Nej tack, jag åt nyss

Det är svårt att sudda bort bilden av Bridget Jones när man väl har fått den. Det sker olyckligt nog redan via baksidetexten där det står att Anna-Lena Bergelin (idag Brundin) gav ut sin debutroman, Nej tack, jag åt nyss, ett år innan Helen Fielding. Därför att det finns många likheter mellan den mer kända Bridget Jones och vår egen hjältinna. Båda är till exempel väldigt måna om sitt utseende och sin vikt. Båda skriver dagbok med hoppfull förväntan om att gång på gång starta ett nytt liv som ska göra dem bättre och snyggare.

Vår hjältinna heter likadant som upphovskvinnan till romanen, vilket gör att en lätt drar paralleller dem emellan och nog är en del av det fiktiva självupplevt, men framöver kommer användandet att namnet "Anna-Lena" syfta på karaktären och inte författaren.

Inledningsvis är Anna-Lena 20 år och bor fortfarande hos föräldrarna, men hon behöver flytta därifrån, bort från kylskåp och skafferi som ger upphov till begär av fel saker. Det är 90-tal, det är sommar och hennes kompis, Bill, undrar om hon vill följa med till stranden. Det är naturligtvis helt omöjligt, Anna-Lena har inte rätta vikten än, så hon försöker dra sig ur, säger att hon jobbar på något stort, en föreställning bortom tidigare uppsättningar; musik, teater, mim, you name it. För Anna-Lena är också medlem i en pantomim-grupp och älskar det, för bakom pantomimen kan hon gömma sig själv och bli någon annan. På en fest träffar hon Boel som blir hennes bästis. Boel är impulsiv, slagkraftig och en helt annan än Anna-Lena som är mer velig och osäker på sig själv. Men även Boel bär på bekymmer och snart uppdagas det att också hon slåss mot viktökningen och denna nyskapade allians eldar än mer på denna hets. Repliken "Nej tack, jag åt nyss" blir snart standard när någon frågar om de vill ha något att äta. Trots detta blir tonen aldrig riktigt allvarlig, snarare skämtsam och vid nederlag plockar Boel upp henne.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Nej tack, jag åt nyss, när jag fann den på biblioteket. Jag skulle ljuga om jag sa att romaner skrivna under bl a 90-talet och som handlar om tjejer i tidiga 20 års-åldern på sätt och vis inte automatiskt kvalificerar sig på min att läsa lista. Jag dras till dem, de är min achilleshäl. Slutbetyget för Nej tack, jag åt nyss blir inte mer än ett ok. Jag fann inledningen tillräckligt intressant för att fortsätta, men utvecklingen av historien efter cirka halva romanen var inte lika bra. Istället skulle jag råda er till att läsa något annat, kanske Bridget Jones?