igenom Svensk bokhandels katalog över böcker som kommer ut den här våren och har fyllt ett dokument med titlar som jag är nyfiken på! Vi börjar med januari.

Vårsläppslängt 2017 
Januari


I Alla frågar sig varför får vi möta barn som ställer frågor om sådant vi alla funderar på, och ett antal losofer ur historien som försökt besvara dessa eviga livsfrågor. Med hjälp av filosofins värld förstår man att frågorna är djupt mänskliga – kanske är det just dessa frågor som gör oss till människor? Boken sätter frågorna i ett större sammanhang och diskuterar dem ur ett filosofiskt perspektiv i såväl text som bild. En tankebok som låter läsaren, oavsett ålder, känna att den inte är ensam om att ställa sig svåra, existentiella frågor

Det var den där dagen då mamma satt och skrev som vanligt. Och jag gick ut i trädgården i regnet och tappade bort mitt spel. Jag såg många nya saker som jag inte hade sett förut. Saker som nästan var lite magiska för mig.

År 1790 stiger femtonåriga Matilda Möllare i land på den svenska ön S:t Barthélemy i Västindien. Hon ska bo hos sin far, som hon inte känner. Matilda tror sig ha kommit till paradiset och är full av förväntan. Men snart upptäcker hon att hennes far äger slavar. I hushållet finns tvillingarna Witte och Zwarte – identiska så när som på en obetydlig skillnad i hudfärg. Hon förfäras över hur illa fadern behandlar Zwarte. En dag hjälper hon pojken att rymma. Något som får katastrofala följder.

De ofria är en blandning av fiktion och riktiga historiska händelser. Det är en berättelse om kärlek och hat, vänskap och mod under kolonialismens grymma villkor.

I centrum för berättelsen står en grupp unga män och kvinnor som anmält sig till att delta i kriget i Afghanistan, drivna av ett behov av att utmana sig själva under extrema förhållanden. Men snart står de inför prövningar som ingen militär träning har förberett dem på, och överlevnad mot alla odds blir deras enda uppdrag. Avskurna från omvärlden och förlorade i okänt territorium, är de på jakt efter en övermäktig fiende. Rollerna som förföljare och förföljda skiftar oavbrutet, tills de inte längre kan skilja gott från ont, vän från fiende, verklighet från fantasi. Den slutliga uppgörelsen tvingar dem till en uppgörelse också med sig själva. 

Tio år gammal lämnas Märta Svantesdotter på Gripsholms slott för att uppfostras med de kungliga barnen. Hon räknas som oäkting, trots att de flesta vet vem hennes adlige far är. Det dröjer inte länge förrän Märta blir god vän med prinsessan Cecilia, men snart övergår vänskapen till något mer. Är det lek och nyfikenhet? Eller åtrå och kärlek?

När Jenny Diski får diagnosen lungcancer med "två till tre år kvar att leva" vet hon inte hur hon ska reagera. Som författare bestämmer hon sig för att skriva om livet med sjukdomen. Och om sin femtio år långa komplicerade vänskap med nobelpristagaren Doris Lessing. Det blir en sista resa från ett före till ett efter, den här gången enbart i det inre, det som hon ändå helst alltid återvänt till och hemma i den älskade soffan där hon alltid trivts bäst.

På sitt vanliga klara, bitska, krispiga vis börjar hon skriva om sitt liv med sjukdomen.



12 noveller av Argentinas nya litterära stjärnskott, som jämförts både med Roberto Bolaño och Julio Cortázar. Samhällskritik och starka kvinnoporträtt varvas med skräck och övernaturliga fenomen när Mariana Enriquez tar tempen på det mentala tillståndet i 2000-talets Argentina.

Daniel Rydén berättar medryckande om varför vi undviker att äta vissa saker, trots att de inte är skadliga för oss. Han berättar om bibelns religiösa förbud och 1700-talets ätstörningar, om 1900-talets fettskräck och 2000-talets rörelser mot gluten, kolhydrater och laktos. Intresset för vad vi stoppar i oss tycks vara oberoende av tid och rum.

Men vad händer idag när den gemensamma måltiden ska anpassas efter deltagarnas dieter och preferenser? Eller när kostexperter utmanas av bloggare och trendsättare? Och hur gick det till när vissa ätliga ting fick rollen som fiender, medan annat hyllas som det enda rätta?

Om en mor och ett barn, om barndomen och frånvaron, om generationer som följer på varandra, om platser och föremål som laddats med innebörd men nu åter är tomma. I enkla, precisa, drabbande bilder skildrar Felicia Stenroth sorgen över en bortgången mor i sin första diktsamling, efter två uppmärksammade romaner.



På en vernissage i Brooklyn möter en ung dansk konstpraktikant och författare den gåtfulla performancekonstnärinnan Ana Ivan. Han hjälper henne med ett experiment som hon håller på att genomföra, där hon ifrågasätter tid. Hon berättar sin livshistoria för honom, en historia som sträcker sig från Ceaușescus Rumänien och en by i Marocko, till konstscenen i Bergen och New York. För den sökande unga författaren är hon som sprungen från himlen, och han utvecklar ett slags besatthet av konstnärinnan och hennes berättelse.

Ana Ivan är helt uppslukad av tid, så pass att författaren dels blir tvungen att utmana sina egna föreställningar, men också börjar också ana att allt inte är riktigt som det verkar. När han gräver djupare i hennes historia framträder en annan sanning.

Den melankoliske Hugh Person har ett komplext förhållande till såväl nuet som minnet – och till landet Schweiz. Vid ett första besök i ungdomen dör hans far i en provhytt med ena benet i en sommarbyxa. När Hugh som 32-årig förläggare återvänder förälskar han sig ödesdigert i den egensinniga Armande. Ett antal år senare – efter en period av mord, galenskap och fängelsestraff – gör Hugh en sentimental resa tillbaka för att både försöka återuppleva och göra upp med sitt förflutna.

Det här är berättelsen om Max Walker och hans hemlighet, en familj i kris, likväl som en rasande uppgörelse kring vilka vi är, vilka vi blir och vilka vi tillåts vara. En tonårsroman som är omöjlig att värja sig ifrån.

Max Walker är lagkapten i skolans fotbollslag, populär bland vännerna och tjejernas drömkille.
Det här året fyller han 16 och det bubblar mellan tjejerna och killarna i skolan. Men Max håller sig utanför, går aldrig längre än kyssar och avslutar relationer innan de blir för seriösa. Han har nämligen en hemlighet som ingen någonsin får veta. Han är född intersex, alltså både kille och tjej. Eller varken eller.


Antologi nummer fyra i serien Blå blixt utkommer i mitten på januari 2017 och heter "Ingen rök utan mareld". De medverkande poeterna heter Caroline Ljuus, Joel Berglund, Hanna Asp, Emma Rolén, Yolanda Aurora Bohm Ramirez, Kristoffer Ehrnström Lundqvist Bey, Lisa Zetterdahl och Lisa Gidlöf.

Hur är det att ständigt tvivla på vad som är verkligt och vad som är illusion? Hur upplevs det när gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och ersätts av ett drömlikt tillstånd där klarhet lever granne med galenskap?

Labyrint – vägen in är en mystisk och spännande historia om hur valen i våra liv formar oss som människor. Den balanserar mellan verklighet och fiktion och behandlar frågor om vad vi egentligen upplever av verkligheten och hur fria vi egentligen är att välja. Boken är den första delen i en serie och är en korsbefruktning av spänningsroman och magisk realism.

Jonas Modigs nya diktsamling Mellan öarna i de långa sunden rör sig mellan det naturlyriska och allmänmänskliga. Årstider kommer, vänner lämnar och det outsägliga är oss samtidigt alldeles nära.



Ilona och Stella är bästisar. Det har de varit sen de började lågstadiet. Det är nästan sju år sen. Men Ilona går i skolan i hemlighet, hon får inte synas. Hon och hennes familj flydde till Sverige från sitt hemland då det blev för farligt för dem att vara kvar. De bor gömda i ett kloster tillsammans med andra familjer som också väntar på asylbesked. Barnen går i skolan, men föräldrarna kan aldrig lämna klostret, då riskerar de att tas av polisen.

I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet. Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
Någon som kan få vem som helst att lyda.

Rosor skador är en diktsamling som tar sin utgångspunkt i demensen som språkligt och relationellt tillstånd. Den handlar om vad som händer med kärleken och med språket när glömskan tar makten över en människas liv. Om hur relationer, exempelvis mellan mödrar och döttrar, förändras och förvrids, men också förblir, in i det sista. Med hjälp av bland annat berättelsen om Alois Alzheimers första patient Auguste D och Shakespeares tragedi Kung Lear försöker den här boken skapa ett rum där demenssjukdomen, i all dess omöjlighet, framträder som någonting läsbart, rentav delbart. Där de glömska och tröstlösa får tala.

 
Den hyllade Curtis Sittenfeld levererar här en modern version av Stolthet och fördom – lika delar Jane Austenhyllning som djärvt litterärt experiment. Sanning och skvaller är en lekfull, smart och underhållande saga för tvåtusentalet som tonsäkert tar sig an frågor om kön, klass, kärlek och familj och ja – stolthet och fördom.

Stormvalen och lilla Noa av Benji Davis, Hippo bokförlag (förlagslänk saknas)
I somras räddade Noa en liten valunge som han hittat på stranden efter en storm. Nu har det hunnit bli vinter och Noa saknar sin vän. Efter en häftig snöstorm går Noa vilse och hamnar i knipa. Då får han plötsligt hjälp från oväntat håll.

Yeong-hye är en tystlåten kvinna i ett traditionellt äktenskap i Sydkorea. Hon har aldrig gjort uppror, men så börjar hon drömma om blod och brutalitet, om kroppar och kött. En dag bestämmer hon sig: hon måste bli vegetarian. Människorna i hennes liv, hennes make, svåger och syster, vägrar att acceptera beslutet, och hennes envishet sätter igång en spiral av tvång och våld. Kampen står inte bara kring hennes kropp och vad hon väljer att äta, utan handlar om hennes sexuella och intellektuella frihet. Vad händer med den som ständigt måste föra en kamp mot tillvaron? Vilka medel står till buds och när når en människa bristningsgränsen? Våldet som Yeong-hyes protest släpper lös tar sig in i henne själv, börjar arbeta emot henne. På andra sidan metamorfosen råder inte längre rationaliteten.


Henry Page är en obotlig romantiker! Han har bara aldrig upplevt den stora kärleken. Inte ännu i alla fall. När Grace Town haltar in i hans liv med käpp, för stora pojkkläder och duscha verkar inte stå högst på hennes att göra-lista, vet han att det är på väg att ändras. För alltid.


Förra årets vårsläppslängt

Nej tack, jag åt nyss

Det är svårt att sudda bort bilden av Bridget Jones när man väl har fått den. Det sker olyckligt nog redan via baksidetexten där det står att Anna-Lena Bergelin (idag Brundin) gav ut sin debutroman, Nej tack, jag åt nyss, ett år innan Helen Fielding. Därför att det finns många likheter mellan den mer kända Bridget Jones och vår egen hjältinna. Båda är till exempel väldigt måna om sitt utseende och sin vikt. Båda skriver dagbok med hoppfull förväntan om att gång på gång starta ett nytt liv som ska göra dem bättre och snyggare.



Vår hjältinna heter likadant som upphovskvinnan till romanen, vilket gör att en lätt drar paralleller dem emellan och nog är en del av det fiktiva självupplevt, men framöver kommer användandet att namnet "Anna-Lena" syfta på karaktären och inte författaren.

Inledningsvis är Anna-Lena 20 år och bor fortfarande hos föräldrarna, men hon behöver flytta därifrån, bort från kylskåp och skafferi som ger upphov till begär av fel saker. Det är 90-tal, det är sommar och hennes kompis, Bill, undrar om hon vill följa med till stranden. Det är naturligtvis helt omöjligt, Anna-Lena har inte rätta vikten än, så hon försöker dra sig ur, säger att hon jobbar på något stort, en föreställning bortom tidigare uppsättningar; musik, teater, mim, you name it. För Anna-Lena är också medlem i en pantomim-grupp och älskar det, för bakom pantomimen kan hon gömma sig själv och bli någon annan. På en fest träffar hon Boel som blir hennes bästis. Boel är impulsiv, slagkraftig och en helt annan än Anna-Lena som är mer velig och osäker på sig själv. Men även Boel bär på bekymmer och snart uppdagas det att också hon slåss mot viktökningen och denna nyskapade allians eldar än mer på denna hets. Repliken "Nej tack, jag åt nyss" blir snart standard när någon frågar om de vill ha något att äta. Trots detta blir tonen aldrig riktigt allvarlig, snarare skämtsam och vid nederlag plockar Boel upp henne.



Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Nej tack, jag åt nyss, när jag fann den på biblioteket. Jag skulle ljuga om jag sa att romaner skrivna under bl a 90-talet och som handlar om tjejer i tidiga 20 års-åldern på sätt och vis inte automatiskt kvalificerar sig på min att läsa lista. Jag dras till dem, de är min achilleshäl. Slutbetyget för Nej tack, jag åt nyss blir inte mer än ett ok. Jag fann inledningen tillräckligt intressant för att fortsätta, men utvecklingen av historien efter cirka halva romanen var inte lika bra. Istället skulle jag råda er till att läsa något annat, kanske Bridget Jones?

Sapiens

Jag snubblade över Sapiens, med undertitel En kort historik över mänskligheten, på bokhora för ett tag sedan och blev nyfiken. På insidan av pärmen sammanfattas innehållet i boken såhär:

ELD gav oss makt
SKVALLER hjälpte oss samarbeta
JORDBRUK ökade vår aptit
MYTER upprätthöll lag och ordning
PENGAR gav oss något att lita på
MOTSÄGELSER skapade kultur
VETENSKAP gjorde oss livsfarliga

Visst låter det intressant? Och liksom... fräsigt?* Det är det också. Början av boken är så vansinnigt bra! I varannan mening får man reda på något som man inte visste att man alltid undrat om biologi, den kognitiva revolutionen (det vill säga när människan utvecklade abstrakt tänkande och helt plötsligt kunde springa förbi evolutionen), hur jägare-samlare-grupper kan ha fungerat och mycket annat. Författaren presenterar också hur mycket av det vi idag tar för givet egentligen bara är gemensamma myter, som myten om Peugeot (ett företag är inte en person, eller en fabrik, eller en produkt... utan bara en gemensam myt, en föreställning) eller myten om pengar.

Så långt är jag helt såld. Yuval Noah Harari lyckas till och med använda ord som mucka och fortfarande låta trovärdig och seriös (tyvärr kan jag inte återge sammanhanget då boken i skrivande stund är återlämnad till biblioteket).

Tyvärr håller inte nivån i sig boken igenom. Det är oklart om detta beror på själva textens kvalitet (mindre sannolikt) eller helt enkelt på att vi kommer in på områden om vilka jag personligen inte är lika intresserad av att få reda på en massa detaljer (mer sannolikt). Den tredje delen av boken, titulerad Mänsklightens enande, tycker jag är sirapsseg. Religion, imperier och annat har naturligtvis haft en mycket stor påverkan på hur mänskligheten fungerar idag, men jag är som sagt inte tillräckligt intresserad av alla små fakta kring det för att det ska flyta.

En annan sak som är lite jobbig med boken är att den har en ganska negativ syn på mänsklighetens utveckling. Jag får intrycket att Harari tycker att allt blivit sämre sedan vi slutade vara jägare-samlare - inte bara för planetens välmående utan också för människans. En genomsnittlig jägare-samlare arbetade mindre och hade mer tid till sociala aktiviteter och rekreation än en tidig jordbrukare, eller för den delen den moderna, konsumtionspräglade människan. Att sedan äldre och skadade fick lämnas för att dö för att de var en för stor belastning för gruppen framstår som ett mindre problem i sammanhanget. Inte heller har det blivit bättre för jord, djur eller människor sedan industriella revolutionen - i själva verket har vi bara byggt in oss själva i en återvändsgränd av kneg och slit. Må så vara, men jag orkar inte höra det.

På det hela taget är det här ändå en bra bok. Facklitteratur, som lyckas vara vetenskaplig och hyfsat lättillgänglig på samma gång, och som svarar på en del frågor du inte visste att du hade. Är du mindre nogräknad än undertecknad kan du ju faktiskt hoppa över det du inte tycker är så värst intressant.

* För att låta som den tant jag eventuellt är

Stjärtmes januarifavoriter


En av mina ambitioner det här året, är att bli kompis med mina akvarellfärger och ritblock. Eftersom min fantasi inte räcker mycket längre än till skog och himlar, tänker jag därför stjäla ett koncept från min favoritillustratör, Fran Meneses, som varje månad visar saker hon tyckt om från månaden som har gått, som för att ha något att utgå ifrån. Ergo, här är mina favoriter från januari.

1. Spiderwick-serien av Holly Black och Tony DiTerlizzi 
Nu under januari började jag på Spiderwick-serien, som är perfekt för alla liksom jag, älskar tanken på en magisk värld oåtkomlig för oinvigda. Den handlar om tre syskon som flyttar in i sin gammelmosters hus tillsammans deras mamma. Huvudpersonen Jared hittar ett hemligt rum och därinne en bok, "Arthur Spiderwicks fälthandbok över vår magiska omgivning". Där börjar det farliga äventyret, men det vet inte syskonen än. 
Det är fem böcker i serien, men de är så korta att de lika gärna hade kunnat slås ihop till en, längre. Jag upptäckte att en bok är perfekt för en enkel resa mellan jobb och hem och läste således ut serien på mindre än en vecka. Mycket spännande och med fina illustrationer av Tony DiTerlizzi. Serien har filmatiserats, och enligt en goodreads-källa så är det bara böckerna 1-3 och 5. Det finns ytterligare en serie, Bortom Spiderwick, som jag sparar till en annan gång!

En ny slags krydda som jag har börjat ha i matlagningen. Tydligen en vanlig ingrediens i curry-blandningar.

En serie-antologi som behandlar ämnen om de mörka sidorna av teknologins utveckling, t ex. hur blir det med förtroendet när man kan spela in allt man ser och är med om, med hjälp av ett chip bakom örat, och visa det för andra? I just detta avsnitt får vi följa en man som blir svartsjuk på sin fru, som enligt honom flirtar lite väl mycket med en arbetskollega. Alla avsnitt som jag har sett har lämnat mig med en känsla av ömsom obehag, ömsom fascination över framtida scenarier.

4. Det kändes lugnt när mina känslor dog av Bim Eriksson
Den här månaden har jag läst otroligt många böcker och bland de bästa var detta seriealbum som är en blandning av självupplevda händelser och berättelser. Det är heartbreak och fulgråt, men också systerskap och att ta revansch på alla som har sårat en. Egentligen det enda man behöver i en bok.

5. Friggs gröna te med mango och havtorn
Det första gröna téet som smakar mer mango och havtorn, än grönt té. Mm, gott.

6. Mandolin (köksredskapet, inte instrumentet)
Ta-da, månadens bästa köp! Med en mandolin kan man göra tunna skivor av t ex sötpotatis och göra chips av dem. Det har revolutionerat mitt chipsliv.